Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!
|
Av Emil Gustafsson Ryderup, 11 maj 2010
De finns lite överallt. Jag ser dem lite då och då, främst har jag observerat dem i Norra delarna av Stockholm av någon anledning. Det handlar om dessa människor som liknar Kevin Smith. De satta männen i 30-årsåldern med skägget orakat och slarvigt tillfixat brunt hår. De klär sig slappt och glasögonen sitter på nästippen. Och jag vet att om de skulle behöva springa för att hinna med pendeltåget så skulle de bli så där Smith-aktigt blanka i pannan.
Jag ger dem försiktigt en blick på busshållplatser och i matvarubutiker, jag avundas dem och deras likhet till Smith. Jag vill också vara lik Smith, och inneha hans rappa populärkulturella tunga och mysiga uppenbarelse.
Jag har aldrig sett någon som riktigt känns lik Tarantino eller Cameron. Ibland kan man väl råka på en Lucas eller Soderbergh – men ändå känns det som att just i Norra Stockholm är populationen av Kevin Smith look-a-likes överväldigande. Jag vill gå fram till dem och fråga någor om Jay, men jag vågar aldrig riktigt. För med stor sannorlikhet så skulle de inte veta vad jag snackar om – eller så skulle de i princip vara stumma…
Håll utkik efter dem själv. För de finns runt omkring oss i vår vardag. På ett sätt förgyller de den.
Av Rikard Eriksson, 9 april 2010
Fredag 9/4
SVT1 22:00-00:15 L A konfidentiellt (1997)
Snuskigt välgjord thriller med Kevin Spacey, Russell Crowe, Guy Pearce, James Cromwell och Oscarsbelönade Kim Basinger. Mord utreds i 50-talets Los Angeles.
TV3 22:00-23:55 Austin Powers in Goldmember (2002)
Den underskattade avslutningsdelen i trilogin. För det första har de fått ihop de grymmaste cameorollerna typ någonsin, och för det andra tycker du också det är kul och inte äckligt att han äter sitt eget skinn.
Lördag 10/4
TV6 21:00-23:10 From dusk till dawn (1996)
En rak actionthriller där Seth (George Clooney) och hans yngre bror Richard (Quentin Tarantino) jagas efter ett bankrån i Texas. För du som liksom jag är trött på overkliga filmer.
SVT2 21:50-23:50 Old boy – hämnden (2004)
En av de tio bästa filmerna någonsin och jag kan inte rekommendera den nog. Park Chan-wook ligger bakom historien om Dae-Su som blir inlåst i en lägenhet i 15 år till synes utan anledning. När han släpps ut finns all anledning att hämnas.
TV6 23:10-01:10 Ett päron till farsa (1983)
Den första filmen om familjen Griswold är kanske inte min största favorit, men den är ungefär 100 gånger roligare än den i Las Vegas. Harold Ramis regi, John Hughes manus och Chevy Chase idiot är ingen tråkig kombo.
Kanal 5 01:50-03:50 Under belägring (1992)
Steven Seagal skyddar Erika Eleniaks tuttar från att beslagtas av Tommy Lee Jones terroristgrupp. Den här gången är Sigge kock på en båt, i uppföljaren är han kock på ett tåg.
Söndag 11/4
TV4 Komedi 15:30-16:50 Torkel i knipa (2004)
Missade ni den på annandag påsk MÅSTE ni se den nu. ”Sjukt rolig dansk tecknad film för den unga tonåringen till den barnsliga vuxna. För dig som gillar South Park och Felix Herngren (som gör samtliga röster i den svenska versionen).”
Showtime 21:00-23:00 Mördande legender 2 (2000)
Jag minns den inte som världens sämsta film. Men det kan den ju såklart ha varit…
TV4 Film 03:40-05:55 Bitter Moon (1992)
Se Helgens TV-filmer: Vecka 5.
Av Andreas Krantz, 5 februari 2010
Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.
 Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!
…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.
Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.
Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.
/AKz
Av Emil Gustafsson Ryderup, 29 januari 2010
Filmbolaget Miramax har inte lyckats hålla sig flytande utan nu har Weinsteinbrödernas klassiska, och senare Disney-ägda, independentbolag gått i graven.
Vem bryr sig om svensk bilindustris framtid när sånt här händer? Ska ett filmbolag som uppfostrat Quentin Tarantino och Kevin Smith få gå i konkurs? Förutom deras filmer har bolaget även varit inblandade i Sex, Lies & Videotapes, Scream, No Country For Old Me och The English Patient.
Vi summerar detta sorgliga besked med ett citat från Kevin Smith:
“What Harvey and Bob built from scratch resembled an old studio star-factory; but this time, the stars were the filmmakers. It was a gang (of New York), and like any good gang, it was dripping with street cred. Just being a part of that gang sent a message: I run with rebels.”
Diskutera gärna på forumet.
Av Andreas Krantz, 17 december 2009
Jag får erkänna att jag inte är Tarantinos största fan. Alla i min omgivning bara UTGÅR ifrån att jag älskar allt han gör – oreserverat, okritiskt och utan urskiljning. Missförstå mig rätt: han är en bitvis briljant manusförfattare, en begåvad filmskapare, han har en kärlek till B- och genrefilm som kan matchas av få och han har gjort det till sin mission att ge de filmerna ett helt nytt renommé. Han har dessutom till väldigt stor del lyckats, vilket egentligen mest beror på att filmerna är så obskyra att få känner till dem, eller att de för 30 år sedan tänjde på gränserna på sätt som publiken först idag klarar av att hantera. Men det är inte därför ni är här. Ni är här för att höra om Tarantinos senaste på BD. Kan det vara något att ha, verkligen?
