Genreindelning alltså. Vilket gissel och vilken jävla oordning!
Jag brukar själva ofta kunna säga att jag gillar skräckfilm, gamla filmer och udda filmer i ett ytligt försök att förklara mina preferenser för någon jag träffar. Bara där blandar jag ganska friskt i kategoriseringarna. ”Skräckfilm” åsyftar vilken känsla eller reaktion filmen förväntas förmedla till tittaren medan ”Gamla filmer” talar om var man skulle placera dem på en tidslinje och ”Udda film” utgör någon slags jämförelse med vad som kan anses vara konventionen. Men även bortsett från mina godtyckliga försök att definiera min egen filmsmak, är det där med genrer huvudvärksframkallande. Jag tänkte försöka bringa någon form av ordning i denna oreda och börjar genom att sålla fram fyra stycken huvudgenrer.
Vi kan väl börja med att kasta fram tre ganska vanliga genrer på prov: Skräck, Action och Drama. Den första har fått sitt namn efter en känsla, antingen den upplevda av karaktärerna i filmen eller så den som den försöker framkalla hos tittaren. Jag väljer att ta fasta på det senare. Den andra återspeglar vad som händer i filmen genom att tala om att det händer ganska mycket, typ. Sista exemplet har fått namnet av att det ska vara dramatiskt, men definieras väl egentligen mest genom att vara icke-skräck, icke-action eller icke-komedi. Inkonsekvens blandas med missvisande namn.
Komedi då? Komik handlar om humor och att få människor att skratta, med andra ord är det på samma villkor denna genre fått sitt namn som Skräck. Gott så. En populär subgenre av denna är ju den Romantiska komedin, som däremot egentligen inte behöver locka till skratt så mycket som att den ska ge tittaren en varm känsla genom ett lyckligt slut. Istället har den ju snarare lånat sitt namn från de gamla grekiska pjäserna, där de två genrer som fanns var Komedi (lyckligt slut) och Tragedi (olyckligt slut). Ett endaste litet steg ner på subgenrenivå och inkonsekvensen breder ut sig direkt.
Om vi bortser från detta, och håller oss till något slags grovt tillyxade huvudgenrer kan väl säga att den sista kan sägas utgöras av Thriller. Här åsyftas den spänning som tittaren förväntas uppleva, och går därmed hand i hand med definitionerna av Skräck och Komedi. Vi har därmed tre genrer som fått sitt namn efter känslan de avser förmedla till tittaren, och kan sortera in filmer under sina vingar på dessa kriterier. Sedan accepterar vi en slags slask-genre eller icke-genre, kallad Drama, som definieras genom att inte tillhöra någon av dessa tre redan nämnda.
Jag väljer för resonemangets skull nu ganska godtyckligt att eliminera Action, genom att stuva in den under Thriller, då den eftersträvade känslan i denna genre är just att tittaren ska uppleva någon form av spänning.
Summan av detta är alltså att vi får dessa huvudgenrer:
Skräck
Komedi
Thriller
Drama
Andra genrer, som exempelvis Western (fått sitt namn efter en epok), Science Fiction (åsyftar en viss tematik) eller Film Noir (tematik samt visuell stil) får sedan helt enkelt sorteras in under någon av ovanstående huvudgrupper beroende på vart en viss specifik film passar in. Även här skulle man ju som synes definitivt kunna göra en rad olika lager av förutsättningar för vidare kategoriseringar. Exempelvis skulle man efter den initiala sorteringen, kunna fortsätta med att dela in efter tematik och sedan efter tidsperiod, för sedan gå in på stil. Men jag nöjer mig med detta första förslag till någorlunda vettig struktur över genrer. Fortsättningsarbetet överlåter jag till någon annan.
The Mechanic från 1972 är ett guldkorn i thriller-genren. Charles Bronson spelar yrkesmördare. Bronson är såklart übercool och sådär stenhård som bara han kan vara. Jag är en sucker för 70-tals film och även för Bronson, men jag tror att de flesta uppskattar en riktigt bra thriller med ett bra manus. I recensionen av 70-talsfilmen …and Justice for All sammanfattade Andreas Kranz filmen såhär: ”Det är en film som känns väldigt typisk för det amerikanska 70-talet, vad gäller utseende, skådespeleri, ett lättsamt, jazzigt soundtrack samt en kombination av realistiskt och karaktärsdrivet drama med socialt patos.” Om vi drar bort det jazziga soundtracket och sociala patoset så stämmer beskrivningen in på The Mechanic. Filmen kombinerar allt det där som var så bra på 70-talet, med en stark karaktär i centrum och en intressant story. Musiken, miljöerna och modet är också underbart att se.
