Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
”Roxy Sorkin, your father just won the Academy Award, I’m going to have to insist on some respect from your guinea pig!”
Nummer 2, då, nyligen korad Oscarvinnare, en snubbe som gjort sig en karriär av att undersöka det amerikanska samhället genom att granska dess institutioner utifrån en liberal synpunkt. Hans goda inblick i hur politiska institutioner fungerar, vad som driver den politiska processen i USA på dess allra högsta nivå, det är drivkraften och existenberättigandet bakom A Few Good Men, The American President, TV-serien West Wing och Charlie Wilson’s War. Han låg också bakom Studio 60 on the Sunset Strip, en TV-serie som var betydligt mer ”meta” än hans tidigare alster, men som icke desto mindre var rolig, välskriven och underhållande. Det var också hans första kommersiella felsteg, men vad mig anbelangar hade det aldrig med kvaliteten på serien att göra, den led framför allt av det faktum att den inte var West Wing.
Förutom den satiriska udd som han tar med sig in i sina manus om det amerikanska samhället så bidrar Sorkin med en förmåga som många författare i Hollywood verkar sakna: han kan skriva intelligenta karaktärer. De flesta som tar sig tid att läsa den här bloggen vet troligtvis att jag hatar Oscarvinnaren A Beautiful Mind just för dess kompletta oförmåga att förstå eller porträttera intelligens, och i stället framstår som en osäker och avundsjuk hjärnas patetiska försök att rationalisera sin egen otillräcklighet (ja, jag spyr galla på Akiva Goldsman igen, stäm mig!). Sorkins manus har en förmåga att fånga upp och förmedla intelligens - vanligtvis gör han det genom rapp dialog som gärna ska handla om minst två olika saker samtidigt, men även om det kan verka som ett enkelt trick att genomskåda så hade det varit mycket mer vanligt förekommande om det hade varit lika enkelt att utföra.
När jag insåg hur länge sedan det var jag hade sett På Heder och Samvete så sprang jag iväg till Discshop och handlade en billigt, just för att jag inte hade funderat på Sorkin som manusförfattare till den. Det är en mycket bra film, med en ung och hungrig Cruise, en Nicholson som verkligen njuter av att få spela en bad guy som är HELT övertygad om att han är just den historians verklige hjälte och en extremt vacker Demi Moore (tyvärr är det allt hon bidrar med i filmen, hon känns helt utbytbar). I alla fall, Sorkins dialog smattrar fram, ända till filmens centrala scen, den där Tom Cruise skall förhöra Nicholson inför rätten och få honom att erkänna att han begått ett brott. Det är en 15 minuter lång dialogscen, mer spännande och underhållande än den allra mest högljudda actionscen, och den är ett perfekt exempel på vad som gör Aaron Sorkin så bra.
Jag ville också exemplifiera genom att visa en scen ur Oscarvinnaren The SocialNetwork, just för att jag tycker att inledningsscenen är väldigt typisk, för såväl författaren som regisören, för att Eisenberg och Mara båda är så bra och för att det är en grym scen. Enjoy:
Då har vi då kommit till det sista och för nästan alla det mest prestigefyllda priset. Bästa film. Sedan förra året har Akademin valt att nominera tio olika filmer istället för fem. Detta är förstås ett sätt både att lyfta fram fler filmer men också ett uppenbart sätt att få fler att se galan. Med fler filmer får man fler fans som hoppas (ofta mot reson) att just deras favorit kommer kamma hem priset.
För flera av filmerna kan man avpolletera bara genom att läsa listan. Så nu börjar vi att skala löken för att se vad vi hittar i mitten.
Får Sorkin och Finchers The Social Network kamma hem priset?
Vi börjar med att plocka bort Toy Story 3. Dels för att en animerad film aldrig vunnit en Oscar för bästa film, dels för att den redan kommer ta hem sin ”egen” kategori.
Sen kan vi säga hej då till The Kid’s Are All Right, Winter’s Bone, Inception och 127 timmar som inte fått någon reginominering, senast en film vann utan att regissören ens nominerats var Driving Miss Daisy, för 21 år sedan.
