Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!
|
Av Emil Gustafsson Ryderup, 1 juni 2010
Vi har alla suttit med den perfekta filmen i våra tankar. Vi alla vet hur en tredje trilogi med Star Wars-filmer borde starta, hur Ripleys äventyr i en femte Alien skulle se ut och hur man får till en perfekt Hellraiser-film. Vi fantiserar om den perfekta uppföljaren om det så är i duschen, biomörkret eller pendeln på väg till jobbet.
Under hela mitt liv har jag suttit och drömt om det. För jag vet hur jag skulle göra uppföljarna perfekta. I min värld så vet jag – precis som ni – alla misstag som borde rättas till och allt man borde hålla kvar vid från tidigare filmer.
Jag fantiserade t.o.m. om möten med Robert Shaye, luncher med James Cameron och pitchar inför Warner Brothers ledning. Jag drömde att jag en dag skulle få chansen att ställa allt till rätta. Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag såklart att drömmar bara är drömmar. Jag kommer aldrig få chansen att rädda Child’s Play från sitt tragiska komiska öde eller se till att rätt stuntman befinner sig bakom masken i en Friday The 13th uppföljare. Sorgligt men ack så sant.
Så fort jag hade lyckats se alla sju filmer i A Nightmare On Elm Street-serien (vilket var svårare förr i tiden innan Internet och dvd-boxar) så började jag drömma om en revival av filmserien. Och nu när Freddy VS Jason sparkade på det som en gång var Freddy och remaken dödade originalserien och drog titeln genom smutsen så finns bara min dröm kvar. Och den – som legat och grott, alltid återkommit och utvecklats under åren – ser ut ungefär som följande:
A Nightmare On Elm Street part 6 (The Dream Chamber kanske som undertitel)
Eftersom Freddys Dead: The Final Nightmare var fel på så otroligt många sätt så måste varumärket omstartas. Att sälja och framställa filmen som en nystart som står på egna ben där tidigare kunskap om serien inte är nödvändig tror jag är oundvikligt. Dock har jag aldrig trott att en remake är svaret utan man kan balansera filmen så den lockar till sig en ny publik samtidigt som den fungerar som en del i den ursprungliga serien.
Jag skulle starta filmen i nutid (2010). Tonmässigt skulle filmen vara lik den första (och andra) filmen, kanske t.o.m. ännu mer seriös och hårdare. Den skulle placera sig efter del5 i tidslinjen.
Ungdomar bosatta på Elm Street drömmer om någonting. De vet själva inte riktigt vad det är. Som oftast med drömmar så minns de inte riktigt dem då de vaknar upp kallsvettiga i sina medelklasshus. Någonting abstrakt och svårförklarat återkommer i drömmarna. Det är Freddy som är på väg tillbaka. Ju mer ungdomarna drömmer om ”honom” desto mer kraft får han och desto mer konkret blir hans form.
Men det är länge sedan något mord skedde i Springwood och legenden om det fruktansvärda som hänt har förpassats till att vara en spökhistoria för barnen – ”Have you heard the story of the child killer who lived here?”. Freddy får långsamt mer näring och snart börjar ungdomarna minnas mer konkret; något rött och grönt. En smutsig hatt. Fyra vassa knivar.
Långt borta från Springwood bor Alice (från del 4 och 5). Hon är medelålders, har alkoholproblem och tappat kontakten med sin son Jakob. Även hon drömmer om Freddy. Men det är bara vanliga mardrömmar. Alice kan dock inte släppa det hon råkade ut för som ung och bestämmer sig för att återvända till Springwood.
