Bättre utan 3D?
Att Hollywood väldig sällan går efter devisen ”less is more” är inte någon nyhet. Detta syns tydligt i de trender som rinner igenom den amerikanska filmindustrin. När till exempel superhjältar var modeordet i början av 00-talet gjordes det film av allt i cape och/eller mutationer/magiska krafter osv. Nu är förstås det ”nya heta” 3D. Även här ser man en tydlig trend i att smälla på 3D i vissa typer av (ofta familje-) filmer. Men det viktiga verkade under 2010 att det fanns en effekt eller två i filmen som krävde speciella glasögon, inte att filmen var designad för 3D. I Sverige fick vi glädjen att se G-Force, The Last Airbender, Alice in Wonderland och Clash of the Titans med pålagd 3D.
Det stora problemet med den pålagda 3D, som till och med renderat ett lägre biljettpris i vissa fall, är att det blir så uppenbart att effekterna finns med mer som en statussymbol för filmen. Dålig 3D bryter illusionen istället för att förstärka den. Eftersom att filmen inte utformas för elementet så blir resultatet nästan alltid att själva användandet av 3D understryks istället för att filmen förstärks. När man dessutom ofta får nyttja de enklaste metoderna. Istället för att kunna jobba med en bild som helt är 3D-anpassad måste man dela upp den i element i olika ”lager” vilket får miljöer att se ut som kulisser på ett helt annat sätt än i 2D.
De fyra filmerna ovan är utan tvekan bättre utan 3D-effekterna. Vi är glada att majoriteten av kommande rullar med 3D är filmade i 3D redan från början. Warner ska ha en extra applåd för att de skippade 3D i första delen av Harry Potter och Dödsrelikerna. Vi får se hur mycket de förberett del två. Som tur kan vi än så länge välja att bojkotta brillorna.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken:
Senaste kommentarer