Tja.
Ja och nej. Den som har förväntat sig att Tarantino skall göra ett hejdundrande actionäventyr, en ”guys-on-a-mission”-historia som utspelar sig under andra världskriget, full med referenser och stölder ifrån Where Eagles dare, The great Escape, The Guns of Navarone, kanske Frankenheimers The Train och, självklart, The Inglorious Bastards – den kommer sannolikt att bli besviken. Vad Tarantino manus istället bjuder på är 5 kapitel, alla domineras av en lång, intensiv konversation mellan två eller flera personer. Och som de är skrivna! Att sitta i soffan hemma och se Christoph Waltz SS-överste Hans Landa långsamt skruva åt tumskruvarna på en fransk mjölkbonde är nästan outhärdligt spännande. Men spänningen är uteslutande intern, vill man ha action, händelser, aktivitet, då får man leta någon annan stans. Tarantinos film börjar med att i princip stå still handlingsmässigt i över 20 minuter. Jovisst, kameran är aktiv, bildspråket innovativt och intressant, och filmen är bländande vackert fotograferad (något som kommer fram i den fantastiska BD-transfern), man ser att Tarantino även utvecklats som regissör, han har medvetet skrivit scener som skall utmana regissören i honom. Men jag kan inte undgå att tro att det kommer finnas filmköpare som klagar över att inget händer.
Jag hoppas inte det. Jag hoppas att alla kan ta till sig det lekfulla anslaget, det seriösa dramat som ligger i botten av filmen, de bitvis fantastiska europeiska skådespelarna (och de habila amerikanska), och den enorma berättarglädje som ligger till grund för filmen. Tarantino ÄLSKAR film, det vet ju alla. Alla hans filmer är ju kärleksbrev till de filmer han sett och gillar, men Inglourious Basterds är Tarantinos kärleksbrev till filmen själv. Han vet att film är magi, han vet att film inte är verklighet, och det ger honom en frihet att leka med blandningen mellan sanning och fiktion på ett sätt som är enormt underhållande. Och med filmens hjälp lyckas Tarantino rädda världen.
SPOILER!
Filmen avslutas med att Brad Pitt säger ”you know, I think I’ve made my masterpiece” – en replik som kanske borde gjort massor med människor enormt upprörda, att han bara vågar! Men Tarantino vet precis vad han gör.
END SPOILER!
Repliken funkar precis lika bra i filmens kontext som i vår betraktande, och Pitt levererar den med precis rätt blandning av allvar och självdistans för att jag någonstans, djupt inne ändå ska kunna tro honom. Denna recensent tror dock att Tarantino har fler filmer av den här kalibern i sig, jag tror att han kan dra upp tempot något utan att varken karaktärer eller spänning blir lidande, och jag är alltid tveksam till att stämpla en alldeles ny film med ”mästerverk”. Men jävligt bra är det.
Blu-rayskivan är ett måste för alla filmfans, så det enda som hade kunnat göra att jag skulle avråda någon från att köpa den skulle vara dålig bild eller ljud, och det har den inte. Dessutom finns här ett par riktigt kul grejer som extramaterial på min amerikanska utgåva: En round table-diskussion med Tarantino, Pitt och Elvis Mitchell, som faktisktr blir riktigt intressant mitt i allt ryggdunkande och ett postergalleri med alla de fejkade och äkta filmplanscher som dyker upp i filmen (Fräulein Doktor!), tillsammans med kommentarer av Elvis Mitchell. Även om jag gärna hade velat ha ett kommentarsspår av Tarantino så är de tillsammans nog för att stilla den värsta extramaterialshungern.+
/AKz
Av Mikael Maad, 30 november 2009
Det är alltså en helt vanlig torsförmiddag. Jag tror jag har koll på läget och att jag faktiskt vet vad filmerna jag sett heter och hur handlingen utspelade sig. ”Åhhh åh den där ubåtsfilmen med Gene Hackman och han den mörka killen Denzel nånting, vad heter den”, frågar en släkting och jag kan liksom plocka fram Rött hav ur huvudet. Ja jag har sett Gudfadern, Nyckeln till frihet och alla andra titlar som ligger högt på IMDBs lista över de bästa filmerna. Jag saknar Borta med vinden i arkivet vilket kanske gör mig till en bluff, jag vet inte, men okej jag står för det. I övrigt anser jag mig ha sett en del av såna där filmer man ska ha sett när man surfar runt på en filmsida och skriver filmrecensioner. Fast jag är lite motståndare till tvång, men ni fattar ju vad jag menar….
Men okej, kom till saken lilla vän. Jag sitter alltså en vanlig torsdag och läser min gästrikebroders recension av Reservoir Dogs på blu-ray och jag har ju inte sett den….EHHH SAY WHAT! Ja jag bara tror att jag vet allt om den eftersom att jag har koll på Mr White, Mr Orange, Mr Pink och resten av grabbarna. Jag har i huvudet flera scener från filmen men jag inser ju att jag aldrig sett filmen och då är det ändå Tarantino vi pratar om, som jag mer eller mindre älskar när det kommer till bra filmer med egen stil. Hemma hos brorsan står Tarantinos samlingsbox, den röda med nåt sorts lejon på och där ropar någon:
”Psssst, vill du se en riktigt bra film där man använder ordet FUCK 272 gånger. Ta mig.”
Sagt och gjort och nu även skrivet så plockade jag med mig De hänsynslösa färgnämnda grabbarna och fick alltså uppleva det där som folk tog del av redan för 17 år sedan. En helt vanlig torsdag blev underbart blodig.
|
|
Loading ...
Senaste kommentarer