Alice tar jobb som lärare och försöker ta reda på om Freddy verkligen är borta. Det visar sig att han inte är det och ungdomar börjar snart återigen dö. Under resans gång så kommer någon huvudperson (ung tjej antagligen) tillsammans med Alice på det Nancy kom på i första filmen – för att oskadliggöra Freddy måste man göra honom till en man av kött och blod igen. Så i slutet av filmen lyckas de dra ut Freddy ur en dröm. Tanken har alltid varit att Freddy ska agera förvirrad och rädd väl i den riktiga världen. Han är ovan vid den fysiska världen och beter sig som ett skadat djur. Han springer iväg, kanske ut på en väg och blir påkörd. Han fortsätter springa mot det enda stället han känner trygghet – nancys/sitt hus (vad nu det huset har för egentligen betydelse i filmerna?), kanske något som har med barn att göra eller fabriken där han brändes. Väl där så gör de slut på Freddy på något sätt, kanske bränner de upp honom för att på ett trevligt sätt sluta cirkeln.
Åt det håller skulle min film se ut. Den skulle vara mörk och seriös. Den skulle ha kvar Englund som Freddy (fast utan den felaktiga humorn som startade i del3) och respektera originalfilmserien. Den hade varit en hyllning till första filmen samtidigt som den skulle ha varit uppdaterad och modern.
Den hade inte varit spydålig som remaken var. Och Robert Englunds karaktär hade fått leva vidare.
PS. Fan vad jag inte kan sluta hata remaken .DS
Av Mattias Berg, 21 maj 2010
Jag har pysslat en hel del med musik genom åren och har upptäckt att jag inte behöver någon som kommer med feedback när jag är klar med en inspelning. Det räcker med att jag spelar upp en låt för en kompis för att jag ska veta om jag är nöjd eller inte. Om det börjar krypa i mig när låten spelas vet jag att jag inte är färdig med den än utan bör jobba vidare med den tills jag kan stå rakryggad och lyssna tillsammans med någon annan.
Nu är jag inte helt säker på att tankesättet är applicerbart på filmtittande, men jag har upptäckt att en liknande känsla kan dyka upp när man ska presentera en favoritfilm för någon kompis. En film som är fläckfri när jag ser den själv kan plötsligt få hur många brister som helst när jag ser den tillsammans med någon annan. Jag glömmer aldrig den gången när jag hade bjudit hem kompisar som inte kunde komma överens om vilken film vi skulle se. Till slut föreslog jag The Princess Bride och de godkände den. Det tog inte många minuter innan jag kände att ingen var med på noterna förutom jag och filmen kändes enormt lång. Varför föreslog jag inte att vi skulle stänga av och spela Skip-bo i stället? Nu har min syn på just The Princess Bride inte ändrats efter den upplevelsen, jag tycker fortfarande att det är en fantastisk film, men det har vid ett tillfälle hänt att jag fått en film förstörd av en kompis. Vi kan kalla honom M.
För några år sedan hade M. det väldigt svårt och ville se någonting roligt. Jag valde ut någonting av det roligaste jag kunde tänka mig: Clerks. Första minuterna av filmen är inte speciellt roliga, men när det börjar snackas sex och avsugningar blir det väldigt roligt. Tyckte jag, men inte M. Jag började fundera över vad det var som egentligen var bra med filmen och kom fram till att den nog var ganska överskattad ändå. Efter ungefär halva filmen reste sig M. upp och deklarerade att han skulle gå hem. Jag förstod honom till fullo och var arg på mig själv över att jag inte lyckats muntra upp honom. Vi brukar annars dela filmupplevelser på ett fint sätt. Hans sällskap gjorde att Burn After Reading nådde enorma komiska höjder. På samma sätt har vi ett tyst samförstånd i Twin Peaks: Fire Walk With Me. När jag ska se den ringer jag alltid M. och han vill alltid göra mig sällskap. Vi ser den i tysthet och gråter lite tyst i s lutet.
Så visst finns det gånger när sällskap kan göra en filmupplevelse större än när man är ensam. Att komma hem lite torsdagsberusad tillsammans med grannen och föreslå lite mer att dricka och ett avsnitt av Helt hysteriskt innan hon går upp till sig är en riktig höjdare. Edina och Patsy kan aldrig bli roligare än vad de är just då. Det är fantastiskt skönt att skratta tillsammans.
