Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Tillbaka till 2011 Del 3: Actionrökare

Det har blivit dags att gå igenom den stenhårdaste delen av 2011 års repertoar. Vi snackar alltså actionfilmer. Två distinkta teman genomsyrar utbudet; B-filmsvibbar och bilar. Båda kategorierna finns med i en av de mest lockande av titlarna.

faster-poster

Snajdig teaser-poster

Faster handlar om en före detta kåkfarare (Dwayne ”The Rock” Johnson) som är ute efter att hämnas sin brors död. Anledningen till att jag ser fram emot den rullen är att filmen helt uppenbart totalt avsaknar självdistans. Det är så jämrans hårt att till och med titeln får testosteronet att rinna till. Filmen kommer nog inte till svenska biografer, även fast den är gjord med 3D, så vi får nog nöja oss med en underbar hemmabiokväll istället.

Från Faster till Fast Five som jag faktiskt också ser fram emot. Första Fast and the Furious innehåller precis lagom mängd vackra människor, ännu vackrare bilar och tillräckligt tunga actionsekvenser för att utgöra en smaskig guilty pleasure. 2 Fast 2 Furious blev rätt meningslös till stora delar, främst framför att Vin Diesel på den tiden hade ambitioner om att bli en ”seriös” skådespelare och inte ville göra uppföljare. Paul Walker gjorde sin vanliga ”korkmatta”-imitation backad av kalsongmodellen Tyrese, vilket ledde till att det bara var de skickligt utförda actionscenerna som gav någon form av behållning. Fast and the Furious Tokyo Drift missade jag helt. Fast & Furious tappade tyvärr bort allt vad tunga bilar och coola stunts hette för att förlita sig på lika uppenbart datoranimerade som menlösa biljakter.. Det verkar dock som att Fast Five fattat vad som gäller. Förutom att Tyrese är tillbaka tycker jag nog att det här är helt rätt riktning om man över huvud taget ska göra fler ”snabba och arga”-filmer.

Drive Angry skulle rent rubrikmässigt kunna varit ytterligare en spinoff. Men faktum är att Nic Cages ”hämnd från andra sidan graven”-rulle är en ”orginell” historia om en man som flyr från helvetets käftar för att att kunna rädda sin mördade dotters barn från en hemskt ond sekt. William Fichtner som helvetets egna revisor/inkastare räcker ju egentligen för att få mig till biografen, men sättet man pakteterat filmens trailers med klassisk grötröst, idiothårda oneliners och Amber Heard (All the Boys Love Mandy Lane) i Daisy Dukes gör att det inte går att motstå. Sen att även den här filmen förmodligen kommer att nå oss via videohyllorna är bara att beklaga.

Drive_Angry_Poster

ARG!!!

Sen kommer vi till en rulle som skulle kunnat handla om bilar, men som istället är en remake på en gammal Charles Bronson-historia från 1972. ‘Mechanic’ - en människojägare hette den i Sverige på den tiden. The Mechanic handlar om en yrkesmördare/städare som får sin gamla chefs son som lärling. Jason Statham fortsätter att röja vidare som akrobatisk hårding med hes röst och en handfull ansiktsuttryck. Mer intressant är därför att Ben Foster, som är på väg att bli en av Hollywoods riktigt stora, väljer renodlad action. Vi hoppas att hans medverkan höjer filmen istället för att sänka Foster.

Slutligen har vi två tunga kvinnliga bidrag i kategorin Actionrökare. Colombiana är skriven av Luc Besson och den franska actionälskarens tumavtryck syns överallt. Historien om den unga flickan vars föräldrar mördas som sedan växer upp till att bli lönnmördare har potential att bli en oäkta storasyster till den mästerliga Leon. Zoe Saldana kan onekligen göra bra insatser i filmer, men håller hon för att bygga en hel film kring? Vi kan bara hoppas och vänta.

Den andra rullen är oväntat nog signerad Steven Soderbergh. I Haywire spelar MMA-fightern Gina Carano übersoldaten Mallory Kane som hamnar i trångmål efter att hon blivit förrådd under ett uppdrag. Carano har onekligen både fysiken och pondusen för rollen (se klippet nedan) och den manliga uppvaktningen i filmen är imponerande. Vad sägs om Michael Fasbender, Ewan McGregor, Channing Tatum, Michael Douglas, Antonio Banderas, Bill Paxton och unge veteranen Michael Angarano? Soderberghs första riktiga utflykt i actiongenren är ett måste på bio och än så länge verkar SF hålla med.

