Blogg :: Filmforum » Tarantino

Vem ska spela Django i Tarantinos kommande?

Anton Bjurvald — Sun, 01 May 2011 10:31:11 +0000

Nyligen har Quentin Tarantinos nästa manus Django Unchained läckt ut på internet. Det ska enligt uppgift handla om en slavs hämnd på diverse slavägare och andra förtryckare i den amerikanska södern. Den enda rollen som är någorlunda klar är att Christoph Waltz ska spela en tysk prisjägare som lär upp Django i konsten att jaga människor. Vår vän Blade Runner har på forumet redan gissat att Django kommer att spelas av Samuel L Jackson. Men eftersom att jag håller med honom att det vore ett tråkigt val kommer därför min shortlist här (utan inbördes ordning):

1) Djimon Honsou. Storväxt kraftkarl från Benin som redan gjort slavrollen ypperligt i genombrottsfilmen Amistad. Har dessutom kampsportsbakgrund och förtjänar en hjältehuvudroll. Karismatisk och stilig dessutom.

2) Michael Jai White. Minst lika stor som Honsou och med ännu mer erfarenhet av action och fightande. Är dessutom ett stort fan av Blaxploitation, bland annat gjorde han den sköna hyllningen Black Dynamite för några år sedan. Tarantino och White lär kunna snacka Coffy och Shaft långt in på småtimmarna. Kemi mellan regissör och skådespelare är inte att fnysa åt.

3) Idris Elba. Har skapat ”kontrovers” bland strångsynta serienördar med sin medverkan i bioaktuella Thor där han spelar Heimdall. Av de tre på min lista är Elba klart bäst skådespelare och är dessutom rätt okänd för den stora publiken, något som Tarantino brukar gilla.

10 orsaker att hata Southland Tales

Rikard Eriksson — Sun, 23 Jan 2011 07:30:29 +0000

1. Rollsättningen

Jag förstår att Richard Kelly ville göra en Tarantino med ovanliga och tidlösa skådespelarval, men hur kan han träffa fel så många gånger? Jon Lovitz är emellertid perfekt som slav till en galen kvinna men annars är det idel fel. Sarah Michelle Gellar kunde ha bytts ut mot en riktig porraktris för realism. Dwayne ’The Rock’ Johnson (han ska få leva med wrestlingnamnet i min bok) skulle fått sparken om det inte vore för att Kelly ville ha en dålig actionskådis som även tar sig orealistiskt igenom sitt verkliga liv. Christopher Lambert spelar Walter Mung som är en om möjligt träigare gubbe än han själv, så det här är inget som vänder hans karriär. Amy Poehler är väldigt rolig med Saturday Night Live-material, men inte när materialet är en lösnäsa. Seann William Scott ser mest ängslig ut i roller där han inte får vara rolig. Kevin Smith är väl inte den första man sminkar till oigenkänning, man tar väl ett mer oväntat namn som Tom Cruise. Och Justin Timberlake som brukar förvåna med att vara bättre än man tror, verkar tro att fulsmink automatiskt är ett steg närmare en Oscar (det fungerar bara för kvinnor).

2. Dramatiken

Jag hade förväntat mig att det skulle vara något mer uppskakande när världen går under. Berättarens ”Not with a whimper, but with a bang” stämmer inte riktigt. Jag köper att två stycken Seann William Scott är ett ganska tydligt tecken, men ändå.

3. Potentialen

Vi har alla sett Donnie Darko. Nu har många av oss även sett klart sevärda The Box. Varför räddade inte Kelly sin film redan under inspelningen? Han måste väl ha någon känsla för vad som fungerar?

4. General Teena MacArthur

Eller avsaknaden av något så exotiskt som en kvinnlig krigspitt. Janeane Garofalos karaktär är nästintill bortklippt i den brett släppta versionen.

5. Dialogen

” I’m a pimp. And pimps don’t commit suicide.” Har ni sett filmen säger den repliken allt.

6. Handlingen

Jag köper att Irak, Iran, Afghanistan och Syrien är less på USA och tar Nordkoreas hjälp att släppa en atombomb i Texas och på så sätt starta Tredje världskriget. Jag gillar även hur det tvingar amerikanerna att ta fram alternativt bränsle. Det mesta efter det är antingen förvirrat eller ologiskt. Framförallt är den själva definitionen av vad amerikanen skulle kalla ”over-plotted”.

7. Speltiden

Ska man gå över två timmar så bör man ha en ordentlig anledning till det. Den är säkert precis så nedklippt den kan vara i det skick den är nu, men vissa delar/karaktärer borde skrivits ur manus redan i förstaskedet. Då man redan vet hur det slutar känns vägen dit väldigt lång.