The King’s Speech blir nästa film att räkna bort då den inte fått någon klippningsnominering. Senast en film vann för bästa film utan att ha en klippningsnominering var Ordinary People, för 30 år sedan. (Edit: Detta visade sig vara felaktigt, miss från min sida. King’s Speech är nominerad för klippning)
True Grit faller på originalitetsfaktorn. The Departed är den enda remake som har vunnit Oscar för bästa film och i det fallet var det snarare en ”bäst att ge Scorsese något innan han dör”-vinst. Det som kan rädda True Grit är att det inte är en direkt nyinspelning utan snarare baseras på samma bok som De Sammanbitna
Sen får vi tyvärr konstatera att Black Swan inte heller kommer att vinna. Den är nämligen ”bara” 108 minuter. Snittlängden på en Oscarsvinnare de senaste 20 åren är 146 minuter och ingen film har varit kortare än 112 minuter.
Slutligen står det alltså mellan två filmer, som båda är av rätt längd (kanske något korta), har nominerats i rätt kategorier och vunnit en massa priser. The Social Network och The Fighter. Båda behandlar verkliga händelser och har gått ungefär lika bra på bio i USA. Fördelen för The Social Network är att den har en hetare regissör och en mer namnkunning manusförfattare, samt att den behandlar skapandet av Facebook, något som väldigt många människor har en direkt relation till. Men å andra sidan har The Fighter större skådespelarnamn och boxarbiografier är tillsammans med kostymfilmer och filmer relaterade till andra världskriget bland de största statyettmagneterna som finns.
Slutligen blir det ändå något så enkelt som att jag inte sett The Fighter ännu, men faktiskt vet att The Social Network förtjänar statyetter som blir det avgörande. Därför tippar jag att årets bästa film kommer gå till David Finchers ”Facebookrulle”!
När Directors Guild of America delade ut sitt pris till årets bästa regissör tidigare i år var det många bookmakers som reviderade sina odds för årets Oscarsvinnare i regi. Med tanke på att vinnaren av detta pris vid 17 av de 20 senare även kammat hem en Oscarstatyett. Tom Hooper som med The King’s Speech vann årets buckla knaprade sig lite närmare sin första statyett.
Ett annat pris som brukar rikta vidare mot en Oscarstatyett är Golden Globe. Men i år, precis som förra året, var det inte samma person som tog den statyetten. Nej i år var det David Fincher som fick sig en guldglob. Fincher är dessutom lite av en rockstjärna inom Hollywood, en som vågar stå upp mot studios och göra det han själv vill. Något som går hem hos de mängder av assistenter som i många fall är de som röstar på det här priset.
Samma snack går det kring Darren Aronofsky. Han fick dessutom inte ens en nominering för sin The Wrestler som många höll som en av förra årets absolut främsta filmer. Det kan vara något som ger Aronofsky och The Black Swan en hel del sympatiröster.
Många ville att Christopher Nolan skulle nominerats i år för Inception. Men hans namn ersattes med bröderna Coens, i alla fall känns det så då alla andra nominerade även nominerades av DGA. Detta kan betyda att True Grit belönar bröderna Coen med deras andra Oscar för bästa regi. Men samtidigt är det bara Ron Howard de senaste tjugo åren som totalt förbisetts av DGA och sedan tagit hem en Oscarstatyett. Så de får nog anses vara en så kallad outsider.
Största överraskningen skulle det vara om David O Russel skulle vinna för The Fighter. Visserligen är biografifilmer om boxare som till stor del baserats på sanningen normalt Oscarsbete deluxe. Men mot flerfaldigt nominerade regissörer kommer han nog att stå sig slätt.
Om det i andra kategorier är späckat med Oscarsveteraner kan man nästan säga det exakt motsatta om kategorin Bästa klippning. Angus Wall, Kirk Baxter och Tariq Anwar har visserligen en nominering var sedan tidigare, men sammanlagt tre nomineringar och inga vinster på sex kandidater gör startfältet till ett av de grönaste. Pamela Martin, som klippt The Fighter, är den enda kvinnliga nominerade. Klippning är historiskt sett ett av få yrken inom filmbranschen där kvinnor fått ta plats. Ser man till Oscarsnomineringar och -vinster så är dock kvinnorna fortfarande i minoritet. Med Scorseses klippare Thelma Schoonmaker som ett lysande undantag är det få kvinnor som får nomineringar och ännu mer sällan statyetter.
Det är en synnerligen svårtippad kategori, men intressant nog brukar kategorin ge ledtrådar kring vilken film som kommer att ta hem bästa film. Majoriteten av de filmer som vunnit Oscar för bästa film på senare år har också tagit priset för bästa klippning. En teori är att det bara är klippare som nominerar till kategorin, även om resten av Akademimedlemmarna får rösta fram vinnaren, och att klippare har ett gott öga för att se vad som fungerar. Mer om detta senare, då vi kommer gå igenom kategorin bästa film.
