Den här helgen är det Comic Con-mässa i San Diego och som vanligt får man som Star Wars-fan en massa roliga nyheter (som det här året det är svårt att glädjas över med tanke på vad som hände i Norge i år). En video som visar snuttar av de bortklippta scenerna som finns med i den stora blu-rayutgåvan av Star Wars-sagan som släpps i september publicerades på Star Wars officiella hemsida i går.
Det hela inleds med scenen där Luke tänder sin nybyggda ljussabel innan han placerar den i R2-D2 i Return of the Jedi. Denna scen visades i sin helhet på Celebration V redan förra sommaren. Detta följs av den berömda presentationen av Luke från A New Hope där han från Tatooine följer rymdstriden mellan imperiet och rebellerna. Även denna och andra scener från Anchorhead har funnits tillgängliga under några år. Jag hoppas att scener från filmen kommer att klippas ihop med dessa scener i boxen så man får en uppfattning om hur det skulle sett ut som helhet.
Efter dessa självskrivna scener dyker plötsligt en Mon Calamari-pilot upp i grön dräkt. Detta innebär att han flyger en A-Wing och att scenen är tagen från ROTJ. Tråkigt att han klipptes bort. I princip alla rebeller är ju vanliga människor. Det behövs några aliens bland dem. Detta lilla klipp och det faktum att leksaktillverkaren Hasbro redan avslöjat sina planer att göra figurer från de bortklippta scenerna (något som de redan gjort i några år faktiskt) och visat ännu en rebell från striden över Endor gör mig väldigt förhoppningsfull. Hasbro visar även en General Cracken.
Efter lite efterforskning visar det sig att han heter Airen Cracken och var ansvarig för en av Millenium Falcons kanoner när rebellerna utförde sin attack mot den andra Dödstjärnan. Detta måste innebära att hela rymdstriden i slutet av ROTJ är kraftigt förkortad och om Lucas gjort som han gjorde med de bortklippta scenerna från episod 1-3 borde dessa scener kompleterats med nya animeringar inför detta släpp.
Jag är exalterad!
Men det är inte slut där. Klippet med piloten följs av sandstormen som hjältarna råkar ut för när de besegrat Jabba på Tatooine (även detta från ROTJ). Även denna scen var förväntad som extramaterial och dyker upp ännu en gång i trailern när Luke letar sig fram till sin X-Wing.
Efter detta får man äntligen ett första tecken på att Wampa-scenerna från The Empire Strikes Back kommer att finnas med i boxen. R2-D2 försöker fly undan någonting och om man tittar i bakgrunden ser man en Wampa vingla fram i rebellernas isbas. Eftersom dessa snömonster skulle ha dykt upp flera gånger i filmens inledning hoppas jag, precis som i fallet med Anchorhead-scenerna, att vi får se dessa placerade i filmens sammanhang och inte bara som fristående klipp. En BD-disc rymmer så pass mycket att det knappast kan spela någon roll om de trycker in hela filmens inledning med de bortklippta scenerna inklippta på en av discarna med extramaterial.
När Han Solo & Co tagit sig in i imperiets bunker på Endor (i ROTJ) tar de sig väldigt snabbt in till bunkerns kärna. Om man ska tro klippet i trailern var det inte meningen att det skulle vara så enkelt från början utan det skulle även vara lite eldstrid mellan rebeller och stormtroopers.
Jag längtade redan efter boxen och nu längtar jag ännu mer. Jag hoppas bara att scenen med C-3PO, Ree-Yees och Saelt-Marae som jag skrev om för några månader sedan också kommer att finnas med.
Det här är extramaterialet jag letade efter. Jag tror det är det som Force Lucas försöker intala mig i alla fall.
Det här är vad man får om man av någon anledening endast vill ha episod 1-3:
DISC ONE — STAR WARS: EPISODE I THE PHANTOM MENACE
Audio Commentary with George Lucas, Rick McCallum, Ben Burtt, Rob Coleman, John Knoll, Dennis Muren and Scott Squires
Audio Commentary from Archival Interviews with Cast and Crew
DISC TWO — STAR WARS: EPISODE II ATTACK OF THE CLONES
Audio Commentary with George Lucas, Rick McCallum, Ben Burtt, Rob Coleman, Pablo Helman, John Knoll and Ben Snow
Audio Commentary from Archival Interviews with Cast and Crew
DISC THREE — STAR WARS: EPISODE III REVENGE OF THE SITH
Audio Commentary with George Lucas, Rick McCallum, Rob Coleman, John Knoll and Roger Guyett
Audio Commentary from Archival Interviews with Cast and Crew
Jaha. Det låter ju misstänkt likt exakt de kommentarspåren jag redan har på DVD. ”Archival Interviews with Cast and Crew” lär inte tillföra någonting nytt om samma gamla skådisar drar samma anekdoter som de alltid brukar göra.