Andra favoriter kan man bli blasé på och glömma hur bra de faktiskt är eftersom man har levt med dem så länge att det blivit en självklarhet att räkna dem som ens favoritfilmer. Då kan det vara bra att se dem tillsammans med andra och bli påmind om vilka underverk det faktiskt är frågan om. Det var fantastiskt roligt att titta på Stjärnornas krig tillsammans med några åttaåringar. En pojke var helt tagen av filmen och trodde bland annat att de flög runt i rymdskepp ute i rymden på riktigt. När Lukes X-vinge är ensam kvar över dödsstjärnan i slutet av filmen kunde pojken inte sitta still utan ställde sig upp och hoppade jämfota medan han ropade “Kom igen Luke!”. När dödsstjärnan till slut sprängdes jublade den lilla skaran på ett sätt som jag inte trodde att någon kunde reagera på en film. Det har inte varit så roligt att titta på Stjärnornas krig sedan jag var barn. Om det ens var så roligt då. Då hade jag min tråkiga pappa hos mig som hela tiden tjatade om hur overkligt det var. Snacka om att förstöra för sin lille sexåring.
Visst kan det vara roligt att titta på film tillsammans med andra, men det är bäst att komma ihåg att lika barn leka bäst.
Av Mattias Berg, 18 maj 2010
Jag går ofta själv på bio. Det är praktiskt, jag slipper planera in mina biobesök och behöver inte fundera över vad mitt sällskap tycker om filmen. Det är kanske därför som jag ofta tittar på andra besökare i stället. Redan när jag går in i salongen studerar jag pöbeln som jag ska dela biosalong med och funderar över varför de valt att se just den här filmen. Ibland blir det väldigt jobbigt och jag tycker synd om de andra.
Första gången jag drabbades av denna känsla var när jag såg Kevin Smiths film Dogma på premiärdagen. Besökarna var, förutom jag och min kompis, två nördar i Jay & Silent Bob-tröjor och en barnfamilj. Eftersom barnen i familjen var flickor i yngre tonåren tog jag förgivet att de valt ut just Dogma för att de hade flickrummen tapetserade med Matt Damon, efter hans genombrottsfilm Good Will Hunting, och inte hade en aning om vad Smith brukar göra för filmer. Det var väl någon gång när Jay dök upp som pappan i familjen fick nog och lämnade salongen. När bajsmonstret gjorde entré försvann resten av familjen också. I stället för att, på ett hippt och självbelåtet sätt, hånskratta åt dessa medelsvenssons som inte tål sex och bajs började jag fundera över vad de pratade om när de tog sig hem. Kanske hade de blivit så upprörda att de velat ha pengarna tillbaka. Fick de det i så fall? Hela den trevliga familjefredagen måste ha blivit förstörd för dem.
Premiären av Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta har också fastnat i minnet. Ett äldre par, som tydligen var så angelägna om att se filmen att de accepterat platser som inte var sidan om varandra, hamnade på något sätt i biosalongen till filmen som varnade tittarna för starka scener redan på bioaffischen. Damen satt sidan om mig som satt ute på kanten. Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan hennes man reste sig upp i andra änden av salongen och strövade runt den fullpackade lokalen. ”Prostataproblem”, tänkte jag och glömde filmen en stund. När han kom fram till min rad lutade han sig fram och deklarerade demonstrativt högt till sin fru: ”Jag sätter mig där ute, så får du komma när skiten är slut”. Efter en stund gick hans fru också. Då började jag fundera över deras förhållande. Hur hade de det egentligen? Hon verkade vilja ge filmen en chans medan maken var en typiskt tråkig gubbe som troligen bara ville titta på deckare och western. Han ville inte bli utsatt för en sån film. Just då hatade jag Moodysson och tyckte att han kunde ha gjort en uppföljare till Tillsammans i stället. Då hade alla varit mycket gladare.
