Jag älskar Charles Bronson. Han är sin helt egna typ av action-”hjälte” och han levererar gång på gång i inte alltför skiljda roller. Dock inte här.
Bronson är New York-polisen Lou Torrey som arbetar efter devisen allt som går att låsa in går ännu bättre att skjuta ihjäl. Då Lous framfart inte direkt ser bra ut för distriktet tvekar man inte att sätta honom på ett plan, när polisen i Los Angeles behöver hans tjänster för att föra en av de skurkar han låtit leva tillbaks till N.Y. Väl i L.A. får han dock upp ett spår på att något stort är på gång i den undre världen. Den sicilianska maffian ska utplåna en hel generation andra mafiosos som en vedergällning, då dessa gjorde detsamma för 30 år sedan (någon enstaka blev kvar så vi har underlag för hämnd). För att utföra massmordet anlitar de desillusionerade Vietnamveteraner.
Jag tror att det största problemet med The Stone Killer är att den baseras på en bok. I John Gardners roman ”A Complete State of Death” finns det säkerligen gott om restid för Torrey men i en actionfilm på en och en halv timme rör han sig över USA som en jojo. Total förvirring uppstår när man tror att han är kvar i det stora äpplet på östkusten, tills en palm plötsligt dyker upp i bild. Man får läsa polissköldar för att veta vilken stad som gäller. Lou Torrey är inte heller någon Axel Foley som kulturkrockar med allt och alla han möter på den soliga sidan, utan han är lika hemtam var han än befinner sig. Tråkigt att man missat denna möjlighet till avväpnande humor i en film som, trots att den inte har något högre syfte än valfri Death Wish-uppföljare, tar sig själv på för stort allvar. Och kom inte och säg att temat med soldaternas utanförskap efter Vietnam skulle vara till The Stone Killers fördel; den delen sveps förbi snabbare än någon av dem hade hunnit säga trampmina.
Har man sett större delen av Bronsons resterande filmografi ska man givetvis se även denna, men i så fall för samtidsskildringen. Riktigt schyssta polisonger och afrofrisyrer passerar och vi gör till och med ett stopp på ett hippieläger. Där är Bronson äntligen en fisk utanför vattnet och man märker verkligen hur han och troligtvis lika konservativa regissör Winner, avskyr vad som pågår bland ungdomen. Roliga missar finns nästan alltid i Michael Winners filmer och de kan man roa sig åt även här. Det är toppen när skurkar gömmer sig långt innanför ett fönster men ändå lyckas dyka ut så fort de blir skjutna. Just fall från fönster måste filmen ha någon slags rekord i, och ett fall från toppen på en skyskrapa till dockan studsar i marken är faktiskt riktigt mäktigt. Shoot-outs och biljakter är genomgående helt okej, vilket gör att det ändå inte är helt besvärande att över 100 000 gick och såg filmen på svenska biografer när det begav sig.
Den svenska DVD-utgåvan är bra med helt rätt kornighet i bilden och en ljudmix som lyckas få musiken, som måste lämnats kvar efter någon nedlagd polisserie, att inte inkräkta på dialog och effekter.
Senaste kommentarer