Om man väljer att bara köpa episod 4-6 får man följande:
DISC FOUR — STAR WARS: EPISODE IV A NEW HOPE
Audio Commentary with George Lucas, Carrie Fisher, Ben Burtt and Dennis Muren
Audio Commentary from Archival Interviews with Cast and Crew
DISC FIVE — STAR WARS: EPISODE V THE EMPIRE STRIKES BACK
Audio Commentary with George Lucas, Irvin Kershner, Carrie Fisher, Ben Burtt and Dennis Muren
Audio Commentary from Archival Interviews with Cast and Crew
DISC SIX — STAR WARS: EPISODE VI RETURN OF THE JEDI
Audio Commentary with George Lucas, Carrie Fisher, Ben Burtt and Dennis Muren
Audio Commentary from Archival Interviews with Cast and Crew
Även här är kommentarspåren de samma som fanns på DVD-utgåvan. Om de varit bra kommentarspår hade jag inte brytt mig, men samtliga spelades in innan Revenge of the Sith hade haft premiär och jag hade hoppats på ordentliga kommentarspår där Lucas diskuterade hela mytologin och ändringar han gjort i sin ursprungliga historia, hur den utvecklats. Mycket tråkigt. Vågar vi hoppas på att än en gång få höra Mark Hamill berätta om hur David Prowse inte sa ”I am your father” när de spelade in scenen? Det hade ju varit… spännande.
Innan jag går vidare till de övriga discarna måste jag även tillägga att jag räknade med att få 7.1-ljud, inte 6.1. Att det är DTS-ljud är en överraskning däremot.
Om man väljer att köpa boxen med alla filmerna får man utöver redan nämnda kommentarspår även följande:
DISC SEVEN — NEW! STAR WARS ARCHIVES: EPISODES I-III
Including: deleted, extended and alternate scenes; prop, maquette and costume turnarounds; matte paintings and concept art; supplementary interviews with cast and crew; a flythrough of the Lucasfilm Archives and more
Det här materialet har jag stora förhoppningar inför. De bortklippta scenerna med Bail Organa från The Phantom Menace står högt på önskelistan. Dessa försvann om jag förstått saken rätt på ett tidigt stadium och det var inte Jimmy Smits (som spelade rollen i de två följande delarna) som spelade Organa. Även scenen där Yoda pratar med Qui-Gon hoppas jag få se. Det är fortfarande oklart om man filmade Liam Neeson eller om det bara var hans röst som spelades in. Men helst skulle man ju vilja se dessa scener i filmens sammanhang, inte på en enskild disc.
En titt i Lucasarkivet kan bli spännande. I alla fall om det är rätt ställe som besöks. Jag vill gärna se läckra masker.
DISC EIGHT — NEW! STAR WARS ARCHIVES: EPISODES IV-VI
Including: deleted, extended and alternate scenes; prop, maquette and costume turnarounds; matte paintings and concept art; supplementary interviews with cast and crew; and more
Det är den här discen som jag räknar med är värd alla pengarna. Äntligen ska vi få se några bortklippta scener från originaltrilogin. Wampa-attacken på Hoth och slagsmålet mellan Ree-Yees och Yak Face (om vi nu ska använda namnet som leksakstillverkarna använde) där C-3PO agerar medlare står överst på önskelistan.
I The Empire Strikes Back Storybook finns en scen där Vader fångar upp Luke och låter honom sväva, efter att han hoppat, innan han låter honom falla. Om detta ens filmats hoppas jag få se det.
Vi har blivit lovade material som aldrig visats och jag hoppas verkligen att det löftet uppfylls. Men jag är allt lite skeptisk.
Sista discen nu då.