Så vem kommer vinna för bästa klippning? Ska man gå på tidigare priser ser The Social Network ut som en favorit. Den har plockat både årets klippnings-BAFTA och årets ”Eddie”, vilket är American Cinema Editors egna pris. Den som tagit det priset de senaste fem åren har också vunnit en Oscar. Efter den filmen ligger The King’s Speech, 127 timmar, Black Swan och The Fighter jämsides.
Nomineringarna i kategorin Best Performance by an Actor in a Leading Role delas i år av en relativt homogen grupp män. Det handlar om kaukasiska män med västeuropeisk eller amerikansk bakgrund. Ålderspannet är från 27 (Jesse Eisenberg) till 61 (Jeff Bridges) med nästan perfekta trappsteg på tio år dem emellan. Ungefär som det brukar vara.
First BAFTA, then Oscar?
Vi börjar med Bridges som ju faktiskt tog hem en Oscar förra året, det var hans första på fem nomineringar där de tre första kom i början av 70- och 80-talen. Han fick en birollsnominering för rätt förbisedda politiska thrillern The Contender 2000. Däremot förbisågs han helt 1998 för ”The Dude” i Coenbrödernas The Big Lebowski som åter gav honom kultstatus. Vinner Bridges i år är det inte första rollen som Rooster Cogburn belönas. John Wayne fick nämligen en Oscar för sin insats i den första True Grit (De sammanbitna). Bridges egna statyett för Crazy Heart var tveklöst en välförtjänt sådan, men många menade att det var en yngre förmåga som skulle vinna förra året.
Colin Firth som nu vid 50 år ålder fått sin andra nominering skulle enligt många haft en Oscar för den mycket tillbakadragna men starka rollprestation han gjorde i Tom Fords regidebut En enda man. Rollen i The King´s Speech är dock snäppet vassare än den han fick sin första nominering för. Firth förmedlar både kunglig styrka och pojkaktig svaghet i rollen som kung George VI. Att han förlorade förra året kan vara det som väger över så att han får plocka hem sin första stayett. Det är inte oförtjänt.
Ytterligare tio år yngre är Javier Bardem som vann en Oscar för bästa biroll 2007. Han är tillsammans med Jeff Bridges främsta utmanare till Firth men har nackdelen att spela i en icke-engelskspråkig film. Förutom Roberto Benignis statyett för Livet är underbart 1998 har enbart skådespelare i engelskspråkiga filmer vunnit bästa manliga huvudroll de senaste 50 åren.
Slutligen har vi då de två ”ynglingarna” i kategorin. Jesse Eisenbergs insats i The Social Network är tveklöst mycket välspelad, men Jerry Zuckerberg framstår både som lite av en skurk och är dessutom rätt okarismatisk, vilket brukar vara en nackdel när man ska vinna huvudrollspriser. Lite av samma problem har James Franco i 127 timmar så även om hans roll är helt klart prisvärd får han precis som Eisenberg vänta minst ett år på sin första statyett.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa manliga huvudroll:
I kategorin Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score hittar vi ett gäng Oscarsveteraner tillsammans med en udda fågel i Trent Reznor. Reznor är utanför filmvärldens absolut mest känd som frontman för musikgruppen Nine Inch Nails. The Social Network är dock Reznors första långilm som kompositör. Första uppdraget var dock inte en soloräd, med i farkosten hade Reznor Atticus Ross som bland annat gjort musiken till The Book of Eli tidigare. Oavsett om han får statyett eller inte så har han i alla fall gjort intryck på David Fincher som bett honom tonsätta sin filmatisering av The Girl With The Dragon Tatoo.
Bland filmmusiknördar är nog ändå Hans Zimmer den överlägset mest kända och omskrivna. Inception blir chansen för Zimmer att ta hem sin andra statyett på ett tiotal nomineringar. Den första fick den tyska tonsättaren för musiken till Lejonkungen. Många var förvånade att Zimmer inte vann redan förra året med musiken till Sherlock Holmes. Vad dvdforumskribenten Andreas Krantz tycker om Zimmers insats i Inception kan du läsa här:
En annan som missade förra året var Alexandre Desplat som fortfarande väntar på sin första statyett. Förutom musiken till Den Fantastiska Räven har han nominerats för Benjamin Buttons otroliga liv och The Queen på senare år. Kanske blir The King’s Speech fjärde gången gillt för fransmannen som faktiskt tonsatte Colin Firth redan 1993 i tantsnuskrullen The Hour of the Pig.
