Jag förmodar att biograferna håller igen lite inför sommaren. Det här är en ytterst blygsam premiärvecka.
Vi har den franska Vackra lögner med Audrey Tautou (från Amelie från Montmartre) om hårfrisörskan Emilie som är orolig för sin mor. För att muntra upp gamla mamma ger Emilie henne kärleksbrev som hon fått från sin hemliga beundrare. Förvecklingar verkar uppstå.
Då tror jag att Insidious är mer i min smak. Den är producerad av Oren Peli (som gjorde den läskiga Paranormal Activity) och Patrick Wilson spelar huvudrollen (fantastisk i både Little Children och Hard Candy). Nyinflyttad familj, barn i koma, barn vaknar, konstiga saker händer. Låter som gjord för en sen lördagkväll. I alla fall när den släpps på DVD.
Kevin Smith och Ralph Garman har pratat ganska mycket om remaken av Arthur i Hollywood Babble-On och jag har nästan börjat tro att jag ska se den. Men det ska jag inte. Jag minns att jag sett originalet med Dudley Moore någon gång i barndomen och det är mer troligt att jag skulle se om den. Men jag blir lite nyfiken när Helen Mirren är med.
Diskutera filmerna genom länkarna ovan i vårt forum.
Will Smith fortsätter att engagera hela familjen i sitt filmskapande. Tillsammans med Sony ska Smith producera en science fiction-film som handlar om en far och son som utforskar en övergiven jord tusen år in i framtiden. Självklart har pappa Smith tänkt att han och sonen Jaden ska spela huvudrollerna samtidigt som Jada Pinkett Smith hjälper till med producerandet, huruvida Willow Smith kommer sjunka på soundtracket är än så länge oklart. Manuset står Book of Eli-författaren Gary Whitta för, tillsammans med självaste M Night Shyamalan som betonar att filmen kommer att bli en skräckfilm. Shyamalan förhandlar också om att regissera filmen.
Hallå svenska distributörer! Ni har missat en film. Triangle från 2009 är Christopher Smiths tredje film efter Creep och Severance och hans fjärde film, Black Death från 2010, finns redan utgiven i Sverige.
Triangle är ett klassiskt mysterium kombinerat med psykologisk thriller. Melissa George (30 Days of Night) spelar Jess, en ensamstående mamma med en autistisk son. Greg (Michael Dorman från Daybreakers) upptäcker henne på jobbet som caféservitris och bjuder med henne på yachtfärd. Med följer även Gregs vänner Downey, Sally, Heather och Victor. Efter en plötslig och våldsam elektrisk storm mitt ute på havet kapsejsar båten och överlevarna får kravla upp på skrovet. Som tur är kommer en äldre oceankryssare förbi som de bordar. Förutom personen de skymtade på däck verkar fartyget helt öde. När de finner lunchbuffén uppdukad blir de riktigt nervösa att någon vill dem illa. De delar på sig men via meddelanden på speglar och andra uppmaningar möts de alla i teatern igen. Där blir de beskjutna av en maskerad person, som verkar vara nära knuten till någon i gruppen.
Jag vet inte om jag fick det att låta något bra, men det är det. Jag kan bara inte avslöja mer än så. Det som följer är en enastående nedbrutning och återsammanställning av ett manus, en lek med kronologin på ett sätt som ni aldrig upplevt förut. Beståndsdelarna kommer ni att känna igen men jag skulle önska att alla filmer som slutar med att huvudpersonen var sinnesförvirrad hela speltiden, kunde gå denna väg istället. Jag ser fram emot att se om Triangle för att se om den snyggt utdragna, istället för plötsliga, twisten håller hela vägen men det känns som det. Jag tror inte jag kommer tycka sämre om filmen om det inte går ihop riktigt utan det är snarare så att jag skulle höja mitt betyg ett snäpp om så är fallet.
Melissa George är mycket trovärdig i huvudrollen och övriga skådespelare gör ett stabilt intryck de med. Filmen är både relativt våldsam och våldsamt spännande, men den går aldrig över till skräckgenren, där Smith började som regissörsbana. Det är ingen hemlighet att jag gillar Christopher Smith och det här är nog den av hans filmer som har störst potential att gillas av många. Nu gäller det bara att någon svensk distributör letar upp den och ser till att vi i Sverige har en chans att gilla den.