DISC NINE — THE STAR WARS DOCUMENTARIES
NEW! Star Warriors (2007, Color, Apx. 84 Minutes) — Some Star Wars fans want to collect action figures…these fans want to be action figures! A tribute to the 501st Legion, a global organization of Star Wars costume enthusiasts, this insightful documentary shows how the super-fan club promotes interest in the films through charity and volunteer work at fundraisers and high-profile special events around the world.
Inget ont om 501st Legion, de gör många fina saker, men det är inte en dokumentär om dem som jag vill se i en sån här box.
NEW!A Conversation with the Masters: The Empire Strikes Back 30 Years Later (2010, Color, Apx. 25 Minutes) — George Lucas, Irvin Kershner, Lawrence Kasdan and John Williams look back on the making of The Empire Strikes Back in this in-depth retrospective from Lucasfilm created to help commemorate the 30th anniversary of the movie. The masters discuss and reminisce about one of the most beloved films of all time.
Detta kan vara intressant. I alla fall om de fyra sitter och har ett samtal och inte blir intervjuade var för sig.
NEW! Star Wars Spoofs (2011, Color, Apx. 91 Minutes) — The farce is strong with this one! Enjoy a hilarious collection of Star Wars spoofs and parodies that have been created over the years, including outrageous clips from Family Guy, The Simpsons, How I Met Your Mother and more — and don’t miss ”Weird Al” Yankovic’s one-of-a-kind music video tribute to The Phantom Menace!
Skojar dem? Om jag vill se sånt trams kan jag leta upp det på youtube.
The Making of Star Wars (1977, Color, Apx. 49 Minutes) — Learn the incredible behind-the-scenes story of how the original Star Wars movie was brought to the big screen in this fascinating documentary hosted by C-3PO and R2-D2. Includes interviews with George Lucas and appearances by Mark Hamill, Harrison Ford and Carrie Fisher.
The Empire Strikes Back: SPFX (1980, Color, Apx. 48 Minutes) — Learn the secrets of making movies in a galaxy far, far away. Hosted by Mark Hamill, this revealing documentary offers behind-the-scenes glimpses into the amazing special effects that transformed George Lucas’ vision for Star Wars and The Empire Strikes Back into reality!
Classic Creatures: Return of the Jedi (1983, Color, Apx. 48 Minutes) — Go behind the scenes — and into the costumes — as production footage from Return of the Jedi is interspersed with vintage monster movie clips in this in-depth exploration of the painstaking techniques utilized by George Lucas to create the classic creatures and characters seen in the film. Hosted and narrated by Carrie Fisher and Billie Dee Williams.
Fina gamla dokumentärer från tiden då det begav sig. Jag har dem redan på VHS och det ska bli kul att få dem på disc. Det lär inte bli det första jag ser från boxen. Den sistnämnda dokumentären gick på SVT när jag bara sett episod 4 och det var magiskt och chockerande att se klipp från de två andra episoderna. Värst var när Lukes hand blev avhuggen. Så var det ju inte i sagan jag lyssnat på hundratals gången. ”Vader högg vapnet ur Lukes hand”, sa berättaren. Det stämde ju inte alls.
Anatomy of a Dewback (1997, Color, Apx. 26 Minutes) — See how some of the special effects in Star Wars became even more special two decades later! George Lucas explains and demonstrates how his team transformed the original dewback creatures from immovable rubber puppets (in the original 1977 release) to seemingly living, breathing creatures for the Star Wars 1997 Special Edition update.
Någon som vill se detta?
Star Wars Tech (2007, Color, Apx. 46 Minutes) — Exploring the technical aspects of Star Wars vehicles, weapons and gadgetry, Star Wars Tech consults leading scientists in the fields of physics, prosthetics, lasers, engineering and astronomy to examine the plausibility of Star Wars technology based on science as we know it today.
Jag skrev om det här på forumet, men det förtjänar ett omnämnande i bloggen också. I skrivande stund (9 feb) så är andra säsongen av kabelkanalen FX nya serie Justified på gång på allvar. Första avsnittet sänds i kväll. Serien bygger på en novell av Elmore Leonard, och centrerar kring sheriff Raylan Givens, som skickas tillbaka till sin hemstad i Kentucky efter att ha skjutit ner en knarklangare i Miami. Det enklaste är väl att klassa den som en modern western, där dialogen sparsmakad, vidderna är öppna och hjälten drar snabbt.
