Efter Jimmys eminenta inlägg om Lee van Cleef blev jag lite inspirerad att skriva om en av mina personliga favoriter. Faktum är att jag blev inspirerad att skriva om flera stycken, så jag tänkte att jag gör det till en serie. Nu får vi väl se om det blir så, men ambitionen finns där i alla fall.
Först ut är en person som jag länge velat skriva om, men som jag inte riktigt vet hur jag ska göra rättvisa. Den som följt min framfart på forumet och/eller läst mina recensioner vet att hans namn dyker upp med jämna mellanrum. Jag pratar naturligtvis om Shane Black. Han var 22 när han sålde Dödligt Vapen, och producenten Joel Silver (som var på väg att göra sig ett riktigt namn i Hollywood vid den tiden) lät honom spela en av de tuffa soldaterna i Rovdjuret, som kom året efter. Black spelar soldaten som drar fula skämt om sin flickvän. Redan där kan man börja ana Blacks styrka som författare. Skämten är direkt usla, men sättet som de framförs på och sammanhanget avslöjar en del om hans karaktärs osäkerheter… nåja, vi behöver inte dissekera Rovdjuret nu, det är en uppgift för en annan blogg, troligtvis för en annan skribent. När Dödligt Vapen så kom, så var det uppenbart att Hollywood hade hittat en ny guldgosse. kombinationen av skarp, rolig dialog, innovativ action och komplexa men tillgängliga karaktärer blev hans siignum, och det var ett framgångsrecept som gjorde att han snabbt blev den högst betalde författaren i Hollywood (i konkurrens med Joe Eszterhas).
Black har inga problem med att vara krass och kommersiell i sitt skrivande. Hans manus är ofta fyllda av chauvinism, de är vulgära, brutala och cyniska. Samtidigt är de dock väldigt underhållande, och det är den här blandningen av underhållningsvärde och svärta som gör hans stil så tilltalande. För grabbar, fan vet om tjejer uppskatar den. Blacks styrka har dock alltid varit dialogen, ända sedan de där pinsamma skämten om flickvännen i Rovdjuret. Den är fylld med oneliners och cynismer, men mitt i allt vitsande och alla actionfilmklichéer finns en detaljrikedom och en noggrannhet när det kommer till tecknandet av karaktärer, och om man läser Blacks manus ser man att det mesta av dialogen i hans filmer överlever ord för ord när den tas från papper till duk. Han karaktärsinsikt är extra tydlig i Den Siste Scouten, när Bruce Willis prickar precis rätt i hur han skall spela den slitne och självföraktande Joe Hallenbeck, men hans försök att skriva en tuff och trovärdig kvinnlig actionhjälte i The Long Kiss Goodnight är minst lika framgångsrikt. Jag kan skriva hur mycket som helst om honom, men då utrymmet är begränsat får vi ta en längre diskussion på forumet.
Efter Long Kiss Goodnight tog Black en paus på 8 år. Han var trött på sin egen stil, han pallade inte trycket, och hans tid i Hollywood hade gjort honom ekonomiskt oberoende. Han gjorde sedan en comeback i den mindre skalan med Kiss kiss, bang bang, som var en av det årets bästa filmer, och sedan dess har han varit borta igen (även om gamle kompisen Joel Silver vid olika tilfällen har pratat om två olika projekt som har varit på gång). Jag börjar tröttna på att vänta nu.
Slutligen: The Hollywood Saloon har gjort en väldigt trevlig och informativ Podcast om Shane Black, som nu har några år på nacken (den gjordes i samband med att Kiss kiss, bang bang släpptes) men som är riktigt rolig lyssning.
Det är länge sedan vi fick se en riktigt grym ninjafilm. Denna något ökända b-filmsgenre har producerat en del odödliga kultklassiker, men faktum är att den i princip varit utdöd, trots att både asiatisk film och martial arts varit ordentligt på modet under ett antal år. På tiden då att genren fick något av en nytändning, och vilka kan vara mer lämpade att väcka liv i den än bröderna Wachowski, som gjorde kung fu till något av vardagsmat i modern actionfilm, de gjorde Yuen Wo-Ping till ett namn på allas (well, någras) läppar, och som länge varit uttalade fans av alla sorters asiatisk genrefilm?
I samarbete med producenten Joel Silver och regissören James McTeigue har de bestämt sig för att göra en modern ninjafilm, som använder sig av 2000-talets teknik och bildspråk, och som levererar allt det som genrens fans förväntar sig: hemliga brödraskap, lönnmord, kaststjärnor, svärdsstrid och lemlästning. I Ninja Assassin bjuds det på massor av allt det där. Helt i linje med 80-talets filmer i genren förläggs handlingen till en västerländsk storstad, och krocken mellan uråldrig mystik och modern teknik blir en del av det som lotsar oss som publik in i den fantasieggande värld som ninjorna befolkar. Det är ett grepp som setts i bland annat Revenge of the Ninja (med legendaren Shô Kosugi i huvudrollen) och American Ninja (med Michael Dudikoff i titelrollen), såväl som i Eric van Lustbaders romaner Ninja och Miko (som jag minns som ganska rolig läsning, främst för ett bra driv i berättandet och en pulpig blandning av sex och våld).