8. Referenserna

Det blir för mycket meta-moment och kopplingar till verkligheten, framförallt då till modern film, så jag kommer aldrig in i Southland Tales egen värld. Det störigaste är kanske Amy Poehlers replik ”Just because it’s loud doesn’t mean it’s funny.” Det är inte riktigt läge för personlig självkritik i en science fiction-film.

9. Seriealbumet

Jag tvingas läsa serier för att få de tre första kapitlen av historien. Jag gillar inte serier.

10. Slutet

Jag är säker på att Bibelns Uppenbarelsebok, som Kellys manus är löst baserad på, slutar bättre.

The Art of Stealing

Jimmy Norlén — Thu, 11 Nov 2010 17:03:52 +0000

Portugisisk heist/action-film klart inspirerad av herrarna Rodriguez och Tarantino. Vi får följa två småskurkar som radar upp stötar som de själva tycker är väl genomtänkta men som inte riktigt låter dem bli rika som troll då det alltid är något som går snett. De blir kontaktade av en betjänt som säger sig ha århundradets stöt på gång men behöver deras hjälp för att utföra den. Det handlar om att sno en tavla av målad av van Gogh av en äldre dam som utlämnat betjänten från sitt testamente. En till ytan ganska enkel historia, men filmen genomgår några twistar och den fylls på med diverse lustiga karaktärer, som visserligen rör sig i periferin till handlingen, vilket gör handlingen intressant.

Det blir många snabba klipp, coola repliker och en hel del action. Man har dock inte glömt bort vikten av att få med lite trevlig musik eller vackra lugna landskaps-tagningar. Humorn finns där och även om det många gånger känns lite klyschigt och för den delen tramsigt så fungerar helheten rätt bra.

Jag var skeptisk till en början då inledningen inte är den bästa och en av huvudkaraktärerna verkar fått lite för mycket spelrum. Överlag är skådespelarinsatserna inte direkt minnesvärda även om Enrique Arce gör en helt ok insats. Filmen växer dock och det är stundtals riktigt bra underhållning. De råkar in i en del ganska dråpliga situationer utan att det för den delen blir för överdrivet och det blir till slut dessutom riktigt spännande.

Bästa filmmusiken: Ennio Morricone – Un amico – Revolver

Caj Svensson — Thu, 09 Sep 2010 07:42:25 +0000

Första gången ”Un amico” framfördes i en film var i Sergio Sollimas klassiska eurocrimerulle Revolver (med bland andra Oliver Reed och Fabio Testi). Senaste gången var i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

www.youtube.com/watch?v=GlEDlsIfArY

www.youtube.com/watch?v=pkvXsLGAxqY

Vilken är bäst?

Kevin Smith vandrar bland oss …

Emil Gustafsson Ryderup — Tue, 11 May 2010 07:24:36 +0000

De finns lite överallt. Jag ser dem lite då och då, främst har jag observerat dem i Norra delarna av Stockholm av någon anledning. Det handlar om dessa människor som liknar Kevin Smith. De satta männen i 30-årsåldern med skägget orakat och slarvigt tillfixat brunt hår. De klär sig slappt och glasögonen sitter på nästippen. Och jag vet att om de skulle behöva springa för att hinna med pendeltåget så skulle de bli så där Smith-aktigt blanka i pannan.

Jag ger dem försiktigt en blick på busshållplatser och i matvarubutiker, jag avundas dem och deras likhet till Smith. Jag vill också vara lik Smith, och inneha hans rappa populärkulturella tunga och mysiga uppenbarelse.

Jag har aldrig sett någon som riktigt känns lik Tarantino eller Cameron. Ibland kan man väl råka på en Lucas eller Soderbergh – men ändå känns det som att just i Norra Stockholm är populationen av Kevin Smith look-a-likes överväldigande. Jag vill gå fram till dem och fråga någor om Jay, men jag vågar aldrig riktigt. För med stor sannorlikhet så skulle de inte veta vad jag snackar om – eller så skulle de i princip vara stumma…

Håll utkik efter dem själv. För de finns runt omkring oss i vår vardag. På ett sätt förgyller de den.

Helgens TV-filmer: Vecka 14

Rikard Eriksson — Fri, 09 Apr 2010 16:06:29 +0000

Fredag 9/4

SVT1 22:00-00:15 L A konfidentiellt (1997)

Snuskigt välgjord thriller med Kevin Spacey, Russell Crowe, Guy Pearce, James Cromwell och Oscarsbelönade Kim Basinger. Mord utreds i 50-talets Los Angeles.

TV3 22:00-23:55 Austin Powers in Goldmember (2002)

Den underskattade avslutningsdelen i trilogin. För det första har de fått ihop de grymmaste cameorollerna typ någonsin, och för det andra tycker du också det är kul och inte äckligt att han äter sitt eget skinn.

Lördag 10/4

TV6 21:00-23:10 From dusk till dawn (1996)

En rak actionthriller där Seth (George Clooney) och hans yngre bror Richard (Quentin Tarantino) jagas efter ett bankrån i Texas. För du som liksom jag är trött på overkliga filmer.