Den engelska BD-utgåvan har krispig bild, bra ljud, massor av extramaterial och kommer i ett snyggt hologram-slipcase. Som tur är går den att köpa billigt och bra från Play.com.
På tiden då det begav sig, det vill säga i slutet av det glada nittiotalet när Kevin Smiths Dogma skulle ha premiär, blev det ett väldigt rabalder bland katolska grupper. Religiösa brukar som bekant få tuppjuck så fort deras religion ska visas på film ur någon vinkel som inte riktigt är kosher.
Dogma fick av naturliga skäl en hel del skit från katolska kyrkan, långt innan någon ens hade sett filmen och visste vad den handlade om (tydligen ska ingen ha sagt ett ljud efter att filmen haft premiär). Så när det var dags för premiär hade förhandssnacket i New Jersey varit att en lokal kristen grupp skulle protestera över filmens existens. Enligt uppgift skulle hundratals oroade människor närvara och eftersom Kevin Smith ändå befann sig i krokarna tyckte han att det kunde vara kul att kolla in det hela.
Sagt och gjort, han iklädde sig rollen som protestant, kladdade ihop en arg skylt som fördömde filmen och drog till biografen. Väl där visade det sig att det hundratalet utlovade protestanterna i själva verket var blott en handfull och att Smith ironiskt nog hade den mest genomarbetade skylten.
Av en händelse råkade ett tv-bolag finnas på plats för att filma de massiva demonstrationerna och i samma veva som de besviket höll på att packa ihop fick de syn på en demonstrant med en arg skylt som var misstänkt lik regissören själv. Kamerorna slogs på och reportern drog fram för att intervjua personen som hon var övertygad om var regissören till filmen.
Smith gjorde sitt bästa för att blåneka hela situationen, kallade sig själv för Walter, som egentligen var en polares namn, och lyckades komma undan med det. De enda som hajade vad som hänt var Smiths familj och vänner som fann det hela fantastiskt roligt istället.
Nu, lite mer än tio år senare, är Kevin Smith på gång med en ny film där religion spelar en stor roll, Red State. Givetvis har kristna grupper i USA fått totalt spel över det hela, givetvis utan att ens ha sett filmen. Så när det var dags för premiärvisning på Sundancefestivalen för några dagar sedan fanns det givetvis en klunga arga människor utanför biografen och bland dem fanns givetvis den ytterst Kevin Smith-lika Walter på plats för att protestera mot filmen.
För att vara så pass lik regissören hatar han verkligen dennes jobb…
Jag förstår att Richard Kelly ville göra en Tarantino med ovanliga och tidlösa skådespelarval, men hur kan han träffa fel så många gånger? Jon Lovitz är emellertid perfekt som slav till en galen kvinna men annars är det idel fel. Sarah Michelle Gellar kunde ha bytts ut mot en riktig porraktris för realism. Dwayne ’The Rock’ Johnson (han ska få leva med wrestlingnamnet i min bok) skulle fått sparken om det inte vore för att Kelly ville ha en dålig actionskådis som även tar sig orealistiskt igenom sitt verkliga liv. Christopher Lambert spelar Walter Mung som är en om möjligt träigare gubbe än han själv, så det här är inget som vänder hans karriär. Amy Poehler är väldigt rolig med Saturday Night Live-material, men inte när materialet är en lösnäsa. Seann William Scott ser mest ängslig ut i roller där han inte får vara rolig. Kevin Smith är väl inte den första man sminkar till oigenkänning, man tar väl ett mer oväntat namn som Tom Cruise. Och Justin Timberlake som brukar förvåna med att vara bättre än man tror, verkar tro att fulsmink automatiskt är ett steg närmare en Oscar (det fungerar bara för kvinnor).
2. Dramatiken
Jag hade förväntat mig att det skulle vara något mer uppskakande när världen går under. Berättarens ”Not with a whimper, but with a bang” stämmer inte riktigt. Jag köper att två stycken Seann William Scott är ett ganska tydligt tecken, men ändå.
3. Potentialen
Vi har alla sett Donnie Darko. Nu har många av oss även sett klart sevärda The Box. Varför räddade inte Kelly sin film redan under inspelningen? Han måste väl ha någon känsla för vad som fungerar?