Vad är det då för fel jag sitter och tänker på? Jo, senaste gången jag såg The Mechanic, så tänkte jag ”av alla remakes som görs, varför gör de inte om denna film som faktiskt är riktigt bra?”. Jag skulle aldrig ha tänkt tanken, för det visar sig att Hollywood var ”way ahead of me”. Vem skall då få äran att göra Bronsons roll? Är det Russel Crowe, Robert De Niro eller kanske Gary Oldman? NEJ, det är Jason Statham! Varför varför varför? Det här kan ju inte bli bra. The Mechanic, skall vara en lågmäld, karaktärsdriven thriller om en åldrande yrkesmördare. Inte en uppskruvad actionfilm, med uppstaplade oneliners och slowmotion-scener. Arrrrggggg, jag blir så arg när jag kollar på trailern. Det finns så många talanglösa personer i Hollywood, att man blir förvånad då det dyker upp bra filmer. Se originalet och bojkotta remaken, den kan inte vara bra, det är bara så.
Jag är sådan att när jag är på bio så är det popcorn som gäller. Jag äter aldrig godis på bio, jag skulle inte ens komma på tanken när jag står där framme och ska handla. Nej, godis på bio är helt fel, allt utom popcorn är hel fel på bio.
Dock äter jag aldrig popcorn hemma framför en film. Det är inte samma sak.
När jag ser en thriller, action eller äventyrsfilm så är det chips, cheeseballs eller chilinötter som gäller.
Är det en komedi så blir det nästan alltid godis som hamnar på vardagsrumsbordet, till en vanlig drama funkar nästan vad som helst. Fast är den sorglig så är jag tillbaka hos godiset, det går faktiskt inte att äta något knaprigt när man sitter där helt tårögd, det dödar stämningen.
Hur är det med er? Kan ni äta vad som helst oavsett genren? Och om inte, hur ser era filmätarvanor ut?
Jag är en sådan människa som absolut tror på att det finns något övernaturligt. Vissa tycker förmodligen att jag lever i en egen liten värld när jag önskar att jag också kan få ha magiska krafter som alla i Harry Potter, eller när jag på kvällen har svårt att sova för att jag har sett för många spökfilmer. Hur som helst så är jag väldigt facinerad av sådant, det kan mycket väl vara därför jag valde att se Illusionisten. Nu handlar den förvisso inte om en trollkarl, men i mina ögon är en illusionist nära nog.
I den här filmen så får vi följa illusionisten Eisenheim, när han var ung så blev han och en flicka vid namn Sophie kära i varandra. Det kunde bli något gulligt och romantiskt, men problemet var att han var son till en smed och hon var hertiginna. Deras kärleksäventyr blir kort och han måste resa ifrån staden för att inte få sig själv och sin familj arresterade. Han reser runt i världen och uppträder med sina illusioner, flera år senare så kommer han tillbaka till sin hemstad och uppträder. Han har nu bytt namn till Eisenheim, på scenen ber han om att få upp en volontär då skickar kronprinsen upp sin flickvän. Sophie går upp på scenen helt ovetande om att Eisenheim är hennes förorade ungdomskärlek och till en början känner hon inte igen honom. Men de båda ska snart göra saker som startar ett kaos i hela staden.
När jag såg den här filmen första gången var jag rädd för att jag hade hamnat framför en halvmesig kärlekssaga, men det här är så mycket mer. I grunden handlar det om kärlek, men det är samtidigt en väldigt spännande film med en rolig sluttwist, jag sitter helt fängslad varje gång jag ser den här filmen. Den är dessutom sjukt snygg i vissa partier, det är framförallt ett parti där det är en återblick och den är filmad så att det ser ut som ett gammalt fotografi.
Aftonbladet säger”Välspelad”, Metro säger ”Välgjord”, Nyhetsmorgon säger ”Spännande” och Filmkrönikan säger ”Sevärd”. Är jag benägen att hålla med om dessa uttalanden? Svar ja!