När jag såg Ken Park lade jag omedelbart märke till kvinnorna i 50-årsåldern som givetvis hade platserna framför mig. Hur hade de hamnat där? Filmens affich föreställde en kille som utförde oralsex. Under hela filmen studerade jag de båda kvinnorna för att vara säker på att de inte blev upprörda över det som visades. De skötte sig väldigt länge, men när stryprunkandet satte igång kunde de inte låta bli att ge varandra blickar. Jag tyckte så synd om dem. Hade de inte kunnat bli besparade från det? Samma biobesök förstördes även av en ung man som trodde han tittade på uppföljaren till American Pie. Han skrattade som om han aldrig hade gjort annat när en pappa i filmen kommer på sin dotter med att ha sex och misshandlar henne och pojkvännen. Det krävdes ganska många slag innan den unge mannen förstod att det inte var en komedi. Skämdes han över att han inte förstått filmen eller var han bara dum i huvudet och tyckte att det var roligt?
 Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin Shortbus där hade hypen lagt sig och det var bara jag och ett medelålders par i publiken. Hur hade de hamnat där? Denna gång var min oro obefogad och mannen skrattade åt nationalsången-i-röven-scenen som om rövslickning var en naturlig del av hans vardag.
Det finns säkert många som tycker det låter väldigt märkligt att jag sitter och tänker så mycket på vad andra tycker om filmerna när jag går på bio. Troligen är det inte helt friskt, men jag vill ändå se det som en empatisk sida. När jag såg Precious samtalade jag lite med den äldre herren som satt sidan om mig. Han tyckte det var väldigt käckt att jag hängde min jacka på trappräcket i stället för att ha den i knäet. Efter lite tjatande på sin fru övertalade han henne att de skulle göra på samma sätt. Jag tyckte om gubben och tyckte att han och hustrun påminde lite om hur mina föräldrar hade agerat i samma situation. Precis innan filmen skulle börja kom de sista två biobesökarna och satte sig framför oss. En av dem var en väldigt lång man som hamnade mitt framför min nya favoritgubbe och jag insåg att han inte kunde se mycket av texten. Första halvan av filmen oroade jag mig mycket över min granne. Förstod han vad som sades? Det är ju så mycket slang i Precious. Jag var på väg att erbjuda honom min plats flera gånger. Men då hände någonting. Farbrorn åt praliner och slängde papperet på golvet! Om man beter sig på det sättet förtjänar man banne mig inte någon bra plats.
Det finns tillfällen när det faktiskt är roligt att se och höra vad publiken tycker om filmen. Jag såg Star Wars: Episod III över tio gånger på bio (kanske närmare tjugo gånger till och med) och satt ibland och njöt av publikens reaktioner. Min favorit var när en kvinna plötsligt ropade ”VA?! Är det han?!” över hela salongen när Anakin fick sitt nya namn. På en föreställning hade en mormor följt med sin dotter och sina barnbarn på bio och jag oroade mig för att hon skulle få ont i öronen. När vi lämnade biografen hörde jag att hon sa ”Jag tyckte den var rätt bra”. Jag blev varm i hela kroppen och kom att tänka på min egen mormor som brukade bjuda mig och min syster på bio. När hon och jag hade sett Ewok-äventyret Hjältarnas karavan berättade hon att hon hade tyckt bättre om den än Den oändliga historien (som hon sett med min syster). Då blev jag ju glad över att min mormor var så cool, men så här i efterhand måste jag säga att hon hade väldigt dålig smak.
Det finns en tråd på forumet där det snackats lite om för- och nackdelar med att se film själv och tillsammans med andra.
Av Jonas Lindström, 14 mars 2010
 I topplista efter topplista återfinns mestadels filmer icke äldre än året. Ett välkänt fenomen, men inte desto mindre intressant. Vilka parametrar styr listorna i denna riktning? Är nya filmer alltid bättre? -Nej, svarar de flesta. Ändå hamnar de alltid högst upp. Är det publikens minne som sviker? Har de glömt allt de sett före det här året? Kanske det ligger närmare sanningen. Det verkar åtminstone som om väldigt många, på ställd fråga, inte kan nämna en enda film som är äldre är 5 år. Mediahausse spelar naturligvis en stor roll i detta skådespel. Det media rapporterar stort om, blir stort. Vare sig det är bra eller dåligt.
