Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Solens Konungar – Recension

Yul Brunner och Oscars-vinnande (West Side Story) George Chakiris visar här var skåpet ska stå i ett episkt maya-äventyr inspelat i de fantastiska miljöerna kring Chichén Itzá regisserat av J. Lee Thompson. Chakiris spelar Balam den nionde som i rollen som nybliven kung tvingas beordra hela sitt folk att ta till flykt över havet för att hitta nya marker när de hotas av Hunac Ceel (Leo Gordon) och hans fientliga styrkor. De hittar nytt land och i hopp om att börja om på nytt bygger de upp en ny stad, utan vetskapen att landet redan är bebott.

Yul Brunner spelar med stor karisma den store ledaren Black Eagle vars folk ensamma levt på platsen dit Balam och hans folk hittat. I kamp med Balam blir Black Eagle övermannad och tagen till fånga, tanken är att han ska bli offrad till gudarna av Balams folk som en symbol för att välsigna den nya staden. Under det dygn som Black Eagle vistas i staden innan han ska offras hinner dock stora omvälvningar ske i Balams huvud, hans syn på offer och hans syn på Black Eagle genomgår stora förändringar.

På samma gång som filmen är en lättsam äventyrsfilm tar den också upp frågor kring religion och tro och huruvida det kanske är bättre att tänka själv än att förlita sig på fantasifoster som eventuellt (troligen) ändå inte behagas trots frekventa mutor med dyrbara gåvor.

Brunner är klart dominerande i samtliga scener han närvarar i och är den som lyfter filmen till att vara medioker och något sånär sevärd medan de övriga i ensemblen har svårt att komma upp i speciellt hög nivå. Chakiris visar inte upp några Oscar-takter och har dessutom en rätt otacksam roll att jobba med. Balam är inte en speciellt sympatisk person och det är svårt att egentligen känna med honom som han styr och ställer utan att egentligen bry sig om andra, även om han genomgår en personlighetsförändring till det bättre blir han inte den hjälte han kunde blivit.

Thompson som året innan också regisserade Brunner i Taras Bulba skulle komma att göra ett flertal bättre filmer än denna, oftast med Charles Bronson i huvudrollen. Även om det är kul med en film med endast maya-indianer, visserligen engelskspråkiga sådana, känns Thompsons senare karriär betydligt mer intressant.

Bloggrecension: Taras Bulba

betyg2

Taras Bulba (Yul Brynner) är anförare för kosackerna som hjälpt polackerna att besegra en gemensam fiende. Innan krutröken skingrats har dock den polske generalen svikit sitt löfte vilket efter en kort batalj leder till att kosackerna tvingas ta till flykten. Bulba svär att hämnas och att befria slätterna från det polska herraväldet, en plan han många år senare inleder genom att skicka sin son Andrej (Tony Curtis) till ett polskt universitet för att denne ska få en gedigen utbildning. Det går lite si och så med skolgången, då Andrej förälskar sig i en polsk adelskvinna samt som till följd av det dödar en soldat. Efter att ha återvänt hem till sin fader, ställs allting på sin spets då han tvingas välja mellan lojaliteten till sin fader och sitt folk eller att följa sitt hjärta för att undsätta kvinnan han förälskat sig i. 75633

Hollywood producerade en rad ganska storvulna filmer i historisk miljön under det tidiga 60-talet. Denna variant på Romeo & Julia måste nog sägas tillhöra en lågbudgetvariant av dessa, även om den definitivt har en hel del pampiga scener med hundratals statister. Regissören J. Lee Thompson är kanske mest känd för Kanonerna på Navarone eller för att under de sista tio åren av sin karriär ägna sig åt lågbudgetaction med Charles Bronson i huvudrollen. Han sköter sitt jobb utan problem och bjuder på en hel del fina landskap fyllt av ridande kosacker som stormar mot sin fiende i blixtrande färger.

Tyvärr är det ingen vidare välbalanserad historia han berättar. Det blir aldrig någon riktig spänning i konflikten mellan kärleken och lojaliteten, utan det känns snarare som två helt separata berättelser som fogats samman med en god skopa våld. De lite busiga scenerna när Andrej förälskar sig och leker student är snudd på pinsamma även om Tony Curtis har lättare att vara trovärdig i dem än som son åt den blott fem år äldre Yul Brynner. Då är det betydligt trevligare att titta på de grandiosa stridsscenerna med breda vyer, även om det egentligen aldrig blir speciellt spännande där heller. Om man är lagd åt det hållet kan man säkert skratta gott åt (eller kanske med?) Yul Brynner när han bullrar på med knuta nävar på höfterna och kastar bägare i golvet i allt annat än subtilt skådespel.

Utgåvan är helt ok bildmässigt, men är samtidigt knappast av referenskvalitet. Filmen riktar sig nog mest till de som verkligen gillar den här typen av historiska och heroiska epos eller eventuellt är svårt såld på Yul Brynner.