Kevin Smith vandrar bland oss …

De finns lite överallt. Jag ser dem lite då och då, främst har jag observerat dem i Norra delarna av Stockholm av någon anledning. Det handlar om dessa människor som liknar Kevin Smith. De satta männen i 30-årsåldern med skägget orakat och slarvigt tillfixat brunt hår. De klär sig slappt och glasögonen sitter på nästippen. Och jag vet att om de skulle behöva springa för att hinna med pendeltåget så skulle de bli så där Smith-aktigt blanka i pannan.

Jag ger dem försiktigt en blick på busshållplatser och i matvarubutiker, jag avundas dem och deras likhet till Smith. Jag vill också vara lik Smith, och inneha hans rappa populärkulturella tunga och mysiga uppenbarelse.

Jag har aldrig sett någon som riktigt känns lik Tarantino eller Cameron. Ibland kan man väl råka på en Lucas eller Soderbergh – men ändå känns det som att just i Norra Stockholm är populationen av Kevin Smith look-a-likes överväldigande. Jag vill gå fram till dem och fråga någor om Jay, men jag vågar aldrig riktigt. För med stor sannorlikhet så skulle de inte veta vad jag snackar om – eller så skulle de i princip vara stumma…

Håll utkik efter dem själv. För de finns runt omkring oss i vår vardag. På ett sätt förgyller de den.

Recension: The Girlfriend Experience

02betyg2

Vem är Steven Soderbergh?

Är han en modern auteur som smidigt rör sig mellan både genrer och mer eller mindre kommersiella projekt? Eller är han inte någon värd att lägga på minnet utan man kan fokusera på enstaka filmer istället för honom som filmskapare? Jag tycker personligen han är lite intetsägande och det finns, av det jag sett, inte så mycket spännande i hans CV.

Hans film The Girlfriend Experience är en mindre film, väldigt mycket mindre t.o.m. med obefintlig budget, skådespelarstall och med ett foto kalkerat från det dokumentära. Filmen följer prostituerade Chelsea, spelad av pornografiaktrisen Sasha Grey, och vi får genom filmen en inblick i hennes liv och hur hon balanserar sitt yrke med sitt privatliv.

Det titeln syftar på och som skiljer Chelsea från vanliga prostituerade är att hon inte bara säljer sin kropp utan ett paket i form av en fiktiv flickvän. En paketlösning där hon förutom den sexuella biten även äter middag ihop med kunderna och lyssnar på dem som har behov av att prata om sina vardagliga problem. En flickvän on demand.

Det är en karriär som går bra och Chelsea är målmedveten. Likt en sjätte Sex And The City-medlem har hon makt över sig själv och sin sexualitet. Hon är inget offer, utan är i kontroll och inte beroende av män – hon har snarare makt över dem. Det finns inte ett moln på hennes klarblå himmel och inte nog med att hon är nöjd med sitt karriärsval, hon kan också balansera sitt yrke med sin kärleksrelation. Det är bara ett jobb och konkurrerar inte med relationen till pojkvännen.

sasha_grey

Dock börjar ytan krackelera. Chelsea börjar dels rucka på sina egna regler, får känslor för en kund och blir utnyttjad av en man. Självklart är denna man svettig, fet, misslyckad, avskyvärd och trots sin kackerlacksliknande position får han makt över denna underbart vackra kvinna. Det är trots all männens värld och hon är inte så fri och i kontroll som hon gett sken av. Att dockan Chelsea luras och utnyttjas av kackerlackan gör mig arg, dels på Soderbergh då det känns väldigt typiskt på ett sätt jag inte förväntat mig och dels för att jag känner en sorts faderlig ilska mot karaktärens dumma val. Jag vill bara krama om Chelsea, klappa henne på huvudet och visa att alla män inte är svin. Sedan hade jag väl också velat bada med henne.

Den erfarenhet jag har av filmanalys är att jag en gång motsätta mig en dravelanalys av de uppstoppade fåglarnas betydelse i Psycho med motiveringen att man inte skapa ett innehåll i en film som inte var menat att finnas. Regissören är Gud över sitt universum och det enda som existerar är hans intentioner och budskap.

Så jag har inget intresse av att läsa av filmen och skapa mig ett fiktivt pseudo-innehåll utan undrar istället vad Soderbergh vill berätta? För jag hittar inte svaret i filmen. Kvinnan med bilden av sig själv som högst stående visar sig inte vara mer än en rädd liten flicka underställd mannen. Är det detta Soderbergh vill visa upp? Kvinnor är inte jämställda? Eller vad vill han med filmen? Jag vet faktiskt inte.

Jag får hålla mig till dem som följer filmen för resan, och som resa finns det inte jättemycket att fastna för – även om filmen heller inte har mycket som stöter ifrån. Det är väldigt objektivt och kallt och tyvärr trampar det över på ett par ställen gränsen till ointressant. Men ni som hittar Soderbergs budskap och känner en syntespåverkad tillfredställelse kommer nog att kunna njuta betydligt mer.