4. General Teena MacArthur
Eller avsaknaden av något så exotiskt som en kvinnlig krigspitt. Janeane Garofalos karaktär är nästintill bortklippt i den brett släppta versionen.
5. Dialogen
” I’m a pimp. And pimps don’t commit suicide.” Har ni sett filmen säger den repliken allt.
6. Handlingen
Jag köper att Irak, Iran, Afghanistan och Syrien är less på USA och tar Nordkoreas hjälp att släppa en atombomb i Texas och på så sätt starta Tredje världskriget. Jag gillar även hur det tvingar amerikanerna att ta fram alternativt bränsle. Det mesta efter det är antingen förvirrat eller ologiskt. Framförallt är den själva definitionen av vad amerikanen skulle kalla ”over-plotted”.
7. Speltiden
Ska man gå över två timmar så bör man ha en ordentlig anledning till det. Den är säkert precis så nedklippt den kan vara i det skick den är nu, men vissa delar/karaktärer borde skrivits ur manus redan i förstaskedet. Då man redan vet hur det slutar känns vägen dit väldigt lång.
8. Referenserna
Det blir för mycket meta-moment och kopplingar till verkligheten, framförallt då till modern film, så jag kommer aldrig in i Southland Tales egen värld. Det störigaste är kanske Amy Poehlers replik ”Just because it’s loud doesn’t mean it’s funny.” Det är inte riktigt läge för personlig självkritik i en science fiction-film.
9. Seriealbumet
Jag tvingas läsa serier för att få de tre första kapitlen av historien. Jag gillar inte serier.
10. Slutet
Jag är säker på att Bibelns Uppenbarelsebok, som Kellys manus är löst baserad på, slutar bättre.
Nåja, den kom 2010 och den har väl inte så mycket konkurrens ännu. Men nog måste man säga att Kevin Smith lockar med rätt tät stämning i teasern till sin lågbudgetskräckis som har världspremiär på Sundance-festivalen om några veckor. Smith kallar den för en ”djävulsdyrkarfilm med vibbar från 70-talet, fast där sekten tillber änglar istället för djävlar”. Låter onekligt spännande. Diskutera med oss mer på forumet.
Kevin Smith är ingen personlig favorit. Att han inte är en traditionellt ”bra” regissör, det vill säga att hans tidigare filmer mer eller mindre bestått i att han pekat kameran mot två personer som diskuterat Star Wars eller oralsex, har ingenting med saken att göra. Jag tycker att han är fyndig, hans stil har passat de historier han velat berätta, och dialogen har ändå alltid varit den verkligt stora behållningen, men hans ofta gränsande till barnsliga grabbighet har gjort att jag har tyckt att hans filmer känns som om de är gjorda för en skara av redan invigda.
I Cop Out gör han vad han själv kallar för sin första ”riktiga” film, och det är en oreserverad hyllning till barnförbjudna snutfilmer som kommer under 1980-talet som 48 timmar, Spanarna, Snuten i Hollywood och Dödligt Vapen. Det betyder att vi får en historia som bygger på att vi ska lära känna de två huvudkaraktärerna, att vi ska bry oss tillräckligt när de sitter och pratar nonsens, och att den medföljande storyn ska gen en ursäkt att ha en shootout i slutet.
Inledningsvis är jag inte riktigt med på tåget. Bruce willis är alltid Bruce Willis, men han verkar liksom gå på halvfart här. Tracy Morgan är ofta vansinningt rolig i 30 Rock, men här är det inledningsvis för tramsigt och gapigt för att jag ska ta det till mig. Efter kanske 10 minuter tar det sig dock, och jag måste säga att många scener i filmen fick mig att vrida mig av skratt. ofta är det inte heller de stora komiska scenerna som funkar bäst, utan de scener där vi ser att personkemin mellan Willis och Morgan verkligen klickar, och när regissören givit dem utrymme att improvisera fram scenerna. Uppbackade av ett skönt galleri av biroller, befolkade av Adam Brody, Kevin Pollack, Seann William Scott, Jason Lee med flera, så är det en film som aldrig blir tråkig, men som trots det aldrig riktigt lyfter.