I huvudrollen som ninjan Raizo ser vi den koreanske popstjärnan Rain, som genomgått ett imponerande sexmånaders träningsprogram för att kunna ta sig an den fysiskt mycket krävande huvudrollen. Han har en imponerande scennärvaro och gott om karisma, men han visar sig också ha en sällsynt förmåga att ta till sig koreografi och utföra många av de stunts som filmen kräver. För det går inte att ta miste på: filmens stora behållning är de ofta fantastiska och groteskt blodiga actionscenerna, där filmens stuntteam verkligen har fått ösa ur alla tänkbara källor för att åstadkomma dynamiska och imponerande scener. Och stuntarbetet i actionscenerna är verkligen imponerande, allra tydligast är det i den scen då en ninjaklan genomför en attack på en lagerlokal där hjälten Raizo hålls tillfångatagen. Akrobatik, svärdddstrid, parkour, till synes smärtsamma stunts och ultravåld blandas i en lång sekvens som borde få varje actionfan att jubla i hemmabiosoffan. Den är också gränsande till parodiskt våldsam, och den påminner mig om hur 80-talets svenska filmcensur hade kunnat vältra sig i moralpanik bara av de första 5 minuterna i filmen.
Till svagheterna hör en väldigt tunn handling, att den kanske är lite väl humorbefriad, och har väldigt mörkt foto i många av scenerna, vilket gör det svårt att urskilja en del actionbeats. Det här är en film för den som vill se en riktigt brutal actionfilm och jag misstänker att många recensenter (som saknar min förkärlek för genren) inte kommer att vara lika generösa i sin betygsättning. På BD är det här ett bra köp, med bra kontrast, hög detaljnivå och djup svärta i bilden, samt ett maffigt DTS HD-spår med hög definition. Jag har en amerikansk utgåva som vad jag kunnat utröna inte är regionkodad, svensk Blu-ray kommer 7/4 enligt Discshop.
Säsong tre börjar med ett fristående avsnitt som inte ska räknas med i övrig kanon. Isaac and Ismael är ett avsnitt som sändes den tredje oktober 2001. Den handlar om rädsla för det okända, om en skör nation och om att terrorist och religiös inte är samma sak. Som en teoretisk diskussion kring ”det muslimska hotet” är den utmärkt. Ett avsnitt som borde visats, med följande debatt, för skolungdomar runt om i hela västvärlden.
När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.
Förutom Silver introduceras även Amy Gardner (Marie-Louise Parker) som en kvinnorättskämpe av rang. Det finns helt klart lite Nancy Botwin från Weeds i hennes rolltolkning. Men här får Parker vara mer bestämd och vinna fler strider, framför allt mot Josh Lyman. En annan karaktär som dyker upp för första gången är Bartlets nya sekreterare Deborah Fiderer (Lily Tomlin). En knasig, lätt medicinerad men mycket kompetent person som egentligen inte vill jobba för presidenten men som övertygas av Charlie Young. I mindre, men inte desto mindre färgstarka, roller ser vi storheter som Hal Holbrook, Josh Brolin, Laura Dern, James Hong, Héctor Elizondo och Ian McShane.
Det är i säsong tre som det privata livet får mer och mer utrymme. Dejtande i Vita Huset är dock inte helt okomplicerat. Josh Lymans personliga sekreterare Donna Moss (Janel Moloney) försöker sig på dejtlivet men prickar en politisk motståndare som granskar presidenten Bartlett. CJ Cregg utsetts för ett hot som tas på större allvar än vanligt. Till CJ:s stora förtret tillkommer även en Secret Service-tjänsteman spelad av Navy CIS-skådisen Mark Harmon. Den omedelbara gnistan mellan de båda är omöjlig att missa och att den skulle tända lågor mellan pressekreteraren och agenten var från början helt självklar. Däremot är sättet som deras relation slutar på lite väl hårt tycker jag.
Precis som i säsong två kan man inte direkt tala om en cliffhanger till säsong fyra. Däremot tas ett beslut i slutet av säsong tre som för mig rimmar illa med både min personliga åsikt och hur jag tycker att Bartlet har porträtterats tidigare. Ser man till avsnittet tas det dessutom alldeles för lättvindigt. Under kommande säsonger så styr man upp detta ”misstag” men för mig är det en liten skönhetsfläck på en annars ypperlig säsong Vita Huset som kan vara en av seriens bästa.
Först ut är en person som jag länge velat skriva om, men som jag inte riktigt vet hur jag ska göra rättvisa. Den som följt min framfart på forumet och/eller läst mina recensioner vet att hans namn dyker upp med jämna mellanrum. Jag pratar naturligtvis om Shane Black. Han var 22 när han sålde Dödligt Vapen, och producenten Joel Silver (som var på väg att göra sig ett riktigt namn i Hollywood vid den tiden) lät honom spela en av de tuffa soldaterna i Rovdjuret, som kom året efter. Black spelar soldaten som drar fula skämt om sin flickvän. Redan där kan man börja ana Blacks styrka som författare. Skämten är direkt usla, men sättet som de framförs på och sammanhanget avslöjar en del om hans karaktärs osäkerheter… nåja, vi behöver inte dissekera Rovdjuret nu, det är en uppgift för en annan blogg, troligtvis för en annan skribent. När Dödligt Vapen så kom, så var det uppenbart att Hollywood hade hittat en ny guldgosse. kombinationen av skarp, rolig dialog, innovativ action och komplexa men tillgängliga karaktärer blev hans siignum, och det var ett framgångsrecept som gjorde att han snabbt blev den högst betalde författaren i Hollywood (i konkurrens med Joe Eszterhas).
När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.
Senaste kommentarer