SVT2 21:50-23:50 Old boy – hämnden (2004)

En av de tio bästa filmerna någonsin och jag kan inte rekommendera den nog. Park Chan-wook ligger bakom historien om Dae-Su som blir inlåst i en lägenhet i 15 år till synes utan anledning. När han släpps ut finns all anledning att hämnas.

TV6 23:10-01:10 Ett päron till farsa (1983)

Den första filmen om familjen Griswold är kanske inte min största favorit, men den är ungefär 100 gånger roligare än den i Las Vegas. Harold Ramis regi, John Hughes manus och Chevy Chase idiot är ingen tråkig kombo.

Kanal 5 01:50-03:50 Under belägring (1992)

Steven Seagal skyddar Erika Eleniaks tuttar från att beslagtas av Tommy Lee Jones terroristgrupp. Den här gången är Sigge kock på en båt, i uppföljaren är han kock på ett tåg.

Söndag 11/4

TV4 Komedi 15:30-16:50 Torkel i knipa (2004)

Missade ni den på annandag påsk MÅSTE ni se den nu. ”Sjukt rolig dansk tecknad film för den unga tonåringen till den barnsliga vuxna. För dig som gillar South Park och Felix Herngren (som gör samtliga röster i den svenska versionen).”

Showtime 21:00-23:00 Mördande legender 2 (2000)

Jag minns den inte som världens sämsta film. Men det kan den ju såklart ha varit…

TV4 Film 03:40-05:55 Bitter Moon (1992)

Se Helgens TV-filmer: Vecka 5.

Genrefilm vs. Filmgenre

Andreas Krantz — Fri, 05 Feb 2010 07:00:45 +0000

Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.

Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:

DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!

…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.

Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.

Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.

/AKz

R.I.P MIRAMAX

Emil Gustafsson Ryderup — Fri, 29 Jan 2010 11:41:41 +0000

Filmbolaget Miramax har inte lyckats hålla sig flytande utan nu har Weinsteinbrödernas klassiska, och senare Disney-ägda, independentbolag gått i graven.

Vem bryr sig om svensk bilindustris framtid när sånt här händer? Ska ett filmbolag som uppfostrat Quentin Tarantino och Kevin Smith få gå i konkurs? Förutom deras filmer har bolaget även varit inblandade i Sex, Lies & Videotapes, Scream, No Country For Old Me och The English Patient.

Vi summerar detta sorgliga besked med ett citat från Kevin Smith:

“What Harvey and Bob built from scratch resembled an old studio star-factory; but this time, the stars were the filmmakers. It was a gang (of New York), and like any good gang, it was dripping with street cred. Just being a part of that gang sent a message: I run with rebels.”

Diskutera gärna på forumet.

Men jag hade ju inte sett den

Mikael Maad — Mon, 30 Nov 2009 08:17:16 +0000

Det är alltså en helt vanlig torsförmiddag. Jag tror jag har koll på läget och att jag faktiskt vet vad filmerna jag sett heter och hur handlingen utspelade sig. ”Åhhh åh den där ubåtsfilmen med Gene Hackman och han den mörka killen Denzel nånting, vad heter den”, frågar en släkting och jag kan liksom plocka fram Rött hav ur huvudet. Ja jag har sett Gudfadern, Nyckeln till frihet och alla andra titlar som ligger högt på IMDBs lista över de bästa filmerna. Jag saknar Borta med vinden i arkivet vilket kanske gör mig till en bluff, jag vet inte, men okej jag står för det. I övrigt anser jag mig ha sett en del av såna där filmer man ska ha sett när man surfar runt på en filmsida och skriver filmrecensioner. Fast jag är lite motståndare till tvång, men ni fattar ju vad jag menar….

Men okej, kom till saken lilla vän. Jag sitter alltså en vanlig torsdag och läser min gästrikebroders recension av Reservoir Dogs på blu-ray och jag har ju inte sett den….EHHH SAY WHAT! Ja jag bara tror att jag vet allt om den eftersom att jag har koll på Mr White, Mr Orange, Mr Pink och resten av grabbarna. Jag har i huvudet flera scener från filmen men jag inser ju att jag aldrig sett filmen och då är det ändå Tarantino vi pratar om, som jag mer eller mindre älskar när det kommer till bra filmer med egen stil. Hemma hos brorsan står Tarantinos samlingsbox, den röda med nåt sorts lejon på och där ropar någon:

”Psssst, vill du se en riktigt bra film där man använder ordet FUCK 272 gånger. Ta mig.”

Sagt och gjort och nu även skrivet så plockade jag med mig De hänsynslösa färgnämnda grabbarna och fick alltså uppleva det där som folk tog del av redan för 17 år sedan. En helt vanlig torsdag blev underbart blodig.