Timothy Olyphant spelar Givens, som i princip är en nedtonad version av sheriff Bullock ifrån Deadwood, med en något mindre benägenhet att benämna sina medmänniskor ”cocksucker”. Han är inte mindre dödlig, dock, han är en utpräglad revolverman, en klassisk cowboy som bara råkar leva i dagens USA. Han är dock inte den där typen av modern TV-snut som lever på båda sidor om lagen och agerar i moraliska gråzoner. Nej, Raylan Givens är en good guy. Han är stenhård mot de hårda… well, se videon nedan, så får vi prata mer när ni är tillbaka:
Som sagt.
Han sätter sig i situationer där skurkarna kan chansa på att de drar snabbare än han gör, men faktum är att de inte har någon riktig chans - något som tar lite av strålglansen ifrån Raylans skinande vita hatt (bildligen). Den här trailern är en speciell favorit, då den tar en situation ifrån Star Wars och vänder en klassisk karaktärsintroduktion till ett hot som oundvikligen leder till våld. En av de mer eleganta sammanfattningar av en TV-karaktär jag sett.
Det känns som om Olyphant har dragits mot den här rollen hela sin karriär. Han är ingen kameleont, men det finns saker som han gör väldigt väl - intensitet, återhållet raseri, cowboyhatt (bokstavligen, den här gången) - och som tjänade honom väldigt väl i Deadwood och som återkommer här. Den här serien är dock något enklare att tycka om än Deadwood, Olyphant passar mer naturligt i rollen och på det hela taget är det här en serie som behöver ses.
FX har haft det lite svårt efter att flaggskeppet The Shield avslutades. Man har letat efter en bra efterföljare och i processen har man gjort chansningar som givit oss en del riktigt bra TV: Sons of Anarchy och Damages är de tydligaste exemplen, men den kriminellt underskattade och numera nedlagda Terriers är ett annat. Ja, och så Justified, då.
Var du liksom jag en av de som tyckte att en av behållningarna med Star Wars I: Det Mörka Hotet var den skäggiga hippien Qui-Gon Jinn, innehavare av galaxens tveklöst sämsta omdöme? Då kan jag glädja dig med att gamle QG kommer att återkomma i kommande upplagor av den ypperliga animerade tv-serien Star Wars – The Clone Wars. Det är i avsnitt som sänds i slutet av januari och början av februari som Obi-Wan Kenobi ”hemsöks” av en blåskimrande skäggknekt. Förmodligen kommer diskussionen röra huruvida Anakin Skywalker verkligen var rätt häst att satsa sina surt förvärvade jedi-krediter på.
Hur som helst har produktionsteamet lyckats övertyga självaste Liam Neeson att reprisera sin roll genom att låna ut sin röst. Enligt Empire var motivationen att ”vara en del av den magi som Star Wars innebär för barn nuförtiden”. Hur som helst är det roligt att han är med igen. Serien nyttjar bra röstskådespelare i övrigt, men Neeson är en av få skådespelare som spelade i den nya trilogin som medverkat i den animerade serien.
Igår spelade min vän den här låten för mig, och jag tyckte att det var så skön att jag var tvungen att dela med mig till er. Så luta er tillbaka och lyssna på när Weird Al sjunger en liten visa om Star Wars episod I.
Ingen som är intresserad av Star Wars har väl missat att det i år är 30 år sedan Rymdimperiet slår tillbaka hade biopremiär. Detta firas med ännu en ”The Making of…”-bok skriven av J. W. Rinzler. Förordet är denna gång skrivet av Ridley Scott. Jag har precis hämtat ut denna tunga pjäs och här är ett litet smakprov.
Den förra boken skrev jag en liten artikel om och när jag är färdig med den här lär det bli ännu en.
Vi har alla suttit med den perfekta filmen i våra tankar. Vi alla vet hur en tredje trilogi med Star Wars-filmer borde starta, hur Ripleys äventyr i en femte Alien skulle se ut och hur man får till en perfekt Hellraiser-film. Vi fantiserar om den perfekta uppföljaren om det så är i duschen, biomörkret eller pendeln på väg till jobbet.
Under hela mitt liv har jag suttit och drömt om det. För jag vet hur jag skulle göra uppföljarna perfekta. I min värld så vet jag – precis som ni – alla misstag som borde rättas till och allt man borde hålla kvar vid från tidigare filmer.