Här är fortsättningen på listan med tips på bra skräckfilmer till jul, första delen publicerades igår. Om föregående del helt och hållet fokuserade på äldre filmer rivstartar denna med ett par nyare bidrag (första filmen är rentav väldigt ny):
7) Låt den rätte komma in. Tomas Alfredsson kommer helt säkert att skrivas in i historieböckerna för att ha gjort 2000-talets bästa vampyrfilm – förmodligen den bästa de senaste tjugo åren. Den har en härligt europeisk arthouse-känsla som påminner mycket om den som finns i många filmer från sextio- och sjuttiotalet och lever inte på några billiga ”hoppa till”-moment. Mycket snö och kyla – det är bra. Känns som en perfekt film för trettonhelgen.
8 ) Ravenous. Jag visste absolut ingenting om filmen innan jag såg den första gången och jag blev lagom knockad – inget mästerverk, men ack så underhållande. Den är numera en av mina nittiotalsfavoriter, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom västern och skräck är två av mina favoritgenrer. Lägg till en hälsosam dos svart humor, udda men bra musik, utmärkta skådespelare och ett fint vinterlandskap så har man en närmast perfekt film att se strax efter nyår (går även bra att se mitt på dagen).
9) The Shining. Något inte alla kanske känner till är att Stanley Kubricks film nominerades till två ”Razzie Awards”, för ”bästa” skådespelerska och regissör. Sedan dess har väl en del omvärderat filmen och numera kan man väl påstå att den tillhör klassikerna i genren. Det enda som saknas för den ska att nå samma höjder som ”Black Christmas”, som julskräckis, är att det inte finns några riktiga julattribut, men i övrigt har den allt som behövs: enslighet, Jack Nicholson, snö, kyla, blod, steadiecam-sekvenser och en labyrint. Passar ypperligt såväl under mellandagarna som dagarna efter nyår – om man som jag sett den många gånger är nyårsdagen perfekt.
10) Silent Night, Bloody Night. En ganska bortglömd och okänd skräckfilm med jultema som kom ut samma år som ”Black Christmas” (var jularna strax före 1974 dåliga?). Det är dock inte de enda likheterna mellan de båda; nej, de har bland annat telefonsamtalen, en sjuk mördare samt att alla mord sker i huset (har jag för mig i alla fall) gemensamt. Inte lika bra som den tidigare nämnda filmen, men har några fina stunder. Kan vara intressant att se någon dag efter mästerket, varför inte på kvällen annandag jul?
11) The Thing. John Carpenters bästa enligt många (jag tycker nog att ”Halloween” är snäppet bättre) och behöver väl inte någon utförlig presentation. Saknar definitivt inget när det gäller snö och kyla eller känsla av isolering och apokalyps. Har faktiskt en hel del gemensamt med Eugenio Martíns tidigare nämnda ”Horror Express”. Ett måste att se någon av kvällarna strax före nyårsafton.
12) The White Reindeer. En av ganska få finska skräckfilmer som gjort något större avtryck i filmhistorien. Men trots detta och trots priser i Cannes och Golden Globes är den tyvärr ganska bortglömd idag, vilket kan bero på att regissören (Erik Blomberg) vägrade sälja rättigheterna till en engelskspråkig remake. Jag har för mig att historien härstammar från en lappländsk folksaga om en ung kvinna som förvandlas till en vit ren för att kunna överfalla och döda män. Det är alltså en intressant blanding av vampyr-, varulvs- och wendigotemat. Mycket atmosfärisk med fint foto samt mycket snö. Passar väldigt bra framåt trettonhelgen.
För de som inte kan få nog av julskräckisar finns det så klart fler man kan se under denna högtid. Om man är mest intresserad av filmer med klart jultema finns Silent Night, Deadly Night (1984), som nämndes i första delen, och de fyra uppföljarna, fast helt ärligt är ettan klart bäst även om trean har ett visst intresse för oss som gillar ”New Hollywood” då Monte Hellman står för regin. Även den våldsamma och sjaskiga Don’t Open till Christmas (1984) eller den småroliga Santa’s Slay (2005) är sevärda.
Två filmer jag inte gillar jättemycket, men som många andra har som favoriter och som onekligen passar årstiden, är Gremlins (1984) och 30 Days of Night (2007).
