Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca 1000 titlar så är är det bara att inse att man inte BEHÖVER alla dessa DVD:er och Blu-ray, och att man ibland köper film för att man tycker att man borde eller för att den passar in i samlingen snarare än att man tror (alternativt vet) att den är jättebra. För min del så har jag sedan jag var 14 år (jag är född 1974, den som inte vet vilken film jag pratar om måste som straff se om den innan de läser vidare) följt Bruce Willis karriär. Inte slaviskt, men så länge filmerna inte blir demolerade av recensenterna så har jag ändå köpt dem. Ibland lönar det sig, därför att filmen visar sig vara betydligt bättre än man vågat tro. RED faller in under den här kategorin.
Bruce spelar här en pensionerad CIA-agent, uttråkad av det spänningslösa pensionärslivet. En dag blir han attackerad i sitt hem av en insatsstyrka som vill kidnappa honom. Han inser att hans potentiella flickvän (Mary-Louise Parker), en kvinna han endast talat i telefon med, och ett antal gamla samarbetspartners (spelade av John Malkovich, Morgan Freeman, Helen Mirren och Brian Cox) också är i fara, och han kontaktar dem för att få hjälp. Det hela resulterar i en rapp actionkomedi om åldersnoja, hur motsägelsefull den beskrivningen än kan te sig. Man har samlat ihop en ensemble bestående av några av Hollywoods bästa skådespelare, och det är helt uppenbart att de har kul här. Yngst i gänget är Karl Urban, som vi bland annat sett i Sagan om de två Tornen, DOOM, The Bourne Supremacy och Star Trek. Det är en skådespelare som imponerar mer och mer på mig med sin mångsidighet, och han är riktigt bra här, som den som fungerar som Willis ersättare i CIA och samtidigt får vara ”straight man” i alla de tojkigheter som pågår runt omkring honom.
Med trivsamma karaktärer och lagom tuff PG-13-action är det en film som funkar alldeles utmärkt som förströelse, men som absolut inte gör några direkta avtryck.
Det roligaste med den här Blu-rayutgåvan är ett kommentarssåpår med den pensionerade CIA-agenten Robert Baer. Han har arbetat som konsult för Hollywood om CIA och spioneri, och han skrev boken som den utmärkta Syriana är baserad på. Här paratar väldigt öppet om CIA och deras metoder, och han pekar ut sådant som stämmer överens med verkligheten och sånt som är helt orimligt, och han verkar verkligen gilla filmen. Det är ett riktigt trivsamt kommentarsspår, och det klart bästa extramaterialet på skivan.
I veckan som slutade med 22 november såldes hela 5,7 miljoner kopior av Star Trek varav 1,1 miljoner exemplar var Blu-ray. Det motsvarar 38% av den totala Blu-rayförsäljningen den veckan och slår därmed Watchmens gamla rekord. Att Blu-rayförsäljningen börjar öka kan även ses på hemmaplan där butiker säljer ett flertal titlar för under hundralappen och att priserna på Blu-rayspelare stadigt sjunker. Det är bara att hoppas att årets julklapp blir en Blu-rayspelare istället för en verkningslös plastspikmatta som luras på ovetande julhandlare.
Idag är mer än hälften av alla TV-apparater i våra svenska hem ”plattisar”. Att inte utrusta dem med en BD-spelare är ungefär lika obefogat som att bara köra en Porsche på de två lägsta växlarna. Släpp loss vilddjuret och njut. Kanske titta på Star Trek?
Att nå tio säsonger är anmärkningsvärt, framförallt inom science fiction. Varken Star Trek, Arkiv X eller Battlestar Galactica nådde så långt. Men Stargate SG-1 lyckades, varför då? Jag inbillar mig att det är på grund av kontinuiteten. Av alla tv-serier jag sitter och tittar på är det få som har en så pass genomtänkt historia som Stargate SG-1, undantaget är självklart Babylon 5. Detta på grund av att serien kretsar kring tre historier.
Denna första Goa’uld, bygger upp de första säsonger och hjälper oss som tittare att identifiera oss med huvudrollsinnehavarna och seriens huvudfiender. Under dessa fem säsonger möte vi inte bara Goa’uld och Apophis huvudskurken utan vi får även möta de vänliga Asgard, de onda maskinerna Replicators och de skumma organisationen NID. Här skapas ett intresse för serien och de finns en klar och tydlig kontinuitet där saker som verkade små och obetydliga i första säsongen kommer att spela en större roll under senare säsonger. Under säsong sex börjar Anubis, här tar serien ett större avstamp och blir mer modig. Även om det är en science fiction-serie om resor genom stjärnportaler får vi här jordens första rymdskepp som kan klara av att resa mellan stjärnsystem. Anubis är en betydligt farligare motståndare än Apophis och striderna blir betydligt mer episka, under den åttonde säsongen får vi äntligen se Anubis falla och Jaffa bli befriade från Goa’uld våld.