Jag fantiserade t.o.m. om möten med Robert Shaye, luncher med James Cameron och pitchar inför Warner Brothers ledning. Jag drömde att jag en dag skulle få chansen att ställa allt till rätta. Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag såklart att drömmar bara är drömmar. Jag kommer aldrig få chansen att rädda Child’s Play från sitt tragiska komiska öde eller se till att rätt stuntman befinner sig bakom masken i en Friday The 13th uppföljare. Sorgligt men ack så sant.
Så fort jag hade lyckats se alla sju filmer i A Nightmare On Elm Street-serien (vilket var svårare förr i tiden innan Internet och dvd-boxar) så började jag drömma om en revival av filmserien. Och nu när Freddy VS Jason sparkade på det som en gång var Freddy och remaken dödade originalserien och drog titeln genom smutsen så finns bara min dröm kvar. Och den – som legat och grott, alltid återkommit och utvecklats under åren – ser ut ungefär som följande:
A Nightmare On Elm Street part 6 (The Dream Chamber kanske som undertitel)
Eftersom Freddys Dead: The Final Nightmare var fel på så otroligt många sätt så måste varumärket omstartas. Att sälja och framställa filmen som en nystart som står på egna ben där tidigare kunskap om serien inte är nödvändig tror jag är oundvikligt. Dock har jag aldrig trott att en remake är svaret utan man kan balansera filmen så den lockar till sig en ny publik samtidigt som den fungerar som en del i den ursprungliga serien.
Jag skulle starta filmen i nutid (2010). Tonmässigt skulle filmen vara lik den första (och andra) filmen, kanske t.o.m. ännu mer seriös och hårdare. Den skulle placera sig efter del5 i tidslinjen.
Ungdomar bosatta på Elm Street drömmer om någonting. De vet själva inte riktigt vad det är. Som oftast med drömmar så minns de inte riktigt dem då de vaknar upp kallsvettiga i sina medelklasshus. Någonting abstrakt och svårförklarat återkommer i drömmarna. Det är Freddy som är på väg tillbaka. Ju mer ungdomarna drömmer om ”honom” desto mer kraft får han och desto mer konkret blir hans form.
Men det är länge sedan något mord skedde i Springwood och legenden om det fruktansvärda som hänt har förpassats till att vara en spökhistoria för barnen – ”Have you heard the story of the child killer who lived here?”. Freddy får långsamt mer näring och snart börjar ungdomarna minnas mer konkret; något rött och grönt. En smutsig hatt. Fyra vassa knivar.
Långt borta från Springwood bor Alice (från del 4 och 5). Hon är medelålders, har alkoholproblem och tappat kontakten med sin son Jakob. Även hon drömmer om Freddy. Men det är bara vanliga mardrömmar. Alice kan dock inte släppa det hon råkade ut för som ung och bestämmer sig för att återvända till Springwood.
Alice tar jobb som lärare och försöker ta reda på om Freddy verkligen är borta. Det visar sig att han inte är det och ungdomar börjar snart återigen dö. Under resans gång så kommer någon huvudperson (ung tjej antagligen) tillsammans med Alice på det Nancy kom på i första filmen – för att oskadliggöra Freddy måste man göra honom till en man av kött och blod igen. Så i slutet av filmen lyckas de dra ut Freddy ur en dröm. Tanken har alltid varit att Freddy ska agera förvirrad och rädd väl i den riktiga världen. Han är ovan vid den fysiska världen och beter sig som ett skadat djur. Han springer iväg, kanske ut på en väg och blir påkörd. Han fortsätter springa mot det enda stället han känner trygghet – nancys/sitt hus (vad nu det huset har för egentligen betydelse i filmerna?), kanske något som har med barn att göra eller fabriken där han brändes. Väl där så gör de slut på Freddy på något sätt, kanske bränner de upp honom för att på ett trevligt sätt sluta cirkeln.
Åt det håller skulle min film se ut. Den skulle vara mörk och seriös. Den skulle ha kvar Englund som Freddy (fast utan den felaktiga humorn som startade i del3) och respektera originalfilmserien. Den hade varit en hyllning till första filmen samtidigt som den skulle ha varit uppdaterad och modern.
Den hade inte varit spydålig som remaken var. Och Robert Englunds karaktär hade fått leva vidare.
Jag har pysslat en hel del med musik genom åren och har upptäckt att jag inte behöver någon som kommer med feedback när jag är klar med en inspelning. Det räcker med att jag spelar upp en låt för en kompis för att jag ska veta om jag är nöjd eller inte. Om det börjar krypa i mig när låten spelas vet jag att jag inte är färdig med den än utan bör jobba vidare med den tills jag kan stå rakryggad och lyssna tillsammans med någon annan.
