17 juni är näppeligen den bästa premiärfredagen i sommar, men på grund av en film kanske den mest spännande. Men vi väntar lite med den.
På antagligen rejält begränsade dukar kan ni se Flykten från Bastøy, en ny norsk film med Stellan Skarsgård. I en fjord utanför Oslo finns ön Bastøy. 1915, när denna film utspelar sig, fanns där en anstalt för landets värsta ungdomsbrottslingar. Här behandlades man inte med utbildning och vård utan med hårt arbete och pennalism. När sjuttonårige Erling (Benjamin Helstad från Engelen) kommer till ön har han bara ett enda mål i sikte – att ta sig därifrån så fort som möjligt. Snart har han samlat de andra pojkarna för ett våldsamt uppror. Gillade du Ondskan gillar du säkert detta med. Så tänkte nog filmbolaget i alla fall.
Nämn Jönssonligans största kupp igen och se vad som händer.
En film som kommer ses, eller i alla fall ha möjlighet att ses, av betydligt fler är Unknown med Liam Neeson. En film som marknadsförs som en uppföljare till populära Taken (finns det egentligen någon skillnad alls på affischerna?) men verkar vara betydligt mindre actionorienterad och mer av en Hitchcock-thriller. Efter en bilolycka i Berlin vaknar Dr. Martin Harris (Leeson) upp utan identitet. Hans fru (spelad av January Jones från Mad Men) känner inte igen honom och är nu med en annan man (Aidan Quinn) som stulit identiteten Dr. Harris. Med endast taxichauffören Gina (Diane Kruger) till hjälp försöker han ta reda på sanningen, medan både myndigheter och lönnmördare gör allt för att stoppa honom. Låter ganska spännande precis som Frantic lät ganska spännande, så den är nog ungefär lika bra/dålig som den.
Liam hade gjort en rejäl tavla och var nu rädd att bli påkommen.
Veckans varning får bli Something Borrowed. Oberoende av om du är i riskzonen att bli medlurad av din flickvän, eller om det är du som funderar på att lura med din pojkvän på denna, bör du nog tänka om. Filmversionen av Emily Giffins novell ska vara en synnerligen charmlös romantisk komedi. Handlingen i en mening: Den kroniskt ensamstående Rachel (Ginnifer Goodwin från Big Love) förälskar sig i bästa vännen Darcys (Kate Hudson) fästman Dex (Colin Egglesfield från Vampires: The Turning). Det enda positiva jag kan se är att John Krasinski från amerikanska The Office är med. Regisserar gör Luke Greenfield som ligger bakom synnerligen urkiga The Girl Next Door och The Animal så det är nog där det sket sig.
Om Mary-Jane skulle kysst ett kvalster.
Veckans biofilm är självklart Super 8 som om ni inte har hört det 800 gånger redan är regisserad av J.J. Abrams och PRODUCERAD AV STEVEN SPIELBERG. Detta är absolut inte min egen amplifiering, då jag är väl medveten om att Spielberg producerar mycket strunt, utan mer en bild av hur filmens mycket enahanda marknadsföring sett ut. Handlingen har nämligen hållits helt hemlig för att den skulle överraska lika mycket som förr i tiden, när man bara gick till biografen, såg en film som verkade spännande på repertoaren och köpte en biljett. Det vi kanske vet om handlingen är att ett gäng barn ska spela in en film i slutet av sjuttiotalet. De blir vittne till en mycket onormal tågolycka och snart börjar folk på bygden försvinna och mycket andra skumma grejer händer med. Det blir inte bättre än så när jag inte vet någonting och inte heller vill veta någonting mer, innan jag ser filmen. Det jag vet är dock att huvudrollsinnehavarna i filmen är väldigt unga (Dakota Fannings lillsyrra Elle från Somewhere är den mest namnkunniga) vilket gör att den ska vara väldigt bra för att jag ska lura mig själv att jag har åldern inne för ett biobesök. Men om ni inte har lika tramsiga bortförklaringar som jag ska ni givetvis gå och se Super 8 då den mycket väl kan vara årets stora matinéäventyr.
Det är ovanligt att en svensk film omges av så många lovord som regissören Johan Klings Darling från 2006. Berättelsen om två utsatta och ensamma personers möte över klassgränserna, som så fint fångade den moderna tidsandan. Men har Kling nu ”gjort det igen” med Puss? Både ja och nej. Ja återigen så lämnar filmen ett alldeles särskilt avtryck, och ja återigen så är det en komedi som behandlar utanförskap, missförstånd och bitterhet. Men samtidigt så är ingenting sig likt.
Darling benämndes av flera som en mörk societetskomedi, den här gången poängteras redan på omslaget att det är fråga om fjäderlätt humor, att det alltså inte alls är någon repris av den förra succén. Men vi hade litat på att Kling behärskar ett brett register, även utan den övertydligheten – som dessutom är missvisande. Fjäderlätt är inte Puss, för även om hela filmen genomsyras av en humoristisk kvickhet, vilar det samtidigt en dysterhet över alltihop. Det är en brytning som gör berättelsen aningen svårplacerad, men inte desto mindre intressant.