Förra året gick statyetten till den animerade Upp. Även i år kan en animerad film bräda övriga fältet. Draktränaren har chansen att bli den sjunde animerade filmen genom tiderna som vinner priset och samtidigt kan det bli tredje gången som animerade filmer vinner musikpris två år i följd.
Sista nominerade är A.R. Rahman som nominerats för 127 timmar. Rahman som tog musikalisk dubbel för två år sedan med Slumdog Millionaire har chans på detta även i år då han tillsammans med Dido och Rollo är nominerad för låten If i Rise i kategorin Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa originalmusik:
Vinnare: The King’s Speech
Dark Horse:127 timmar
Vår favorit: Inception
Detta inlägg har skrivits till tonerna av Bob Dylans Pat Garrett and Billy the Kid.
Nu blir det lite komplicerat, i alla fall för mig. Anledningen till att jag tog på mig denna blogg-serie med Oscars-tema var för att få bättre inblick bakom kulisserna och fördjupa mig aspekter av filmskapande som jag tidigare inte varit superhaj på. Så när vi kommer till tvillingkategorierna Best Achivement in Sound Editing och Best Achivement in Sound Mixing vill jag kungöra att jag INTE är någon expert på området, använd gärna kommentarfältet för att hjälpa mig att reda ut det jag missförstått.
En av många tunga actionsekvenser i Inception.
För att göra det mycket, mycket enkelt kan man säga att skillnaden mellan de två är att kategorin Editing omfattar skapandet av nytt ljud, både tramp och dubbning i efterhand samt inspelning på plats medan Mixing handlar om att få det mesta ur det ljud som skapats samt att få till rätt ljudnivåer för att balansera upp ljudbilden. Målet är att dialog är hörbar utan att öronen blöder när filmen ”tar i” med filmmusik, actionsekvenser eller dylikt. Jag tänkte börja med den senare kategorin.
I år är det Inception, The King’s Speech, Salt, The Social Network och True Grit som är nominerade. Utan att ha gjort några större vetenskapliga undersökningar framstår ljudfolket som de överlägset mest meriterade av alla nominerade i alla kategorier. Alla nominerade i år har nominerats för eller vunnit Oscars-statyetter tidigare och alla har hundratals filmer under sina bälten. Att alla jobbar med (nästan) alla är också uppenbart. Till exempel har Greg Orloff (The Social Network) och Scott Millian (Salt) vunnit statyett tillsammans för ljudmixen i Ray.
Egentligen kan man dela upp ljudmixen i två ”skolor” i årets nominering. Inception och Salt har en mer actionorienterad och storslagen mix. The King’s Speech och The Social Network har en mer nedtonad och subtil, men inte desto mindre skickligt utförd mix. True Grit har lite av båda, men drivs helt klart mer av dialog än action.
Ska man se ur ett historiskt perspektiv så kommer nog Inception och Salt ha störst chans att kamma hem det hela. På senare år är det de mer actiontyngda eller musikaliskt orienterade filmerna som vunnit. Undantaget är förra året då Hurt Locker vann priset före actionspektakel som Avatar och Transformers. Det som talar för True Grit är att en bra ljudnivå när man balanserar mellan dialog och actionsekvenser är svårt att få till. De två ”dialogfilmerna” kommer nog inte att vinna något, senast en nästan helt actionfri film vann var på 80-talet när Out of Africa snodde statyetten före Tillbaka till framtiden, Ladyhawke och Silverado
dvdforum-bloggen tippar – Bästa ljudmix:
Vinnare: Inception Dark Horse: True Grit Vår favorit: Inception
Det är många gamla parhästar bland de fotografer som är nominerade för årets bästa foto. Det kanske inte är så konstigt att regissörer fortsätter att använda de fotografer som de haft gott samarbete med tidigare. Ser man till tidigare samarbeten leder Roger Deakins som fotat elva rullar tillsammans med bröderna Coen. Det har lett till en fem Oscarnomineringar men hitills ingen vinst. Deakins är dessutom en av få personer som tävlat mot sig själv, 2007 nominerades han för både Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford och No Country for Old Men, utan att vinna.
