Hur många gånger kan en man ta av sig solglasögonen innan det blir tråkigt?
Ja, det kan jag inte svara på men om man följt alla tidigare sex säsonger lär man inte plötsligt tröttna på CSI Miami under dess sjunde säsong.
Ingen kan väl fortfarande vara omedveten om CSI-seriernas koncept och upplägg men i stora drag handlar Miami-varianten om någon slags hybrider mellan kriminaltekniker (de som hittar fingeravtryck, DNA och dylika andra bevis) och poliser som jagar den eller de som begått brottet ifråga. Tämligen bra, som man förstår. Och bäst av de alla är Horatio Caine.
Hur som helst. I de flesta avsnitt finns ett eller ett par olika brott som klaras upp innan avsnittets slut och inblandade med dessa får vi också några ”story arcs” (svensk översättning efterfrågas. Svar till förvirrad skribent) som är utdraget över ett par eller flertalet avsnitt. Det är framför allt dessa som gör att serien fortfarande är underhållande att följa efter alla år, säsonger och avsnitt och det är i dessa ”story arcs” som huvudkaraktärernas personligheter får mer utrymme och ges möjlighet för utveckling.
Jag kan störa mig på CSI Miami och dess två kusiner CSI (Las Vegas och CSI New York. Alla tre serier följer samma mall och har gjort sedan deras respektive starter, något som blir plågsamt uppenbart inför varje reklampaus när en käck slash tuff ordlek slash one-liner avslutar scenen ifråga. Emellertid får jag erkänna att samtidigt som detta kan irritera är det också en av de små sakerna i CSI Miami som jag finner underhållande gång efter gång. Detta och David Carusos ständiga överspelande i rollen som Horatio ”H” Caine. Och det som är allra bäst och antagligen också mest känt med serien – Horatio Caines solglasögon som åker på och av snabbare än en strippas kläder på en arbetsdag.
(Och som Göteborgare kan jag helt enkelt inte tycka särskilt illa om en TV-serie där ett av avsnitten bär wink-wink-nudge-nudge-titeln ”Won’t Get Fueled Again”.)
För alla som inte vet det, Gilmore Girls är en tv-serie. En tv-serie som är svår att inte älska.
Lorelai växte upp i en överklassfamilj, men hon trivdes aldrig där. Hennes föräldrar, Emily och Richard, hade storslagna planer för henne, hon skulle gå på ett fint college, få den bästa utbildningen och det bästa jobbet och sedan skulle hon gifta sig med den bästa mannen. Den bästa mannen skulle självklart ha det rätta efternamnet, det vill säga ett stort fint efternamn som de och deras vänner hört talas om. Och om man tänker på det ovanstående så kan man ju faktiskt förstå att hennes föräldrar inte blev överlyckliga när hon blev gravid vid 16-års ålder. Men eftersom det var med deras goda vänners son Christopher så bestämde de sig för att göra det bästa av situationen, de bestämde helt enkelt att 16-åringarna skulle gifta sig och sedan skulle Christopher börja jobba hos Richard. Som ni säkert kan förstå så är de orden inte direkt musik i öronen hos två tonåringar, och det var inte heller så det blev. Strax efter att Rory var född så packade Lorelai sina väskor, tog Rory på armen och med endast en liten lapp så lämnade hon sina föräldrar och deras planer. Lorelai fick jobb som städerska på ett litet värdshus, The Independence Inn, och när serien börjar så är Rory 16 år och Lorelai driver värdshuset. De bor i den lilla staden Stars Hollow som är en ”alla känner alla”-stad, och där är de båda kända för sina enormt stora intag av kaffe och skräpmat. Men framförallt är de kända för sin nära relation som många drömmer om för de är så mycket mer än mor och dotter, de är alltid i första hand bästa vänner och de gör allt ihop.
Rory har alltid drömt om att bli journalist, och att få den utbildningen på Harvard. Detta är något de båda strävar efter, så det blir en enorm lycka när Rory kommer in på den fina privatskolan Chilton. Problemet är att den är väldigt dyr, och betalar inte Lorelai direkt så mister Rory sin plats. Därför måste hon bita ihop och gå till sina föräldrar som hon har undvikit så mycket som möjligt, och de har inga problem med att hjälpa till. Men de har ett villkor, Loreali och Rory måste komma på middag varje fredagskväll.
Du ska se Gilmore Girls om du tycker om roliga karaktärer, dialoger som är fyllda med film och musik referenser och om du uppskattar en serie som är underbart mysig och där alla avsnitt under åtta säsonger är bra, vissa avsnitt är extra bra men inte ett enda är dåligt.
Men jag rekommenderar inte Gilmore Girls till folk som inte har tillgång till mat och kaffe, för i alla fall jag vill alltid dricka kaffe när jag ser det och jag blir alltid hungrig av att titt på deras ständiga ätande. Och det är ändå så att det är svårt att helt och hållet njuta av något när magen skriker.
Har just sett färdigt den tredje och sista säsongen av Veronica Mars. En serie som duger för stunden, lite lagom lättsam underhållning utan att lämna några bestående intryck. Något oväntat är nog att det jag förmodligen kommer ha med mig längst från den serien, är min nyvunna förtjusning i Ryan Hansen som spelar den relativt osympatiske Dick Casablancas.
