Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
”Roxy Sorkin, your father just won the Academy Award, I’m going to have to insist on some respect from your guinea pig!”
Nummer 2, då, nyligen korad Oscarvinnare, en snubbe som gjort sig en karriär av att undersöka det amerikanska samhället genom att granska dess institutioner utifrån en liberal synpunkt. Hans goda inblick i hur politiska institutioner fungerar, vad som driver den politiska processen i USA på dess allra högsta nivå, det är drivkraften och existenberättigandet bakom A Few Good Men, The American President, TV-serien West Wing och Charlie Wilson’s War. Han låg också bakom Studio 60 on the Sunset Strip, en TV-serie som var betydligt mer ”meta” än hans tidigare alster, men som icke desto mindre var rolig, välskriven och underhållande. Det var också hans första kommersiella felsteg, men vad mig anbelangar hade det aldrig med kvaliteten på serien att göra, den led framför allt av det faktum att den inte var West Wing.
Förutom den satiriska udd som han tar med sig in i sina manus om det amerikanska samhället så bidrar Sorkin med en förmåga som många författare i Hollywood verkar sakna: han kan skriva intelligenta karaktärer. De flesta som tar sig tid att läsa den här bloggen vet troligtvis att jag hatar Oscarvinnaren A Beautiful Mind just för dess kompletta oförmåga att förstå eller porträttera intelligens, och i stället framstår som en osäker och avundsjuk hjärnas patetiska försök att rationalisera sin egen otillräcklighet (ja, jag spyr galla på Akiva Goldsman igen, stäm mig!). Sorkins manus har en förmåga att fånga upp och förmedla intelligens - vanligtvis gör han det genom rapp dialog som gärna ska handla om minst två olika saker samtidigt, men även om det kan verka som ett enkelt trick att genomskåda så hade det varit mycket mer vanligt förekommande om det hade varit lika enkelt att utföra.
När jag insåg hur länge sedan det var jag hade sett På Heder och Samvete så sprang jag iväg till Discshop och handlade en billigt, just för att jag inte hade funderat på Sorkin som manusförfattare till den. Det är en mycket bra film, med en ung och hungrig Cruise, en Nicholson som verkligen njuter av att få spela en bad guy som är HELT övertygad om att han är just den historians verklige hjälte och en extremt vacker Demi Moore (tyvärr är det allt hon bidrar med i filmen, hon känns helt utbytbar). I alla fall, Sorkins dialog smattrar fram, ända till filmens centrala scen, den där Tom Cruise skall förhöra Nicholson inför rätten och få honom att erkänna att han begått ett brott. Det är en 15 minuter lång dialogscen, mer spännande och underhållande än den allra mest högljudda actionscen, och den är ett perfekt exempel på vad som gör Aaron Sorkin så bra.
Jag ville också exemplifiera genom att visa en scen ur Oscarvinnaren The SocialNetwork, just för att jag tycker att inledningsscenen är väldigt typisk, för såväl författaren som regisören, för att Eisenberg och Mara båda är så bra och för att det är en grym scen. Enjoy:
En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers eleganta kameraarbete allerstädes närvarande.
Hade den bara varit ett drama om en uppfinnare som blir rik och sedermera stämd av sina före detta kompisar hade den varit intressant och spännande, men nu har den en ytterligare dimension i att den också är ett insiktsfullt tidsdokument. I dessa tider av nätverksbyggande via sociala medier ter sig idén om facebook så naturlig och självklar att den i det närmaste framstår som oundviklig. I Sorkins version är det något så enkelt som avundsjuka gentemot de som är födda med en silversked i munnen och viljan att ge igen på flickan som krossade hans hjärta som driver Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg). Det kan låta småaktigt, men det är också starka drivkrafter, och när de kombineras med en extremt hög IQ och en förmåga att inse vad som driver trafik till en sida på nätet så ger det en trovärdig psykologisk bakgrund till ett fenomen som haft en tydlig påverkan på de sociala umgängesformerna för 500 miljoner användare.
Skådespelarna i den här filmen är genomgående utmärkta, och även om Eisenberg skiner i rollen som den socialt obekväme nörden Zuckerberg så matchas han väl av framför allt Andrew Garfield i rollen som Eduardo Saverin, medgrundare till facebook och Armie Hammer som spelar tvillingarna Winklevoss (två distinkta rolltolkningar som fungerar så sömlöst att jag inte vill förstöra illusionen genom att berätta hur de gjorde det). I rollen som Napsters grundare Sean Parker gör Justin Timberlake honom till en charmig skitsnackare men också något av en en parasit utan Zuckerbergs förmåga att skapa något varaktigt. Den där Justin är en ung man med talang – han kan säkert bli något en dag! Goda nyheter också för den som vill veta om Rooney Mara bara är ett vackert ansikte eller om hon kommer klara rollen som Lisbeth Salander i den kommande The Girl with the Dragon Tattoo: Hon är med i tre korta scener och gör ett ganska outplånligt intryck, något som driver Mark Zuckerberg genom hela filmen, och som gör att filmens fantastiska sista scen blir både sorglig och hoppfull.