Lika anmärkningsvärt är att det plötsligt blir finkultur igen om filmen är över 30 år gammal. Många filmer som ansågs vara ordinära när de släpptes har på senare år fått hög status. Filmer som är mellan fem och trettio år gamla vill ingen ta i ens med tång. Alla b-filmer finns i denna kronologiska kategori.
The Lord of the Rings är på väg att drabbas av detta öde. Från att ha varit ansedd som det absolut största som hänt filmvärlden, till att bli något som katten dragit in. Likadant med Star Wars Episod 1-3. Jag ser i min kristallkula att även Avatar kommer att drabbas av sanna öde inom fem år.
Star Wars Episod 4-6 är däremot över trettio år (Ok, Jedins återkomst är i alla fall nästan trettio år gammal.) och lyfts till skyarna av tittarna.
Nä, skämt åsido. Dee finns naturligtvis filmer som klarar sig från tittardöden, men ändå tycker jag att listor som till exempel IMDb Top 250 verifierar mitt påstående på något vis.
Vad är det som får folk att rata filmer från till exempel 90-talet? Varför beröms, eller ens benämns de bara inom vissa kretsar? Kommer Lightspeed att komma in på IMDb Top 250 om trettio år?
Inte omöjligt.
Av Emil Gustafsson Ryderup, 10 februari 2010
Jag har länge velat skriva något om nedgången i filmposterskvalitet som vi under de senaste 15 åren fått uppleva. Men jag har aldrig riktigt känt mig arg nog.
Vissa skulle säkert säga att för alla vedervärdiga Photoshopfiaskon till posters som hängs upp på världens biografer och pryder våra dvdfilmer så fanns det lika motbjudande motsvarigheter på 60- och 70-talet.
Jag tror faktiskt inte på det. För jag har aldrig sett maken till så ful grafik som spottas ut från filmbolagen idag. Jag vet inte om det är för att filmbolagen själva inte inser det eller för att de bara inte bryr sig men jag kan inte komma över hur billig och äckligt ful den mesta grafiken är. Det bör sägas att det är till hemmavideomarknaden som problemet är störst, helt OK grafik från en bioposter kan skrotas för ett avskyvärt alternativ på dvdomslaget – jämför bara t.ex. biopostern till Last Action Hero och dvd/bluray motsvarigheten. Vilken grafik vill du helst se pryda omslaget i hyllan? Vilken grafik får dig att vilja spy?
DVD-omslagen idag är allt som oftast så taffliga att de känns som hemmagjorda kopior från en zigenarmarknad i Rumänien. Skådespelares huvuden inklippta på andras kroppar – ofta i helt fel proportion, ”Floating Heads” och så konstigt användande av filter och liknande att det inte går att urskilja vilken skådespelare man tittar på. Hur fan kan detta arbete godkännas av producenter och marknadsföringsavdelningar?
Nej fy fan för missbruket av Photoshop som pågår idag. Kommer vi någonsin igen få se så ikoniska och minnesvärda posters som dem till Star Wars, Jaws, Alien, Indiana Jones eller A Clockwork Orange? Eller kommer det framöver bestå i 99% av mer eller mindre gräsligt och oengagerat Photoshopskräp? Inte nog med att alla dagens filmer ska innehålla en överdos av taskig och icke framtidssäker CGI och digital färgkorrigering – måste verkligen den digitala överanvändningen och tillhörande kvalitetssänkningen påverka filmposters också?
Och Sverige är inte bättre. Här känns varje filmposter som en sista minuten idé. Oinspirerad typografi och ett halvtrist foto som täcker hela ytan. Filmerna skulle marknadsföras bättre med svart text på vit grund. För seriöst, hur många genomarbetade och bra (svenska och internationella) filmposters/dvdomslag har du sett den senaste tiden? Och hur många får dig att vilja spy?
