Efter Jimmys eminenta inlägg om Lee van Cleef blev jag lite inspirerad att skriva om en av mina personliga favoriter. Faktum är att jag blev inspirerad att skriva om flera stycken, så jag tänkte att jag gör det till en serie. Nu får vi väl se om det blir så, men ambitionen finns där i alla fall.
Först ut är en person som jag länge velat skriva om, men som jag inte riktigt vet hur jag ska göra rättvisa. Den som följt min framfart på forumet och/eller läst mina recensioner vet att hans namn dyker upp med jämna mellanrum. Jag pratar naturligtvis om Shane Black. Han var 22 när han sålde Dödligt Vapen, och producenten Joel Silver (som var på väg att göra sig ett riktigt namn i Hollywood vid den tiden) lät honom spela en av de tuffa soldaterna i Rovdjuret, som kom året efter. Black spelar soldaten som drar fula skämt om sin flickvän. Redan där kan man börja ana Blacks styrka som författare. Skämten är direkt usla, men sättet som de framförs på och sammanhanget avslöjar en del om hans karaktärs osäkerheter… nåja, vi behöver inte dissekera Rovdjuret nu, det är en uppgift för en annan blogg, troligtvis för en annan skribent. När Dödligt Vapen så kom, så var det uppenbart att Hollywood hade hittat en ny guldgosse. kombinationen av skarp, rolig dialog, innovativ action och komplexa men tillgängliga karaktärer blev hans siignum, och det var ett framgångsrecept som gjorde att han snabbt blev den högst betalde författaren i Hollywood (i konkurrens med Joe Eszterhas).
Black har inga problem med att vara krass och kommersiell i sitt skrivande. Hans manus är ofta fyllda av chauvinism, de är vulgära, brutala och cyniska. Samtidigt är de dock väldigt underhållande, och det är den här blandningen av underhållningsvärde och svärta som gör hans stil så tilltalande. För grabbar, fan vet om tjejer uppskatar den. Blacks styrka har dock alltid varit dialogen, ända sedan de där pinsamma skämten om flickvännen i Rovdjuret. Den är fylld med oneliners och cynismer, men mitt i allt vitsande och alla actionfilmklichéer finns en detaljrikedom och en noggrannhet när det kommer till tecknandet av karaktärer, och om man läser Blacks manus ser man att det mesta av dialogen i hans filmer överlever ord för ord när den tas från papper till duk. Han karaktärsinsikt är extra tydlig i Den Siste Scouten, när Bruce Willis prickar precis rätt i hur han skall spela den slitne och självföraktande Joe Hallenbeck, men hans försök att skriva en tuff och trovärdig kvinnlig actionhjälte i The Long Kiss Goodnight är minst lika framgångsrikt. Jag kan skriva hur mycket som helst om honom, men då utrymmet är begränsat får vi ta en längre diskussion på forumet.
Efter Long Kiss Goodnight tog Black en paus på 8 år. Han var trött på sin egen stil, han pallade inte trycket, och hans tid i Hollywood hade gjort honom ekonomiskt oberoende. Han gjorde sedan en comeback i den mindre skalan med Kiss kiss, bang bang, som var en av det årets bästa filmer, och sedan dess har han varit borta igen (även om gamle kompisen Joel Silver vid olika tilfällen har pratat om två olika projekt som har varit på gång). Jag börjar tröttna på att vänta nu.
Slutligen: The Hollywood Saloon har gjort en väldigt trevlig och informativ Podcast om Shane Black, som nu har några år på nacken (den gjordes i samband med att Kiss kiss, bang bang släpptes) men som är riktigt rolig lyssning.
/AKz
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
Senaste kommentarer