Puss är en ensemblefilm om en stockholmsbaserad amatörteatergrupp som är mitt i förberedelserna inför en ny föreställning. Den konstnärliga ledaren Katja (Susanne Thorson) försöker med fast hand få ordning på det ganska oseriösa och trötta gänget skådespelare, som inte drar sig för saker som att stjäla pengar i kaffekassan eller bryta mot rökförbudet. Flera beter sig som om de fortfarande vore tonåringar, vilket i övrigt känns märkligt eftersom det handlar om vuxna kulturarbetare som är beroende av sin publik. Men Puss rymmer så många fler än teaterns ledare och aktörer, här finns till exempel den tystlåtne teknikern (Gustaf Skarsgård), Katjas vänstrande pojkvän (Alexander Skarsgård), och så den bittre hyresvärden (Michael Segerström), som ofta ses snoka omkring.
Här finns ingen tydlig huvudperson, ingen handling som går från a till b eller något självklart klimax. Alla bidrar med en mängd trådar till den här väven av mysterier, intriger och förvecklingar. Det är inte lätt att hålla ihop alla bitar i en ensemblefilm, här är det en rad gåtfulla händelser som tillsammans leder berättelsen framåt. En erotisk konstbok och teaterrekvisita i form av en pistol visar sig bland annat ha stor betydelse.
Puss är ganska ojämn, stundtals övertydlig och dialogen känns ibland onödigt fånig, men formen och miljön är väldigt välkommen och något jag hemskt gärna ser mer av.
Uppmärksamheten kring Andreas Öhmans regidebut var enorm under 2010. I rymden finns inga känslor blev Sveriges oscarsbidrag, nominerades till fyra guldbaggar och fullkomligt överhopades av hyllningar från både publik och kritiker – vilket är sällsynt. Den genomsnittliga svenska biobesökaren och filmkritikerns åsikt om vad som är sevärd film går som bekant sällan hand i hand. Det är här som Öhman lyckats så fint, I rymden finns inga känslor är folklig feelgood, men samtidigt finns här en spännande originalitet i både karaktärer och scenografi.
Bill Skarsgård spelar Simon, en 18-åring med Asperger syndrom. Simon gillar inte att människor kan säga en sak fast de egentligen menar en annan, han skulle egentligen trivas bäst i rymden, för där finns inga känslor. Dagarna styrs i detalj efter visarna på klockan och vid för stora avvikelser, praktiska eller känslomässiga, sätter han sig i sin tunna och flyr ut i rymden. Simons största intresse är just rymden – och så givetvis storebrorsan Sam (Martin Wallström), som är den enda som förstår honom. När Sam blir dumpad av sin flickvän rubbas schemat och Simon måste snabbt hitta en ersättare.
Det här är tillskruvad realism i lyxförpackning. Att bygga en historia kring en neuropsykiatrisk diagnos är både högaktuellt och för många ganska lätt att ta till sig, alla känner någon som känner någon som… Den lilla kritik som riktats mot filmen är att Simons personlighet skulle vara överdriven, kan hända att så är fallet, så mycket kan jag inte om Asperger. Men Simon är i så fall inte ensam om sin originalitet, även om han är huvudrätten. Ta bara hans minst sagt egenartade arbetskamrater, som handplockade ur en film av Wes Anderson.
Simon har alltså tagit på sig jobbet att leta potentiella partners, inte så enkelt för en kille som har svårt för sin omgivning – framförallt på grund av alla obegripliga känslor. Simon tar med sig polaroidkameran och anteckningsblocket och skapar ett album med tänkbara kandidater. Förgäves försöker Sam ännu en gång förklara att så fungerar det faktiskt inte när man blir kär. Simon får lära sig att man kan dras till varandras olikheter, så yrvädret Jennifer (Cecilia Forss) som han ofta möter på vägen till jobbet kanske inte är en så dum idé ändå. Det är här filmen plockar de flesta av sina charmpoäng, i samspelet mellan Simon och Jennifer. Hon står för kaos, skratt och spontanitet, och struntar helt i de regler som gäller i umgänget med Simon. Cecilia Forss nominerades till en guldbagge för bästa kvinnliga biroll, filmens feelgood-stämpel vore inte alls samma sak utan henne.
Men I rymden finns inga känslor är värd uppmärksamhet också tack vare den snyggt matchande scenografin. Färg och form på varenda liten detalj är lika noggrant planerad som anslagstavlan som styr Simons liv. Effektfulla grafiska lösningar förklarar också hur Simon uppfattar både tid och känslor. Olika smiley-gubbar följer känslorna hos medspelarna – och precis som på så många andra, åker de belåtna smilbanden upp även på mig.
Carl Gustaf Gilbert Hamilton är en roll som kräver sin karl. Storheter som Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare har porträtterat spionen med blandat resultat. Så när produktionen av tre nya Hamilton-rullar är igång blir vi förstås nyfikna, vems tur är det nu?