Skådespelarna har naturligtvis ett försprång genom att de har ett fantastiskt tätt och välskrivet manus att arbeta utifrån, men de får verkligen Sorkins kulsprutedialog att leva och i sann Vita Huset-anda handlar varje konversation om minst två saker samtidigt. Det gör att man som publik alltid är engagerad, och trots att det som sagt är pratigt så kommer filmen aldrig i närheten av att vara trist. Min reaktion när eftertexterna kom var ”är det redan slut?” Då hade den pågått i 1 timme och 55 minuter.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Det är val i Vita Huset. Bartlet berättade redan i början av säsong tre att han skulle ställa upp för omval och kampen mot Guvernör Ritchie (James Brolin) upptar ungefär halva säsongen. Men det handlar också om ett val i Californien där den demokratiska kandidaten i ett valdistrikt dör under sin kampanj. Hans kampanjchef Will Bailey (Joshua Malina) vägrar dock att avsluta valkampanjen. Här görs ett monumentalt misstag i serien då man byter ut en av seriens bästa karaktärer, talskrivaren Sam Seaborn (Rob Lowe), mot en av seriens klart tråkigaste. Egentligen är det inget fel på Malina, men Will Bailey fyller aldrig ut Seaborns skor. I verkligheten handlade det om att Seaborn sakta men säkert gått från att ha varit seriens fokus till att bli en karaktär i utkanten. En idé som tydligen kom från NBC och som både seriens skapare Aaron Sorkin och Rob Lowe inte gillade.
I början av säsongen får vi se serien ta sig utanför vita huset då Toby, Josh och Donna missar ett plan från ett valtal i Indiana. Amy Adams dyker upp som bondtjej som hjälper dem att komma hem. Avsnittet tangerar kritiken som serien fått, att Bartlet är en vänsterelitist som inte bryr sig om den arbetande amerikanen. På samma gång försöker man förändra den bilden genom att låta Josh och Toby möta upp med en ”vanlig” människa och inspireras av hans problem. Äventyret är lite krystat men utgör en ”semester” från Washingtons trånga korridorer.
Christian Slater gör ett par avsnitt som Örlogskapten Jack Reese och inleder en flirt med Donna Moss. Men eftersom att serien inte verkar vilja låta Donna få finna kärleken går det förstås åt pepparn. Även Matthew Perry dyker upp och gör ett par avsnitt som republikansk advokat som anställs av Vita Huset. Perry visar att han kan göra mer än bara komedi, något som han fortsatte med i Sorkin-skrivna ”Studio 60 at the Sunset Strip”.
Säsong fyra handlar mycket om hur mycket USA kan och ska lägga sig i konflikter i utlandet. Inhemsk och utländsk terrorism är en del av flera avsnitt. Även om det gör att serien får mer fart känns säsongen mer ojämn än tidigare. Det är också sista säsongen som Aaron Sorkin jobbade med serien. Konflikter med NBC över budgetproblem och manusstrul blev för mycket för seriens skapare.
Slutet på säsongen håller hög klass, men överlag är den fjärde säsongen seriens svagaste överlag. Den känns lite för fragmentarisk och Bartlets omval blev inte så spännande som det hade kunnat bli. Vice-presidentens avgång efter en otrohetsaffär känns väldigt slätstruken. Det enda riktigt gripande avsnittet (undantaget de två sista) är det när vi får följa CJ Creggs resa till sin klassåterträff och hennes möte med sin altzheimersdrabbade far. Där lyser serien som aldrig förr, men tyvärr är det många avsnitt som känns mer som axelryckningar trots att de behandlar potentiellt starka ämnen. Sådan tur att serien rycker upp sig rejält redan i början av den femte säsongen.
Det tog mig till två år efter att Vita huset gjorde sin sista säsong innan jag verkligen engagerade mig i den. När kanal 9 lanserades med Martin Sheen på stora reklamskyltar runt om i stan tänkte jag att ”den serien ska ju vara bra, och de få avsnitt jag sett har ju varit spännande”. Jag hade dessutom precis plöjt den underskattade Studio 60 on the Sunset Strip och hade ett svagt Sorkin-sug i kroppen.