Nu är jag inte helt säker på att tankesättet är applicerbart på filmtittande, men jag har upptäckt att en liknande känsla kan dyka upp när man ska presentera en favoritfilm för någon kompis. En film som är fläckfri när jag ser den själv kan plötsligt få hur många brister som helst när jag ser den tillsammans med någon annan. Jag glömmer aldrig den gången när jag hade bjudit hem kompisar som inte kunde komma överens om vilken film vi skulle se. Till slut föreslog jag The Princess Bride och de godkände den. Det tog inte många minuter innan jag kände att ingen var med på noterna förutom jag och filmen kändes enormt lång. Varför föreslog jag inte att vi skulle stänga av och spela Skip-bo i stället? Nu har min syn på just The Princess Bride inte ändrats efter den upplevelsen, jag tycker fortfarande att det är en fantastisk film, men det har vid ett tillfälle hänt att jag fått en film förstörd av en kompis. Vi kan kalla honom M.
För några år sedan hade M. det väldigt svårt och ville se någonting roligt. Jag valde ut någonting av det roligaste jag kunde tänka mig: Clerks. Första minuterna av filmen är inte speciellt roliga, men när det börjar snackas sex och avsugningar blir det väldigt roligt. Tyckte jag, men inte M. Jag började fundera över vad det var som egentligen var bra med filmen och kom fram till att den nog var ganska överskattad ändå. Efter ungefär halva filmen reste sig M. upp och deklarerade att han skulle gå hem. Jag förstod honom till fullo och var arg på mig själv över att jag inte lyckats muntra upp honom. Vi brukar annars dela filmupplevelser på ett fint sätt. Hans sällskap gjorde att Burn After Reading nådde enorma komiska höjder. På samma sätt har vi ett tyst samförstånd i Twin Peaks: Fire Walk With Me. När jag ska se den ringer jag alltid M. och han vill alltid göra mig sällskap. Vi ser den i tysthet och gråter lite tyst i slutet.
Så visst finns det gånger när sällskap kan göra en filmupplevelse större än när man är ensam. Att komma hem lite torsdagsberusad tillsammans med grannen och föreslå lite mer att dricka och ett avsnitt av Helt hysteriskt innan hon går upp till sig är en riktig höjdare. Edina och Patsy kan aldrig bli roligare än vad de är just då. Det är fantastiskt skönt att skratta tillsammans.
Andra favoriter kan man bli blasé på och glömma hur bra de faktiskt är eftersom man har levt med dem så länge att det blivit en självklarhet att räkna dem som ens favoritfilmer. Då kan det vara bra att se dem tillsammans med andra och bli påmind om vilka underverk det faktiskt är frågan om. Det var fantastiskt roligt att titta på Stjärnornas krig tillsammans med några åttaåringar. En pojke var helt tagen av filmen och trodde bland annat att de flög runt i rymdskepp ute i rymden på riktigt. När Lukes X-vinge är ensam kvar över dödsstjärnan i slutet av filmen kunde pojken inte sitta still utan ställde sig upp och hoppade jämfota medan han ropade “Kom igen Luke!”. När dödsstjärnan till slut sprängdes jublade den lilla skaran på ett sätt som jag inte trodde att någon kunde reagera på en film. Det har inte varit så roligt att titta på Stjärnornas krig sedan jag var barn. Om det ens var så roligt då. Då hade jag min tråkiga pappa hos mig som hela tiden tjatade om hur overkligt det var. Snacka om att förstöra för sin lille sexåring.
Visst kan det vara roligt att titta på film tillsammans med andra, men det är bäst att komma ihåg att lika barn leka bäst.
Jag går ofta själv på bio. Det är praktiskt, jag slipper planera in mina biobesök och behöver inte fundera över vad mitt sällskap tycker om filmen. Det är kanske därför som jag ofta tittar på andra besökare i stället. Redan när jag går in i salongen studerar jag pöbeln som jag ska dela biosalong med och funderar över varför de valt att se just den här filmen. Ibland blir det väldigt jobbigt och jag tycker synd om de andra.