Från Generation Kill
Vi har därför systematiskt gått igenom hela det svenska skådespelarskrået och kommit fram till att följande skådespelare klarar rollens rigorösa krav:
Alexander Skarsgård. Har utan tvekan rollen i blodet men har också både fysik och talang för att bära upp den. Hans isblå och jävligt läskiga ögon är perfekt för psykopaten Hamilton. Har dessutom, och det här är faktiskt väldigt viktigt, en perfekt amerikansk accent. Just Hamiltons San Diego-dialekt är något som ingen av tidigare utövare klarat av och det är en av grundbultarna i rollen. Hamilton är en kameleont i många avseenden och då fungerar det ICKE att dreggla fram ett ”Deschert Schtorm” när man ska tala engelska. Nackdelen med Alexander är att han kanske inte har ambitioner att simma tillbaks över pölen ännu. Vi tror dock inte på lillebror Skarsgård, Gustaf kan däremot passa utmärkt som Joar Lundwall i I Nationens Intresse
Johannes - för snäll?
Johannes Bah Kunhke. Blicken, utstrålningen och intensiteten har redan fått besökare vid Stockholms Stadsteater att flockas till scenen. Eftersom att han är relativt okänd för den stora massan har han stora chanser att bli Hamilton med hela . Det är alltid bra med en nykomling, speciellt när det är en välkänd karaktär som ska blåsas upp på vita duken. Ser dock kanske lite för snäll ut.
Leonard Terfelt. Visade med all tydlighet i Josef Fares Leo att han kan hantera det psykologiska sammanbrott som Hamiltons personliga tragedi bär med sig. Har dessutom viss antydan till hjältehaka och kan leverera torr humor med övertygelse. Behöver kanske biffa till sig något för att vara trovärdig som attackdykare.
Ur bakfickan plockar vi även upp Peter Stormare. Enbart för rollen i Men inte om det gällde din dotter då Hamilton är samma ålderskategori som Stormare. Har tyngden, fysiken och den perfekt trötta blicken för rollen. Har dessutom spelat rollen förut. Sladdar dock lite för mycket på amerikanskan och har nog inte heller några planer på att göra tv-film i Sverige.
En grupp människor under andra världskriget försökte vid flera tillfällen döda Hitler, den här filmen handlar om denna grupp. När jag såg denna första gången satt jag som på nålar hela tiden, trots att jag förstod hur den skulle sluta så var den otroligt spännande.
Om du gillar gamla 90-tals skräckisar där mystiska och otäcka saker händer, som till exempel att huvudpersonerna får konstiga brev där avsändaren vet vad de gjorde förra sommaren eller om du tycker att det är otäckt när en man dyker upp och han har en krok istället för hand så kan just den här filmen göra dig livrädd. Om inte annat så kan det vara en skön rulle att titta på.
Den här handlar om en man vid namn Cristopher Johnson McCandless, eller Chris om ni föredrar det. Chris är en man som funnits på riktigt en gång i tiden, han tog sig till Alaska för att uppfylla sin dröm: att bli ett med naturen och leva i vildmarken. Chris spelas av Emile Hirsch som gör ett fantastisk jobb, den här filmen är inte värd att missa.
En film om en hämndlysten man som satsar på att ge folk den bästa rakningen i London. Eller ja, egentligen satsar han på att skära av pulsådern på mannen som stal hans dotter och fru. Filmen är gjord av Tim Burton och i vanlig ordning så hittar man Johnny Depp och Helena Bonham Carter i de större rollerna. Men det är även en stor mängd blod och annat äckel som syns i den här filmen.
Angelina Jolie är huvudrollen i denna film som handlar om en kvinna vars man blir kidnappad när han är nere i Pakistan, han jobbar som reporter och är där för att få en intervju. Jag vill minnas att den här filmen är väldigt bra, men det var ett tag sedan jag såg den nu.
Egentligen så är inte den här filmen bra, men ändå visar de den på TV exakt hela tiden och varje gång slutar det med att jag sitter och ser den. Så kanske den är bra, på något underliggande plan.
Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson får äntligen hem det där brevet som berättar att de har fått ett adoptivbarn. De väntar sig en liten pojke på 1 och 1 halvt år, de får en 15-årig homofob. Du kan nog räkna ut själv hur bra det blir.
Den här filmen har fått Jack Black och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna, den handlar kort och gott om en man som är besatt av pinnsmala tjejer sedan får han en slags ”förbannelse” över sig som gör att han ser folks yttre efter hur deras personlighet är. Visst låter det lite löjligt? Det är det också, löjligt fast bra.
Tv4 21:00 – 23:10 Wallander – täckmanteln
I den här Wallanderfilmen hittar Kurt och hans gäng en container i skogen, och containern är full av lik. Hmm, spännande va? Om inte annat så kan man se den för att minnas den fantastiska Johanna Sällström.
Senaste kommentarer