Libatiques foto får Natalie Portman att stråla.
Frågan är inte om Wally Pfister och Christopher Nolan är ännu tightare. Även om de båda ”bara” gjort sex filmer tillsammans har Nolan sedan Memento förlitat sig enbart på Pfisters hantverk. Fotot i Inception är ju tillsammans med Black Swan de mer spektakulära i kategorin och det kan nog tala för både Pfister och hans konkurrent Matthew Libatique. Libatique plockade BAFTA för foto i år för Black Swan. Han och Darren Aronofsky har samarbetat vid tre tidigare tillfällen med PI, Requiem for a Dream och The Fountain. När Aronofsky gjorde den visuellt mindre spektakulära The Wrestler samarbetade han med franska fotografen Maryse Alberti (Happyness, Velvet Goldmine). Men Libatique återvände till Black Swan och kommer även att filma Aronofskys kommande Wolverine.
Jeff Cronenweth och David Fincher har också lärt känna varandra genom åren. Deras första samarbete var med Seven där Cronenweth jobbade som kameraoperatör. De har även samarbetat på The Game, Fight Club, nu senast The Social Network samt kommande The Girl with the Dragon Tatoo. Även om The Social Network inte är en av filmarnas mest spekatkulära visuella filmer (digital utandningsluft och roddscener till trots) så är det ett gediget hantverk i skolan ”om det inte syns gör vi rätt”.
I all denna fantastiska uppvisning av dynamiska duos står Tom Hooper och Danny Cohen lite vid sidan om. De har visserligen gjort två tv-filmer (John Adams och Longford) ihop men detta var det första samarbetet på en långfilm dem emellan. Kanske är det också därför som fotot i The King’s Speech inte känns lika tight som de konkurrenterna i kategorin.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa foto:
Vinnare: The Black Swan Dark Horse: The Social Network Vår favorit: Inception
Till och med teaserpostern innehåller en snärtig tagline.
Egentligen har jag aldrig riktigt förstått poängen med att dela upp priset för bästa manus i två kategorier. Är arbetssättet mellan att skriva ett originalmanus och ett manus baserad på annan förlaga så fundamentalt olika att det verkligen kräver två helt separata kategorier? Någon form av prestigetänk måste ligga bakom det hela. Som att skriva det ena (baserad på annan förlaga) skulle vara lite mindre imponerande än att skriva det andra (originalmanus). Hur som helst har Akademin gjort denna distinktion ända sedan 20-talet.
Så vad är då ”manus baserad på annan förlaga” eller ”Screenplay Based on Material Previously Produced or Published” som det har hetat sedan 1991. I år är det tre filmer baserade på böcker, en remake som i sin tur byggde på en roman och en renodlad uppföljare som kan vinna. Startfältet är väldigt starkt med egentligen bara en film som ser rätt chanslös ut.
Både The Social Network och 127 Timmar är ju skrivna av manusförfattare som redan är etablerade. Simon Beaufoy och Danny Boyle vann ju förra året med Slumdog Millionaire och Aaron Sorkin är ju en av Hollywoods mest kända manusförfattare. Sorkin har lyckats hitta en perfekt balans mellan snärtig dialog och verkliga personporträtt. Även bröderna Coen som skrivit manus till True Grit har ju stora chanser att kamma hem sitt tredje manus-Oscar efter No Country for Old Men och Fargo. De har dessutom baserat sin film mer på den bok av Charles Portis som låg till grund för De sammanbitna från 1969 än på originalet.
De två filmer som inte har lika stark Oscars-anlag är Winter’s Bone och Toy Story 3. Det som talar för den förstnämnda är att filmen redan plockat Independent Spirit Awards och annat godis på väg till Oscarsgalan samt fånigt nog att det är filmens producent och regissör som omarbetat boken den bygger på. Igenkänningsfaktor är ofta en bra sak när man fiskar Oscars. Däremot tror jag att Toy Story 3 är körd på förhand. Främst för att animerade filmer eller uppföljare sällan vinner priser för manus. Och även om Akademimedlemmarna kollektivt kan vara rätt blödiga är de övriga filmerna helt enkelt för bra skrivna för att ren nostalgi ska vinna.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa manus baserad på annan förlaga:
Vinnare: The Social Network Dark Horse: Winters Bone Vår favorit: True Grit
En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers eleganta kameraarbete allerstädes närvarande.