Första gången jag drabbades av denna känsla var när jag såg Kevin Smiths film Dogma på premiärdagen. Besökarna var, förutom jag och min kompis, två nördar i Jay & Silent Bob-tröjor och en barnfamilj. Eftersom barnen i familjen var flickor i yngre tonåren tog jag förgivet att de valt ut just Dogma för att de hade flickrummen tapetserade med Matt Damon, efter hans genombrottsfilm Good Will Hunting, och inte hade en aning om vad Smith brukar göra för filmer. Det var väl någon gång när Jay dök upp som pappan i familjen fick nog och lämnade salongen. När bajsmonstret gjorde entré försvann resten av familjen också. I stället för att, på ett hippt och självbelåtet sätt, hånskratta åt dessa medelsvenssons som inte tål sex och bajs började jag fundera över vad de pratade om när de tog sig hem. Kanske hade de blivit så upprörda att de velat ha pengarna tillbaka. Fick de det i så fall? Hela den trevliga familjefredagen måste ha blivit förstörd för dem.
Premiären av Lukas MoodyssonsEtt hål i mitt hjärta har också fastnat i minnet. Ett äldre par, som tydligen var så angelägna om att se filmen att de accepterat platser som inte var sidan om varandra, hamnade på något sätt i biosalongen till filmen som varnade tittarna för starka scener redan på bioaffischen. Damen satt sidan om mig som satt ute på kanten. Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan hennes man reste sig upp i andra änden av salongen och strövade runt den fullpackade lokalen. ”Prostataproblem”, tänkte jag och glömde filmen en stund. När han kom fram till min rad lutade han sig fram och deklarerade demonstrativt högt till sin fru: ”Jag sätter mig där ute, så får du komma när skiten är slut”. Efter en stund gick hans fru också. Då började jag fundera över deras förhållande. Hur hade de det egentligen? Hon verkade vilja ge filmen en chans medan maken var en typiskt tråkig gubbe som troligen bara ville titta på deckare och western. Han ville inte bli utsatt för en sån film. Just då hatade jag Moodysson och tyckte att han kunde ha gjort en uppföljare till Tillsammans i stället. Då hade alla varit mycket gladare.
När jag såg Ken Park lade jag omedelbart märke till kvinnorna i 50-årsåldern som givetvis hade platserna framför mig. Hur hade de hamnat där? Filmens affich föreställde en kille som utförde oralsex. Under hela filmen studerade jag de båda kvinnorna för att vara säker på att de inte blev upprörda över det som visades. De skötte sig väldigt länge, men när stryprunkandet satte igång kunde de inte låta bli att ge varandra blickar. Jag tyckte så synd om dem. Hade de inte kunnat bli besparade från det? Samma biobesök förstördes även av en ung man som trodde han tittade på uppföljaren till American Pie. Han skrattade som om han aldrig hade gjort annat när en pappa i filmen kommer på sin dotter med att ha sex och misshandlar henne och pojkvännen. Det krävdes ganska många slag innan den unge mannen förstod att det inte var en komedi. Skämdes han över att han inte förstått filmen eller var han bara dum i huvudet och tyckte att det var roligt?
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin Shortbus där hade hypen lagt sig och det var bara jag och ett medelålders par i publiken. Hur hade de hamnat där? Denna gång var min oro obefogad och mannen skrattade åt nationalsången-i-röven-scenen som om rövslickning var en naturlig del av hans vardag.
Det finns säkert många som tycker det låter väldigt märkligt att jag sitter och tänker så mycket på vad andra tycker om filmerna när jag går på bio. Troligen är det inte helt friskt, men jag vill ändå se det som en empatisk sida. När jag såg Precious samtalade jag lite med den äldre herren som satt sidan om mig. Han tyckte det var väldigt käckt att jag hängde min jacka på trappräcket i stället för att ha den i knäet. Efter lite tjatande på sin fru övertalade han henne att de skulle göra på samma sätt. Jag tyckte om gubben och tyckte att han och hustrun påminde lite om hur mina föräldrar hade agerat i samma situation. Precis innan filmen skulle börja kom de sista två biobesökarna och satte sig framför oss. En av dem var en väldigt lång man som hamnade mitt framför min nya favoritgubbe och jag insåg att han inte kunde se mycket av texten. Första halvan av filmen oroade jag mig mycket över min granne. Förstod han vad som sades? Det är ju så mycket slang i Precious. Jag var på väg att erbjuda honom min plats flera gånger. Men då hände någonting. Farbrorn åt praliner och slängde papperet på golvet! Om man beter sig på det sättet förtjänar man banne mig inte någon bra plats.