Några andra filmer som är lämpliga dessa helgdagar är (alla innehåller inte snö och kom därför inte med i ”listan”): Roman Polanskis mästerliga Rosemary’s Baby (1968) och The Tenant (1976); Larry Fessendens något ojämna Wendigo (2001); Nicolas Roegs fantastiska Don’t Look Now (1973) som delar tema (sorgen efter ett barn som dött) med Marcello Aliprandis A Whisper in the Dark (1976), som är ojämn men sevärd, samt Aldo Lados Who Saw Her Die? (1972), som är mycket bra; vinterslashern Curtains (1983), som förutom några riktigt scener är lite seg; Arne Mattssons Mask of Murder (1985) med en trött Rod Taylor (ni vet han i ”Fåglarna” och ”Tidsmaskinen”) i huvudrollen och Christopher Lee i en väldigt liten roll; spanska skräckvästern Cut-Throats Nine (1972), som närmast kan beskrivas som en mycket våldsam och elak giallo i vintrig västernmiljö; samt slutligen Rob Reiners spännande Misery (1990) med James Caan som den hjälplösa stackars författaren som hamnar i Kathy Bates sjuka klor.
Är tacksam för tips på filmer som skulle passa in i denna kategori!
När vi nu närmar oss den stora måbra-helgen med expressfart är det lätt hänt att det blir obalans i tillvaron med allt sötsliskigt som väller över en. Ett ypperligt sätt att skapa harmoni i livet är att se några bra (och passande) skräckfilmer. Jag har inga krav på att de behöver innehålla tomtar, julsånger eller några andra tydliga julattribut för att kännas rätt, men det gör så klart ingenting. Vad som däremot är ett (nästan) måste är snö och kyla – med snö i bild hamnar åtminstone jag i lagom julstämning. Jag gillar dessutom om dessa julskräckisar fungerar även efter att julafton är avklarad (det vill säga under hela den långa ledigheten, som jag alltid lobbar hårt för att få, mellan jul och trettonhelgen). Några av mina ”julfavoriter” är:
1) Black Christmas. Förmodligen det mest självklara valet på listan då Bob Clarks slasher- och giallohybrid (ja, jag tycker att den har klara drag av den italienska genren) från 1974 inte bara är en förträfflig julskräckis utan även en lysande skräckfilm rent allmänt sett. Den är stämningsfull, rolig, spännande, en smula skrämmande, har en av de sjukaste mördarna någonsin samt ett väldigt bra slut. En perfekt film att titta på sent på kvällen på julafton.
Förresten, är det någon som vet om ”Billys” telefonterror fungerade som inspiration till den tyvärr något fåniga ankrösten i Lucio Fulcis skitiga The New York Ripper (annars en lysande film)?
2) The Changeling. Okej, det finns inte så mycket snö (förutom en del i början) och fokus är inte på julen, men en av de bästa spökhusfilmerna som någonsin gjorts måste vara med på listan. Filmens största behållning är George C. Scott, som alltid och han är en garant för kvalitet, och ett antal mycket bra scener, exempelvis ”boll i trappan”, ”upptäckten av ett rum”, ”brunnen”, ”oväntade morgonljud” och ”seansen”. Fungerar lite när som helst under den aktuella perioden.
3) Christmas Evil. Även om det knappast är bästa filmen på listan är den inte utan charm. Ett stort problem är att många förväntar sig en julslasher i stil med Silent Night, Deadly Night, men så är icke fallet. Istället är det mer av en psykologisk studie där tittaren får följa en person med mycket labilt psyke som blir allt mer sjuk och till slut går över gränsen och börjar mörda. Fungerar bra som uppvärmning inför ”Black Christmas” och kan därför ses tidigt på julaftonskvällen.
4) The Curse of the Cat People. En fristående uppföljare till Cat People och förmodligen inte den mest kända av Val Lewtons filmer, men definitivt väl värd att leta reda för de som gillar gamla mysiga svartvita skräckfilmer. Något mer drama och fantasy än ren och skär skräck, ungefär som Charles Laughtons vackra The Night of the Hunter. Utspelas under juletid och har även snöfall. Passar utmärkt att se någon dag före eller efter julafton.
5) Dance of the Vampires. Nej, Roman Polanskis film heter inte “The Fearless Vampire Killers” (”The Fearless Vampire, or: Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck”) utan ”Dance of the Vampires”; den förstnämnda varianten är den som visades i USA (den enda som gick dåligt ekonomiskt) och är producenten Martin Ransohoffs version. Polanski ångrade bittert att han gick med på att ge Ransohoff ”final cut” i USA, men inget ont som inte har något gott med sig: producenten insisterade på att Sharon Tate skulle få rollen som den judiska värdshusvärdens dotter och det var sannerligen inget Polanski ångrade.