Hade den bara varit ett drama om en uppfinnare som blir rik och sedermera stämd av sina före detta kompisar hade den varit intressant och spännande, men nu har den en ytterligare dimension i att den också är ett insiktsfullt tidsdokument. I dessa tider av nätverksbyggande via sociala medier ter sig idén om facebook så naturlig och självklar att den i det närmaste framstår som oundviklig. I Sorkins version är det något så enkelt som avundsjuka gentemot de som är födda med en silversked i munnen och viljan att ge igen på flickan som krossade hans hjärta som driver Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg). Det kan låta småaktigt, men det är också starka drivkrafter, och när de kombineras med en extremt hög IQ och en förmåga att inse vad som driver trafik till en sida på nätet så ger det en trovärdig psykologisk bakgrund till ett fenomen som haft en tydlig påverkan på de sociala umgängesformerna för 500 miljoner användare.
Skådespelarna i den här filmen är genomgående utmärkta, och även om Eisenberg skiner i rollen som den socialt obekväme nörden Zuckerberg så matchas han väl av framför allt Andrew Garfield i rollen som Eduardo Saverin, medgrundare till facebook och Armie Hammer som spelar tvillingarna Winklevoss (två distinkta rolltolkningar som fungerar så sömlöst att jag inte vill förstöra illusionen genom att berätta hur de gjorde det). I rollen som Napsters grundare Sean Parker gör Justin Timberlake honom till en charmig skitsnackare men också något av en en parasit utan Zuckerbergs förmåga att skapa något varaktigt. Den där Justin är en ung man med talang – han kan säkert bli något en dag! Goda nyheter också för den som vill veta om Rooney Mara bara är ett vackert ansikte eller om hon kommer klara rollen som Lisbeth Salander i den kommande The Girl with the Dragon Tattoo: Hon är med i tre korta scener och gör ett ganska outplånligt intryck, något som driver Mark Zuckerberg genom hela filmen, och som gör att filmens fantastiska sista scen blir både sorglig och hoppfull.
Skådespelarna har naturligtvis ett försprång genom att de har ett fantastiskt tätt och välskrivet manus att arbeta utifrån, men de får verkligen Sorkins kulsprutedialog att leva och i sann Vita Huset-anda handlar varje konversation om minst två saker samtidigt. Det gör att man som publik alltid är engagerad, och trots att det som sagt är pratigt så kommer filmen aldrig i närheten av att vara trist. Min reaktion när eftertexterna kom var ”är det redan slut?” Då hade den pågått i 1 timme och 55 minuter.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
Ett annat pris som brukar rikta vidare mot en Oscarstatyett är Golden Globe. Men i år, precis som förra året, var det inte samma person som tog den statyetten. Nej i år var det David Fincher som fick sig en guldglob. Fincher är dessutom lite av en rockstjärna inom Hollywood, en som vågar stå upp mot studios och göra det han själv vill. Något som går hem hos de mängder av assistenter som i många fall är de som röstar på det här priset.
Om det i andra kategorier är späckat med Oscarsveteraner kan man nästan säga det exakt motsatta om kategorin Bästa klippning. Angus Wall, Kirk Baxter och Tariq Anwar har visserligen en nominering var sedan tidigare, men sammanlagt tre nomineringar och inga vinster på sex kandidater gör startfältet till ett av de grönaste. Pamela Martin, som klippt The Fighter, är den enda kvinnliga nominerade. Klippning är historiskt sett ett av få yrken inom filmbranschen där kvinnor fått ta plats. Ser man till Oscarsnomineringar och -vinster så är dock kvinnorna fortfarande i minoritet. Med Scorseses klippare Thelma Schoonmaker som ett lysande undantag är det få kvinnor som får nomineringar och ännu mer sällan statyetter.
I kategorin Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score hittar vi ett gäng Oscarsveteraner tillsammans med en udda fågel i Trent Reznor. Reznor är utanför filmvärldens absolut mest känd som frontman för musikgruppen Nine Inch Nails. The Social Network är dock Reznors första långilm som kompositör. Första uppdraget var dock inte en soloräd, med i farkosten hade Reznor Atticus Ross som bland annat gjort musiken till The Book of Eli tidigare. Oavsett om han får statyett eller inte så har han i alla fall gjort intryck på David Fincher som bett honom tonsätta sin filmatisering av The Girl With The Dragon Tatoo.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Senaste kommentarer