Blogg :: Filmforum

2001 hade filmen Plötsligt i Vinslöv premiär.  SVT är en av producenterna, och på deras webbutik kan man läsa att filmen är en: ” En stillsam och underfundigt humoristisk berättelse om några Vinslövsbors vardagliga liv och deras fritidsintressen.”  Nu har uppföljaren Plötsligt igen…  kommit, den utspelar sig sju år efter den första filmen. Dokumentärfilmarna Jenny Bergman och Malin Skjöld återvänder till Vinslöv, orten som de med hjälp av sin första film satte på kartan. Mitt förhållningssätt till dokumentärfilmer är att jag sällan aktivt söker upp dem, men då jag hamnar framför en, allt som oftast imponeras av den formen av berättande, som gång på gång visar sig överträffa mycket av den dramatiserade och uppdiktade filmen.  Plötsligt i Vinslöv hade dock gått mig förbi, och det är utan någon som helst vetskap om innehållet som jag tar mig an uppföljaren. Filmen fungerar bland annat som en återträff med personer från den första filmen.

Bertil Nilsson är en korpulent journalist på lokaltidningen Norra Skåne, ingen händelse är oviktig för Bertil som tar sig an varje uppdrag på största allvar. På den minst sagt belamrade redaktionen, skriver Bertil sina artiklar med rapp pekfingervals och stoppar gärna i sig en och annan kaka mellan varven. Holger Nilsson, vars papegoja har blivit bortförd under Holgers vistelse på sjukhus blir dokumentärfilmarnas inkörsport och öppning till en andra film. Vad jag kan förstå så har Holger blivit omåttligt populär efter den första filmen, och han finns även porträtterad på en T-Shirt som man kan köpa i Vinslöv. Kjell Fredriksson, tidigare Europamästare i bangolf är en annan av personerna som följs upp. Även Kjell har sin egen T-Shirt och fanskara och går under namnet Mr. Bangolf.

Den här sortens dokumentärfilm, vars uppgift är att hitta en berättelse i människors vardagliga liv brukar ofta lyckas hitta något tänkvärt att fokusera kring. Något som utifrån betraktat ter sig som helt ointressant, kan när vi blir inkluderade och engagerade i personernas liv bli väldigt intressant och underhållande. Jag sitter dock och blir förbannad och besviken för jag är inte inkluderad i gemenskapen. Jag känner inte de här personerna och får heller inte lära känna dem så mycket i filmen. Den återkommande tanken är att man måste ha sett den första filmen för att ha behållning av den andra. Har man verkligen som svensk filmare, dokumentär eller ej, den lyxen, att göra en uppföljande film som inte kan stå på egna ben, utan är beroende av den första filmen? Jag tycker att det är på gränsen till tjänstefel att inte mer gjordes för att återknyta till den första filmen. Nu får vi nöja oss med att då och då se en filmad TV som spelar upp material från Plötsligt i Vinslöv, mer än så är det inte. Det som irriterar mig mest är att jag förstår att det finns en historia i bakgrunden, som jag inte får ta del av.

Ett par återblickar per person, där jag hade fått veta lite mera om dem och vad som tidigare avhandlats hade varit på sin plats. I stället för att bli inkluderad och komma nära personerna i filmen, får jag fint stå bredvid och betrakta dem och deras vardag, utan att bli det minsta engagerad. En annan aspekt som talar emot filmens smala upplägg är att jag som är novis vad gäller personerna från Vinslöv, inte med säkerhet kan veta om filmen är gjord endast med kärlek för dessa originella ortsbor, eller om de faktiskt också skrattat åt och inte bara med dem? Jag tycker aldrig man skall behöva ställa sig den frågan i en dokumentärfilm som skall skildra den lilla människans liv.