Det finns tillfällen när det faktiskt är roligt att se och höra vad publiken tycker om filmen. Jag såg Star Wars: Episod III över tio gånger på bio (kanske närmare tjugo gånger till och med) och satt ibland och njöt av publikens reaktioner. Min favorit var när en kvinna plötsligt ropade ”VA?! Är det han?!” över hela salongen när Anakin fick sitt nya namn. På en föreställning hade en mormor följt med sin dotter och sina barnbarn på bio och jag oroade mig för att hon skulle få ont i öronen. När vi lämnade biografen hörde jag att hon sa ”Jag tyckte den var rätt bra”. Jag blev varm i hela kroppen och kom att tänka på min egen mormor som brukade bjuda mig och min syster på bio. När hon och jag hade sett Ewok-äventyret Hjältarnas karavan berättade hon att hon hade tyckt bättre om den än Den oändliga historien (som hon sett med min syster). Då blev jag ju glad över att min mormor var så cool, men så här i efterhand måste jag säga att hon hade väldigt dålig smak.
Det finns en tråd på forumet där det snackats lite om för- och nackdelar med att se film själv och tillsammans med andra.
I topplista efter topplista återfinns mestadels filmer icke äldre än året. Ett välkänt fenomen, men inte desto mindre intressant. Vilka parametrar styr listorna i denna riktning? Är nya filmer alltid bättre? -Nej, svarar de flesta. Ändå hamnar de alltid högst upp. Är det publikens minne som sviker? Har de glömt allt de sett före det här året? Kanske det ligger närmare sanningen. Det verkar åtminstone som om väldigt många, på ställd fråga, inte kan nämna en enda film som är äldre är 5 år. Mediahausse spelar naturligvis en stor roll i detta skådespel. Det media rapporterar stort om, blir stort. Vare sig det är bra eller dåligt.
Lika anmärkningsvärt är att det plötsligt blir finkultur igen om filmen är över 30 år gammal. Många filmer som ansågs vara ordinära när de släpptes har på senare år fått hög status. Filmer som är mellan fem och trettio år gamla vill ingen ta i ens med tång. Alla b-filmer finns i denna kronologiska kategori.
The Lord of the Rings är på väg att drabbas av detta öde. Från att ha varit ansedd som det absolut största som hänt filmvärlden, till att bli något som katten dragit in. Likadant med Star Wars Episod 1-3. Jag ser i min kristallkula att även Avatar kommer att drabbas av sanna öde inom fem år.
Star Wars Episod 4-6 är däremot över trettio år (Ok, Jedins återkomst är i alla fall nästan trettio år gammal.) och lyfts till skyarna av tittarna.
Nä, skämt åsido. Dee finns naturligtvis filmer som klarar sig från tittardöden, men ändå tycker jag att listor som till exempel IMDb Top 250 verifierar mitt påstående på något vis.
Vad är det som får folk att rata filmer från till exempel 90-talet? Varför beröms, eller ens benämns de bara inom vissa kretsar? Kommer Lightspeed att komma in på IMDb Top 250 om trettio år?
men inte M. Jag började fundera över vad det var som egentligen var bra med filmen och kom fram till att den nog var ganska överskattad ändå. Efter ungefär halva filmen reste sig M. upp och deklarerade att han skulle gå hem. Jag förstod honom till fullo och var arg på mig själv över att jag inte lyckats muntra upp honom. Vi brukar annars dela filmupplevelser på ett fint sätt. Hans sällskap gjorde att 
lutet.
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin 
I topplista efter topplista återfinns mestadels filmer icke äldre än året. Ett välkänt fenomen, men inte desto mindre intressant. Vilka parametrar styr listorna i denna riktning? Är nya filmer alltid bättre? -Nej, svarar de flesta. Ändå hamnar de alltid högst upp. Är det publikens minne som sviker? Har de glömt allt de sett före det här året? Kanske det ligger närmare sanningen. Det verkar åtminstone som om väldigt många, på ställd fråga, inte kan nämna en enda film som är äldre är 5 år. Mediahausse spelar naturligvis en stor roll i detta skådespel. Det media rapporterar stort om, blir stort. Vare sig det är bra eller dåligt.
Senaste kommentarer