Tyvärr gick det inte så bra att följa serien på Kanal 9, flickvännen delade inte med sig av vår hårddisk-dvd runt programmets sändningstid på kvällen och repriseringen hoppade runt kring tolvslaget på kvällen. Alltför ofta missade jag en kvart i början eller slutet och tappade sugen efter halva första säsongen.
Sen hittade jag erbjudandet på Play.com om att köpa alla säsongerna för knappt 600 bagare. ”Klockrent köp” tänkte jag och väntade ytterligare ett halvår innan jag slog till. I september landade lådan och jag har långsamt njutit av världens bästa tv-serie sedan dess. Det här är mina åsikter om säsong 1:
Första avsnittet, piloten, är en presentation av de flesta av de karaktärer som vi kommer att få träffa under säsongen. Det är tydligt att president Bartlet (Martin Sheen) inte är fokus för programmet. Istället är det hans närmsta medarbetare som står för kärnan. Och det är här som det geniala börjar. För alla rollfigurer känns ovanligt komplicerade. Från huvudrollsinnehavare ner till korta cameos känns det som att det finns en hel bok att skriva om de olika personernas livsöden. När CJ Cregg (Allison Janney) snubblar på sitt löpband efter att ha försökt ragga på en snubbe på gymet så symboliserar fallet hela hennes karaktär. En modig och stark men nervös och lätt förvirrad kvinna som bokstavligt talat faller efter att ha trampat runt på samma ställe för länge. CJ förvandlas under seriens gång till Vita Husets klarast lysande stjärna, men det kommer vi till i senare säsonger.
Första säsongen handlar om hur svårt det är att släppa valkampanjen, om alla kompromisser administrationen måste göra för att de inte vågar förlora några strider. Mot slutet av säsongen sätter dock stabschefen Leo McGarry (John Spencer) ner foten. ”Vi måste låta presidenten kämpa för det han tror på, även om vi förlorar” är ett av Vita Husets motto.
Man tar även upp problematiken med att den amerikanska presidenten kan agera militärt i affekt. När presidentens personliga läkare dör i ett uppdrag i Syrien vill militären svara ”proportionerligt”. Bartlet frågar vad det gör för nytta och undrar varför man inte kan slå till ”oproportionerligt” hårt för att en gång för alla skrämma terroristerna. Sorkin har tidigare tagit upp tankarna i filmen Presidenten och Miss Wade där Michael Douglas president funderar på samma sätt. Jag gillar att serien inte hanterar det hela som en svart-vit fråga och att när avsnittet är slut är det inte helt självklart att vägen som Bartlet är det bästa av två onda saker.
På samma sätt presenteras och behandlas flera frågor; är arbetet för Vita Huset viktigare än ditt äktenskap, hur tungt väger personlig integritet mot administrationens bästa, när är en PR-seger för en motståndare acceptabel för att kunna hantera en fråga på rätt sätt. I alla dessa scenarier så känns det som att det hela tiden finns ett annat alternativ och att det inte alltid är säkert att det alternativet är sämre än det som Bartlet-folket väljer.
En av första säsongens roligaste stunder är när vice stabchef Josh Lyman (Bradley Whitford) och talskrivaren Sam Seaborn (Rob Lowe) kommer på att de har följt efter varandra. De lovar med en skamsen blick att aldrig berätta för någon om misstaget. Detta är en snygg passning till seriens kritiker som ansåg att de långa dialogerna längs maktens korridorer blev lätt parodiska ibland. Jag förstår kritiken, men håller inte riktigt med. Genom att gå och prata skapas en dynamik i kameraarbetet som smittar av sig på skådespelet och handlingen. Trots att det mestadels handlar om amerikansk inrikespolitik lyckas man fånga en känsla av spänning och energi. På samma sätt jobbar man hela tiden med rörliga kameror och annorlunda kameraviklar.
En sak drar ner säsong ett av Vita Huset. Man avslutar nämligen säsong ett med en ganska rejäl om än mycket väl utförd cliffhanger. Det är helt oförlåtligt, även om det inte påverkar mig som har alla säsongerna. En riktigt bra serie ska kunna locka tillbaka sin publik utan att lämna tittaren i limbo på det sättet.
Första säsongen av Vita Huset är riktigt bra, men når inte hela vägen fram. Något som rätas upp i kommande säsonger.
Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Egentligen är det inget fel på Malina, men Will Bailey fyller aldrig ut Seaborns skor. I verkligheten handlade det om att Seaborn sakta men säkert gått från att ha varit seriens fokus till att bli en karaktär i utkanten. En idé som tydligen kom från NBC och som både seriens skapare Aaron Sorkin och Rob Lowe inte gillade.
Senaste kommentarer