Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

DI och hur dåligt det får mig att må

Jag talar inte om DI som i Dramatiska Institutet nu. Även om de också får mig att må lite dåligt. Men av helt andra orsaker.

Nej, jag talar om det lilla påhittet Digital Intermediate. Ni vet. Det där med att skapa en helt digital kopia av en film genom att skanna filmen man skjutit på in i en dator. Detta i flera fantastiska K. Två. Fyra. Åtta. Underbart. Ostoppbart. Framtidens melodi.

Genom detta kan hela filmen finnas i digital form. Man kan leka med diverse datoreffekter. Man kan enkelt i den digitala världen hantera och lagra filmen.

Och man kan förstöra den.

Precis.

Förstöra den.

Låt mig stoppa där och tala lite om en man. En regissör. Christopher Nolan. Jag tycker om att måla upp bilden av att jag ogillar honom. Det blir så lätt med saker man tycker är överskattade. Jag avgudar inte The Dark Knight. Inte Batman Begins, The Prestige eller Inception heller. Jag går mot strömmen. Jag är alternativ. En dag hoppas jag att jag är ett alternativ. Jag gillar Memento dock. Men den gjorde han innan han blev känd. Kanske därför jag gillar den. För jag är alternativ.

Hur som. Herr Nolan har en kvalité som jag beundrar – utöver hans hantverksskicklighet och intelligenta utstrålning. Han älskar film. Han tycker att så fotografen ljussätter och fotar, så ska det se ut. Så varken The Dark Knight eller Inception (tror jag bestämt) har en fullständig DI gjord.

Nu tillbaka till det där med att förstöra. Många filmskapare använder möjligheten till en DI för att leka pajas med looken på filmen. Pajas på ett sätt som vi i framtiden kommer få ångra. För just nu är hela filmvärlden så insnöad i sin digitala teknik att man saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något som är tidlöst hållbart. Detta kan jämföras med hur folk på 80-talet inte insåg hur pajas de såg ut med axelvaddar stora som jag vet inte vad.

Så vad är problemet då? Låt oss ta ett exempel som får tydliggöra. Den rätt så meningslösa filmen Live Free or Die Hard. Den ser för jävlig ut. Ful som stryk. Den är så digitalt färgsatt i efterhand att den ser helt artificiell ut. Jämför den med looken från Die Hard With a Vengance. I del3 känns det som att Bruce Willis springer runt i New York. Man kan känna doften, hettan, känslan och smaken av staden. Det är på riktigt. Ingenting i del4 ser ut att vara på riktigt. Det är plast. Tredje filmen kommer hålla i längden, Del4 är daterad inom kort.

Ett annat exempel är Lord of the Rings. Jämför första filmen med uppföljarna. Första har scener som är riktigt vackra, medan de två andra har passager som är extremt hårt och fult dragna färgmässigt. Den första filmen har ingen fullständig DI gjord, de två andra har det.

Alla dessa moderna filmerna med färger åt dragna åt helvete. Alla nya skräckfilmer med hård kontrast och sin digitala färglöshet. Alla gamla filmer som färgkorrigeras för att passa ett modernt och hippt klimat (French Connection, Bram Stoker’s Dracula och t.o.m Se7en till viss del). Detta kan jämföras med ”remastrade” CD-skivor som i praktiken innebär  ”brickwallade”. Det vill säga. Det kanske verkar som en bra idé idag. Imorgon kommer bakfyllan.

Om 10 år kommer vi få se restaurerade utgvår där det inte är repor, smuts och mögel som plockats bort. Utan den digitala efterbearbetningen av bilden. För alla är blinda av dagens mode gällande bild och drar i reglage utan att inse hur smaklöst, daterat och fult det blir. Förutom då herr Nolan. Han skjuter på film, för det ska se ut som film och genom det är det framtidssäkrat.

Genrefilm vs. Filmgenre

Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.

crossfire_280790_1Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:

DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!

…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.

Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.

Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.

/AKz