Av Mattias Berg, 8 februari 2010
 
Det lät ju så spännande när Lucasfilm presenterade den kommande utgåvan av första säsongen av Star Wars: The Clone Wars. Den skulle släppas på både Blu-ray och DVD och innehålla massor av extramaterial. Dessutom visade det sig att avsnitten animerats i formatet 2.40:1 och inte i 1.78:1 som den visats i på TV. I boxen skulle man äntligen kunna se avsnitten i det riktigt breda formatet. De flesta hade nog varit nöjda där, men inte Lucasfilm. De skulle även bjuda på förlängda versioner av sju avsnitt. Jag, som till en början varit besviken på The Clone Wars, har med tiden upptäckt att serien fungerar bäst när man ser många avsnitt i sträck och då lät det fantastiskt med längre avsnitt.
För att tjäna lite extrapengar släppte Lucasfilm först ifrån sig några samlings-DVD:er. I Sverige fick vi fem avsnitt på den första samlingen till skillnad från släppet på region 1, som endast innehöll fyra. Det var ju roligt till en början, men sedan började det bli lite konstigt. Vi fortsatte få samlingar som inte släpptes i USA. Det är egentligen fel av mig att kalla dem samlingar eftersom avsnitten gavs ut kronologiskt på utgåvorna.  När hela första säsongen utannonserades i Sverige visade det sig att boxen inte hade samma omslag som den har i andra länder och Warner hade nöjt sig med att trycka ihop samlingsvolymerna i ett vanligt, tråkigt keep case. Allt det där fina extramaterialet som man gått och väntat på var borta. Likaså 2.40:1-formatet. På Blu-ray finns det, men inte på DVD.
Väldigt tråkig behandling av en serie som bara blir bättre och bättre. Om man vill ha den riktiga utgåvan av första säsongen behöver man inte vända sig till region 1. Den riktiga boxen finns utgiven i England. Alltid någonting. Men det är ju tråkigt för småttingarna som vill ha svenska röster. De förlängda avsnitten finns dubbade på Blu-ray, varför inte på på DVD?
Av Darya Mokre, 15 december 2009
Innan min dotter föddes tänkte jag att jag skulle se hur mycket film som helst under mammaledigheten. Bebisar sover ju hela tiden, då kan man passa på! Nu visade det sig att det inte riktigt fungerar så, Scooby-Doo och hans gäng har legat länge i hyllan och väntat på att få spelas i DVD-spelaren. Min dotter är nu snart två månader och vi har lärt känna varandra så pass bra att jag vet hur jag ska få tid till filmtittande. Hädanefter kommer det alltså dyka upp en och annan filmrecension här på bloggen, så länge Lily tillåter – för det är ju faktiskt hon som bestämmer!
 Så här taggad vad Lily när vi skulle se filmen! Scooby-Doo och Mysteriet med Samurajsvärdet utspelar sig i Tokyo där Scoobygänget blir indragna i ett mysterium om en ond samurajlegend. De måste få tag på ett gammalt magiskt ödessvärd för att kunna besegra den onde samurajen. Scooby och Shaggy får lära sig slåss som samurajer medan de andra får lösa kluriga gåtor som ska leda dem till svärdet.
Ja… Vad ska man säga? Det här var väl inte direkt en film i min smak. Jag brukar gilla tecknade barnfilmer och älskade Scooby-Doo när jag var yngre, men den här filmen var inte mycket att hänga i granen. Min sambo var dock ganska road, så den kanske kan passa en del vuxna ändå. Jag kan tänka mig att filmen är väldigt spännande för barn som är runt åtta-nio år, den är ju ganska häftig med alla ninjor och fighter. Jag måste dock vara lite mammig och beklaga mig över att den är barntillåten, jag tycker inte att barn under sju år ska titta på den här filmen då den faktiskt innehåller svärdfighter och en del andra läskigheter.
 Och så här besviken var hon när vi hade sett filmen... Den stora frågan är ju om jag ska betygsätta filmen efter mitt tycke eller om jag tror att ett barn skulle uppskatta den. Lily var inte särskilt intresserad, men hon kanske är något för ung för film än så länge. Det får bli ett mellanting, filmen är trots allt välgjord och min sambo satt ju och skrattade gott. Jag blev dessutom påmind om både Star Wars och Indiana Jones under filmens gång och det kan ju aldrig vara fel. 2,5 av 5 blir det.
|
|
Loading ...
Senaste kommentarer