Jag kommer nog att bli djupt impopulär om jag säger att det är Kevin Smiths bästa film, men det känns verkligen som en regissör som tar ett första försiktigt steg utanför pojkrummet (ja, OK, jag såg aldrig Jersey Girl, så jag kan ha fel om det, men jag pratar egentligen mest om hur det känns). Även om vi absolut känner igen hans stil är det en film som siktar lite högre, som vill vara lite mer än en dokumentation av när hans kompisgäng sitter och snackar. Hur som helst är det underhållande, bitvis rasande roligt, och även om A Couple of Dicks är en roligare titel så har jag svårt att se att filmen hade tjänat särskilt mycket på att behålla en titel som hade gett det amerikanska medelklassetablissemanget skrämselhicka.
Filmen rekommenderas för fans av Kevin Smith och 80-talets snutfilmer, men även den som inte räknar in sig i någon av dessa gruppper borde kunna finna en stunds god underhållning i filmen. Jag hade kul.
Vill bara tipsa om att del två av Kevin Smiths Harry Potter-snuskhistorier från det ypperliga Smodcast har animerats. Mycket, mycket roligt. Del ett finns tillgängligt här.
Jag går ofta själv på bio. Det är praktiskt, jag slipper planera in mina biobesök och behöver inte fundera över vad mitt sällskap tycker om filmen. Det är kanske därför som jag ofta tittar på andra besökare i stället. Redan när jag går in i salongen studerar jag pöbeln som jag ska dela biosalong med och funderar över varför de valt att se just den här filmen. Ibland blir det väldigt jobbigt och jag tycker synd om de andra.
Första gången jag drabbades av denna känsla var när jag såg Kevin Smiths film Dogma på premiärdagen. Besökarna var, förutom jag och min kompis, två nördar i Jay & Silent Bob-tröjor och en barnfamilj. Eftersom barnen i familjen var flickor i yngre tonåren tog jag förgivet att de valt ut just Dogma för att de hade flickrummen tapetserade med Matt Damon, efter hans genombrottsfilm Good Will Hunting, och inte hade en aning om vad Smith brukar göra för filmer. Det var väl någon gång när Jay dök upp som pappan i familjen fick nog och lämnade salongen. När bajsmonstret gjorde entré försvann resten av familjen också. I stället för att, på ett hippt och självbelåtet sätt, hånskratta åt dessa medelsvenssons som inte tål sex och bajs började jag fundera över vad de pratade om när de tog sig hem. Kanske hade de blivit så upprörda att de velat ha pengarna tillbaka. Fick de det i så fall? Hela den trevliga familjefredagen måste ha blivit förstörd för dem.
Premiären av Lukas MoodyssonsEtt hål i mitt hjärta har också fastnat i minnet. Ett äldre par, som tydligen var så angelägna om att se filmen att de accepterat platser som inte var sidan om varandra, hamnade på något sätt i biosalongen till filmen som varnade tittarna för starka scener redan på bioaffischen. Damen satt sidan om mig som satt ute på kanten. Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan hennes man reste sig upp i andra änden av salongen och strövade runt den fullpackade lokalen. ”Prostataproblem”, tänkte jag och glömde filmen en stund. När han kom fram till min rad lutade han sig fram och deklarerade demonstrativt högt till sin fru: ”Jag sätter mig där ute, så får du komma när skiten är slut”. Efter en stund gick hans fru också. Då började jag fundera över deras förhållande. Hur hade de det egentligen? Hon verkade vilja ge filmen en chans medan maken var en typiskt tråkig gubbe som troligen bara ville titta på deckare och western. Han ville inte bli utsatt för en sån film. Just då hatade jag Moodysson och tyckte att han kunde ha gjort en uppföljare till Tillsammans i stället. Då hade alla varit mycket gladare.
När jag såg Ken Park lade jag omedelbart märke till kvinnorna i 50-årsåldern som givetvis hade platserna framför mig. Hur hade de hamnat där? Filmens affich föreställde en kille som utförde oralsex. Under hela filmen studerade jag de båda kvinnorna för att vara säker på att de inte blev upprörda över det som visades. De skötte sig väldigt länge, men när stryprunkandet satte igång kunde de inte låta bli att ge varandra blickar. Jag tyckte så synd om dem. Hade de inte kunnat bli besparade från det? Samma biobesök förstördes även av en ung man som trodde han tittade på uppföljaren till American Pie. Han skrattade som om han aldrig hade gjort annat när en pappa i filmen kommer på sin dotter med att ha sex och misshandlar henne och pojkvännen. Det krävdes ganska många slag innan den unge mannen förstod att det inte var en komedi. Skämdes han över att han inte förstått filmen eller var han bara dum i huvudet och tyckte att det var roligt?