Många trodde att serien skulle ta slut efter den åttonde säsong i och med att SG-1 löstes upp. Men manusförfattarna hade ett ess i rockärmen. Ori. En kraftfull ras på andra sidan vintergatan som genom ett religiöst korståg hotar mänskligheten. Den tionde säsongen börjar med att det ser mörkare ut än på länge för SG-1 och jorden. Ori har vunnit alla större slag och jorden ligger i bryggan. Men nyheten om ett kraftfullt vapen som skall kunna besegra fienden, Sangraal eller den heliga graalen, gör att SG1 beger sig ut på sitt farligaste och viktigaste uppdrag hittills. Återbörda artefakten och rädda jorden.
Självklart lider denna säsong av att Richard Dean Anderson inte finns med längre som ordinarie. Under de två sista säsongerna får man luta sig mer på Amanda Tapping och nykomlingen Ben Browder. Det fungerar så där måste jag säga, det blir aldrig samma spänning och dynamik i gruppen och även om avsnitten är intressanta så saknar jag Anderson charm och torra humor. På det hela taget så känns den tionde säsongen tyvärr lite som den sista dansen på festen. Alla vet att det snart är slut men håller krampaktigt tag i varandra för att suga ut de sista sekunderna. Många avsnitt här känns forcerade och rent ut sagt tråkiga, manusförfattarna vill för mycket och det går inte riktigt. Som tur var så är de avsnitt där gruppen fokuserar på att hitta Sangraal riktigt bra och i mitten börjar saker och ting ta fart igen. Däremot så gör bolaget det värsta som finns, den som förväntar sig ett slut kommer att bli besviken, istället fortsätter allt i Stargate: The Ark of Truth. Så efter tio säsonger är jag tvungen att springa ut och köp en film! Fel, fel, fel!
När jag ser tillbaka på tio säsonger med Stargate SG-1 är jag ändå på det hela taget nöjd, få serier har faktiskt lyckats fånga mig som denna ändå gjort. De flesta avsnitt är välskrivna, karaktärerna intressant och kontinuiteten skapar ett intresse av att se nästa säsong också. Och nu när alla säsongerna finns ute på svensk dvd finns det inte längre någon anledning att tvivla, köp den första säsongen idag och inse vad du har missat!
Som ni vet är det ibland svårt att hitta filmer inom en viss favoritgenre eftersom man redan sett ”allt” som finns att se. ”Allt” är såklart en grov överdrift men om man begränsar fältet något till engelskspråkiga filmer så har man sett en hel del. För mig är sci-fi en genre som ligger varmt om hjärtat och thrillers som gränsar mot sci-fi. Teknikthrillers kanske man kan kalla det? Som tur är finns många med samma intresse och min polare Jonas och jag brukar tipsa varandra om titlar som kan vara av intresse. Senast tipsade jag honom om den argentiska La Antena av Esteban Sapir. En enastående film som jag varmt rekommenderar. Själv blev jag tipsad om den spanska Time Crimes (Los cronocrímines) och den mexikanska filmen Sleep Dealer. Samtidigt som jag beställde dessa fann jag ytterligare två filmer som verkar intressanta. Den spanska filmen Fermat’s Room (Le habitación de Fermat) som skall vara en blandning av Saw, Cube och Pi enligt beskrivningen. Alla filmer som jag gillade. Jag beställde dessutom Christopher Nolans Following som jag aldrig sett, men som verkar lovande. Dessutom så ”måste” man se den för att täppa till luckan i Nolan-registret.
Övrigt i höst i sci-fi och thriller som man kan se fram emot är såklart mastodonterna Terminator: Salvation och Star Trek-rebooten. Själv är jag betydligt mer nyfiken på Moon och District 9 som jag inte sett av olika anledningar. Mycket att gotta sig åt i filmsoffan med andra ord.
Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca 1000 titlar så är är det bara att inse att man inte BEHÖVER alla dessa DVD:er och Blu-ray, och att man ibland köper film för att man tycker att man borde eller för att den passar in i samlingen snarare än att man tror (alternativt vet) att den är jättebra. För min del så har jag sedan jag var 14 år (jag är född 1974, den som inte vet vilken film jag pratar om måste som straff se om den innan de läser vidare) följt Bruce Willis karriär. Inte slaviskt, men så länge filmerna inte blir demolerade av recensenterna så har jag ändå köpt dem. Ibland lönar det sig, därför att filmen visar sig vara betydligt bättre än man vågat tro. RED faller in under den här kategorin.
Som ni vet är det ibland svårt att hitta filmer inom en viss favoritgenre eftersom man redan sett ”allt” som finns att se. ”Allt” är såklart en grov överdrift men om man begränsar fältet något till engelskspråkiga filmer så har man sett en hel del. För mig är sci-fi en genre som ligger varmt om hjärtat och thrillers som gränsar mot sci-fi. Teknikthrillers kanske man kan kalla det? Som tur är finns många med samma intresse och min polare Jonas och jag brukar tipsa varandra om titlar som kan vara av intresse. Senast tipsade jag honom om den argentiska
Senaste kommentarer