Att nå tio säsonger är anmärkningsvärt, framförallt inom science fiction. Varken Star Trek, Arkiv X eller Battlestar Galactica nådde så långt. Men Stargate SG-1 lyckades, varför då? Jag inbillar mig att det är på grund av kontinuiteten. Av alla tv-serier jag sitter och tittar på är det få som har en så pass genomtänkt historia som Stargate SG-1, undantaget är självklart Babylon 5. Detta på grund av att serien kretsar kring tre historier.
Denna första Goa’uld, bygger upp de första säsonger och hjälper oss som tittare att identifiera oss med huvudrollsinnehavarna och seriens huvudfiender. Under dessa fem säsonger möte vi inte bara Goa’uld och Apophis huvudskurken utan vi får även möta de vänliga Asgard, de onda maskinerna Replicators och de skumma organisationen NID. Här skapas ett intresse för serien och de finns en klar och tydlig kontinuitet där saker som verkade små och obetydliga i första säsongen kommer att spela en större roll under senare säsonger. Under säsong sex börjar Anubis, här tar serien ett större avstamp och blir mer modig. Även om det är en science fiction-serie om resor genom stjärnportaler får vi här jordens första rymdskepp som kan klara av att resa mellan stjärnsystem. Anubis är en betydligt farligare motståndare än Apophis och striderna blir betydligt mer episka, under den åttonde säsongen får vi äntligen se Anubis falla och Jaffa bli befriade från Goa’uld våld.
Många trodde att serien skulle ta slut efter den åttonde säsong i och med att SG-1 löstes upp. Men manusförfattarna hade ett ess i rockärmen. Ori. En kraftfull ras på andra sidan vintergatan som genom ett religiöst korståg hotar mänskligheten. Den tionde säsongen börjar med att det ser mörkare ut än på länge för SG-1 och jorden. Ori har vunnit alla större slag och jorden ligger i bryggan. Men nyheten om ett kraftfullt vapen som skall kunna besegra fienden, Sangraal eller den heliga graalen, gör att SG1 beger sig ut på sitt farligaste och viktigaste uppdrag hittills. Återbörda artefakten och rädda jorden.
Självklart lider denna säsong av att Richard Dean Anderson inte finns med längre som ordinarie. Under de två sista säsongerna får man luta sig mer på Amanda Tapping och nykomlingen Ben Browder. Det fungerar så där måste jag säga, det blir aldrig samma spänning och dynamik i gruppen och även om avsnitten är intressanta så saknar jag Anderson charm och torra humor. På det hela taget så känns den tionde säsongen tyvärr lite som den sista dansen på festen. Alla vet att det snart är slut men håller krampaktigt tag i varandra för att suga ut de sista sekunderna. Många avsnitt här känns forcerade och rent ut sagt tråkiga, manusförfattarna vill för mycket och det går inte riktigt. Som tur var så är de avsnitt där gruppen fokuserar på att hitta Sangraal riktigt bra och i mitten börjar saker och ting ta fart igen. Däremot så gör bolaget det värsta som finns, den som förväntar sig ett slut kommer att bli besviken, istället fortsätter allt i Stargate: The Ark of Truth. Så efter tio säsonger är jag tvungen att springa ut och köp en film! Fel, fel, fel!
När jag ser tillbaka på tio säsonger med Stargate SG-1 är jag ändå på det hela taget nöjd, få serier har faktiskt lyckats fånga mig som denna ändå gjort. De flesta avsnitt är välskrivna, karaktärerna intressant och kontinuiteten skapar ett intresse av att se nästa säsong också. Och nu när alla säsongerna finns ute på svensk dvd finns det inte längre någon anledning att tvivla, köp den första säsongen idag och inse vad du har missat!
Senaste kommentarer