Denna otroligt charmiga vampyrfilm (en hyllning till Hammers diton och diverse stumfilmer) är extremt mysig och passar perfekt för någon av mellandagarnas kvällar – helst när det är riktigt kallt ute. Den är fylld med underfundiga detaljer och repliker, som till exempel när professorns hjälpreda, Albert (Roman Polanski), ska bre djupfryst smör på en djupfryst brödbit, en judisk vampyr som inte skyr korset eller när vampyrgreven (Ferdy Mayne som en av de mest majestätiska vampyrer) med viss ironi beskriver sin son som ”a gentle, sensitive youth”. Professor Abronsius likhet med Albert Einstein är förmodligen inte en tillfällighet utan kan nog snarare ses som en kommentar på den senares medverkan i att skapa ”The Atomic Age”.
6) Horror Express. Snö, ett tåg, transsibiriska järnvägen, torra engelsmän, en galen präst, en nedfryst apmänniska, Christopher Lee, Peter Cushing, Telly Savalas, ”zombier”, ett par lysande röda ögon och en stark känsla av en nära förestående apokalyps – behövs det något mer? Överlag bra skådespelare – Cushing och Lee är lika stabila som vanligt – men Savallas är lysande i en relativt liten roll som vodkadrickande kosackkapten. En av de bättre ”hammerfilmerna” (tillsammans med The Creeping Flesh och The Asphyx) som inte producerades av den legendariska skräckfilmsstudion. Passar perfekt sent en kall mellandagskväll.
Så var första delen slut och ni får vänta tills i morgon på del två.
1997 gjorde Vincenzo Natali (som trots sitt namn är amerikan) en film vid namn Cube. En smart och budgeterad scifi-thriller med en till synes enkel premiss, som blev en kultklassiker. I rollerna ser vi bl.a. David Hewlett (Stargate: Atlantis) och Nicole de Boer (tv-serien Dead Zone).
7 främlingar vaknar upp instängda i ett fyrkantigt rum med sex dörrar, en på varje sida av rummet. Varje dörr leder till ytterligare ett identiskt rum. De måste lura ut vad de gör där, och hur man hittar ut – utan att dö i någon av alla gömda fällor…
2002 kom straight-to-video-uppföljaren Cube 2: Hypercube, som innehåller ungefär samma premiss men ökar på effekterna och krånglar till problemet lite extra. Enligt mig även detta en bra film som lyckas hålla intresset uppe trots att storyn är mer en variant av ettan än nånting annat.
2004 drog man i bästa Ringu-stil till med uppföljaren Cube Zero, men det är inte en vanlig prequel. Istället för att bara slänga in ytterligare ett gäng folk i en labyrint av rum med fällor så får vi istället följa med bakom kulisserna. Det är dessutom mer av en komedi än nånting annat. De flesta recensioner av filmen du kan tänkas ha läst sågar friskt, förmodligen mestadels för att de inte väntat sig detta. Själv tycker jag det är skitkul att man vågar snedstega på det här sättet och göra en kul avslutning på filmserien.
Jag vill rekommendera alla tre dessa filmer till dig egentligen, men jag förstår om du nöjer dig med att se ettan – för det bör du göra.
Fredag kväll, TV4 visar I Know What You Did Last Summer och jag som inte varit mycket för varken slasher- eller skräckfilmer (eller är det thriller? Jag blandar alltid ihop dem) ser den för första gången. Av någon anledning har jag nämligen fått något slasherbegär som lär utmynna i heldagsvisning av Halloween-filmerna och något liknande planerat för herr Voorhees filmserie.
Men i alla fall. Filmen ovan fick ju en uppföljare året efter, inte heller den har jag sett. Jag har däremot hakat upp mig på titeln. Jag menar, allvarligt?
”Hörni, vi gör en uppföljare tillI Know What You Did Last Summer!”
Ett personligt irritationsobjekt för mig i många år. Inte så att jag gick runt och tok-hatade titeln i elva år, men varje gång jag hört den har jag förundrats över idiotin. Det tappade lite grejen nu bara, när jag sett filmen.
1997 gjorde Vincenzo Natali (som trots sitt namn är amerikan) en film vid namn 
Senaste kommentarer