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin Shortbus där hade hypen lagt sig och det var bara jag och ett medelålders par i publiken. Hur hade de hamnat där? Denna gång var min oro obefogad och mannen skrattade åt nationalsången-i-röven-scenen som om rövslickning var en naturlig del av hans vardag.
Det finns säkert många som tycker det låter väldigt märkligt att jag sitter och tänker så mycket på vad andra tycker om filmerna när jag går på bio. Troligen är det inte helt friskt, men jag vill ändå se det som en empatisk sida. När jag såg Precious samtalade jag lite med den äldre herren som satt sidan om mig. Han tyckte det var väldigt käckt att jag hängde min jacka på trappräcket i stället för att ha den i knäet. Efter lite tjatande på sin fru övertalade han henne att de skulle göra på samma sätt. Jag tyckte om gubben och tyckte att han och hustrun påminde lite om hur mina föräldrar hade agerat i samma situation. Precis innan filmen skulle börja kom de sista två biobesökarna och satte sig framför oss. En av dem var en väldigt lång man som hamnade mitt framför min nya favoritgubbe och jag insåg att han inte kunde se mycket av texten. Första halvan av filmen oroade jag mig mycket över min granne. Förstod han vad som sades? Det är ju så mycket slang i Precious. Jag var på väg att erbjuda honom min plats flera gånger. Men då hände någonting. Farbrorn åt praliner och slängde papperet på golvet! Om man beter sig på det sättet förtjänar man banne mig inte någon bra plats.
Det finns tillfällen när det faktiskt är roligt att se och höra vad publiken tycker om filmen. Jag såg Star Wars: Episod III över tio gånger på bio (kanske närmare tjugo gånger till och med) och satt ibland och njöt av publikens reaktioner. Min favorit var när en kvinna plötsligt ropade ”VA?! Är det han?!” över hela salongen när Anakin fick sitt nya namn. På en föreställning hade en mormor följt med sin dotter och sina barnbarn på bio och jag oroade mig för att hon skulle få ont i öronen. När vi lämnade biografen hörde jag att hon sa ”Jag tyckte den var rätt bra”. Jag blev varm i hela kroppen och kom att tänka på min egen mormor som brukade bjuda mig och min syster på bio. När hon och jag hade sett Ewok-äventyret Hjältarnas karavan berättade hon att hon hade tyckt bättre om den än Den oändliga historien (som hon sett med min syster). Då blev jag ju glad över att min mormor var så cool, men så här i efterhand måste jag säga att hon hade väldigt dålig smak.
Det finns en tråd på forumet där det snackats lite om för- och nackdelar med att se film själv och tillsammans med andra.
Jag har tidigare tipsat om Kevin Smiths Smodcast. Ett genidrag kallade jag det då och det står jag för. Nu har delar av ett av mina favoritavsnitt blivit animerad kortfilm. Det är det otroligt svamliga men roliga avsnittet ”Forgeticus” som blivit tecknad film. Utan att avslöja för mycket handlar det om Harry Potters sexuella äventyr. Mycket roligt, jag längtar efter del två.
Jag förmodar att biograferna håller igen lite inför sommaren. Det här är en ytterst blygsam premiärvecka.
Kevin Smith är ingen personlig favorit. Att han inte är en traditionellt ”bra” regissör, det vill säga att hans tidigare filmer mer eller mindre bestått i att han pekat kameran mot två personer som diskuterat Star Wars eller oralsex, har ingenting med saken att göra. Jag tycker att han är fyndig, hans stil har passat de historier han velat berätta, och dialogen har ändå alltid varit den verkligt stora behållningen, men hans ofta gränsande till barnsliga grabbighet har gjort att jag har tyckt att hans filmer känns som om de är gjorda för en skara av redan invigda.
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin
Senaste kommentarer