I serien spelar han en lagom blåst surfare och festprisse som egentligen inte är ute efter något annat än att dricka öl, prick några schyssta vågor samt naturligtvis ligga med som många tjejer som möjligt. Dryg, otrevlig och extremt ytlig. Ja, ni förstår nog ganska precis vilken typ jag talar om då det är en ganska väl använd stereotyp i amerikanska filmer. Ryan Hansen gör dock rollen perfekt. Han är själva essensen av en typ man älskar att hata eller hatar att älska. Allt från hur han ser ut, till hur han rör sig och pratar är mitt i prick.
Jag vill däremot inte ha för bråttom med att tillskriva Hansen allt för mycket talang, känslan av att han egentligen bara spelar sig själv är nämligen väldigt påtaglig. Man kan nämligen se honom göra snarlika roller i såväl Superhero Movie som Friday the 13th (remaken) och göra det nästan lika bra som i Veronica Mars. Utan tvekan är det dock grabben med det fantastiska namnet, Dick Casablancas, som är hans paradroll. Kanske är det allra tråkigaste med att serien är nedlagd att jag aldrig mer kommer få njuta av att se honom göra den fler gånger.
Under hösten har det slumpat sig så att jag tillsammans med några kompisar börjat följa sändningarna av Grey’s Anatomy på tv. För min del handlade det mest om ett tillfälle att umgås, men det är ju samtidigt svårt att undvika det som visas framför en. När sedan chansen gavs att recensera en av säsongerna på Blu-ray tänkte jag att det dels kunde vara lite trevligt och dels skulle ge mig en chans att få ta del av vad som hänt tidigare.
Serien kretsar kring några läkare på Seattle Grace Hospital och intrigerna dem emellan. I denna femte säsong funderar Meredith och Derek på ett framtida liv som sambos, andra upptäcker oväntade känslor för varandra och en ny stjärnkirurg blandas in i leken. Samtidigt börjar sjukhuset få problem med såväl ryktet som ekonomin och det kan komma att krävas omorganiseringar som naturligtvis påverkar alla. På ett sjukhus är död, sjukdom och olyckor en del av vardagen, men det är inte bara patienter som drabbas…
För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Tyvärr är extramaterialet ganska trist. Vi får några exklusiva förlängda avsnitt, som bara återfinns på Blu-ray och två oerhört trista featuretter. Marginellt intressantare är det kanske att kika på outtakes, speciellt om man följt serien slaviskt, men för mig var även detta mestadels bara en axelryckning. Den funktion jag gillade bäst var ”Season viweing”, vilket ger möjligheten att skapa unika användare på säsongen där man kan lägga in markeringar för att hålla reda på vilket avsnitt man ska se härnäst. För mig som börjar ha svårt att minnas sådana saker var det faktiskt guld värt och möjligheten att flera personer kan skapa en egen användare (så man slipper se serien tillsammans med någon) gissar jag kan vara väldigt användbar i vissa hushåll.
Själv har jag som sagt bara sett delar av säsongen som följer efter denna, innan jag satte mig ner för att recensera. Innan dess kan jag möjligtvis ha zappat förbi något avsnitt, men aldrig känt det minsta intresse av att följa en dramaserie i sjukhusmiljö. Även om jag aldrig sett någon annan sådan, kunde jag uppleva en viss mättnadskänsla bara av att höra talas om Grey’s Anatomy. Nåväl, när man tvingar sig in i den upptäcker man ju att den definitivt har vissa kvaliteter. När det är som bäst, blir det en snygg, nästan lite drömlik och fragmentarisk känsla över den, som sedan blandas upp med en del lyckade komiska poänger. Tyvärr dras alla relationer i långbänk och idéerna handlar mest om vem som legat med vem eller vem som trånar efter vem, vilket känns tröttsamt även för en nybörjare som undertecknad. Det finns faktiskt andra aspekter av människor att ta itu med och även om det famlas en del kring död, prestationsångest eller trassel med föräldrarna (som förvisso känns nästan än mer slitet), upplever jag det aldrig som något annat än utfyllnad kring alla sju miljoner kärleksintriger.
Då jag är en nybörjare med serien, valde jag att få en second opinion genom att prata med de kompisar jag nämner i inledningen och som följt den sedan starten, för att kanske kunna förmedla en rättvisare bild. Det första jag får höra är att det mest är en serie som man fortfarande följer, just eftersom man varit med från början, utan att riktigt känna den där riktiga glöden längre. Femte säsongen får dock en del lovord som en av de bästa (tillsammans med säsong två, tydligen), mest för att en del frustrerande utdragna trådar äntligen hamnar rätt och att finalen är en tårdrypare av sällan skådat slag.
Den hundralapp som i skrivandets stund skiljer i pris mellan säsongen på DVD och Blu-ray, kan man gott spara. Visserligen delar av extramaterialet unikt för den högupplösta varianten, men detta är i mina ögon inte tillräckligt intressant för att motivera ett inköp, speciellt inte då bildkvaliteten knappast är något att höja på ögonbrynen åt.
För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Senaste kommentarer