Under våren 2003 blev Aron Ralston världskänd då han kom levande tillbaka från ödemarken efter att ha suttit med armen fastklämd i en sten i över 5 dygn. En makalös historia om vilja att överleva och sinnesnärvaro i en extrem situation gjorde att Ralston var en av de mest eftertraktade besökarna till talk-shows och tv-intervjuer. Med 6 nomineringar med sig till oscarsgalan är Danny Boyle´s filmatisering av händelsen ett av Göteborg Filmfestival’s stora dragplåster 2011.
Jag måste säga att jag på förhand var väldigt skeptisk till den här filmen. Även om Danny Boyle är en regissör som har visat flera gånger om att han kan göra bra film (Trainspotting, 28 dagar senare, Slumdog Millionaire och den i mina ögon gravt underskattade Sunshine) hade jag väldigt svårt att se det intressanta med att följa en person som i nästan 90 minuter sitter fast på ett och samma ställe. Jag kunde inte ha mer fel. Boyle visar att med kreativitet och en briljerande James Franco går det att göra något spännande och dessutom oväntat av en historia som nästan alla åskådare på förhand vet var det ska leda. Vi får följa Ralston´s tankebanor, det metodiska arbetet att ta sig lös från stenblocket men också hur han reflekterar över sitt gångna liv, allt detta uppblandat med mäktigt naturfoto och ett riktigt jäkla bra utnyttjande av musik. Filmen går mellan att vara humoristisk, spännande, sorglig och så intensiv att ett flertal i salongen var tvungna att lämna den syrefattiga salongen på Draken, och vissa till och med svimmade av (Detta händer alltså inte bara i nyhetsrapportering från festivaler i andra delar av världen). Filmen går i ett högt tempo, vilket kan låta motsägelsefullt baserat på handlingen, och det är lätt att känna igen sig i stilen från Slumdog Millionaire med annorlunda klippning och det faktum att tittaren aldrig riktigt tillåts slappna av.
Detta är kanske inte den bästa film jag sett även om jag tyckte mycket om den, men det är den i särklass mest berörande filmupplevelse jag fått på en biograf. När sluttexterna började rulla fanns det inget annat att göra än att applådera Danny Boyle och övriga inblandade för ett mycket bra genomfört arbete och sedan pusta ut. Med risk för att låta som en reklampelare så: Se den här filmen, och gör det så klart med bra ljud och bild då det är en oerhört stor del av upplevelsen!
Senaste kommentarer