En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers eleganta kameraarbete allerstädes närvarande.
Hade den bara varit ett drama om en uppfinnare som blir rik och sedermera stämd av sina före detta kompisar hade den varit intressant och spännande, men nu har den en ytterligare dimension i att den också är ett insiktsfullt tidsdokument. I dessa tider av nätverksbyggande via sociala medier ter sig idén om facebook så naturlig och självklar att den i det närmaste framstår som oundviklig. I Sorkins version är det något så enkelt som avundsjuka gentemot de som är födda med en silversked i munnen och viljan att ge igen på flickan som krossade hans hjärta som driver Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg). Det kan låta småaktigt, men det är också starka drivkrafter, och när de kombineras med en extremt hög IQ och en förmåga att inse vad som driver trafik till en sida på nätet så ger det en trovärdig psykologisk bakgrund till ett fenomen som haft en tydlig påverkan på de sociala umgängesformerna för 500 miljoner användare.
Skådespelarna i den här filmen är genomgående utmärkta, och även om Eisenberg skiner i rollen som den socialt obekväme nörden Zuckerberg så matchas han väl av framför allt Andrew Garfield i rollen som Eduardo Saverin, medgrundare till facebook och Armie Hammer som spelar tvillingarna Winklevoss (två distinkta rolltolkningar som fungerar så sömlöst att jag inte vill förstöra illusionen genom att berätta hur de gjorde det). I rollen som Napsters grundare Sean Parker gör Justin Timberlake honom till en charmig skitsnackare men också något av en en parasit utan Zuckerbergs förmåga att skapa något varaktigt. Den där Justin är en ung man med talang – han kan säkert bli något en dag! Goda nyheter också för den som vill veta om Rooney Mara bara är ett vackert ansikte eller om hon kommer klara rollen som Lisbeth Salander i den kommande The Girl with the Dragon Tattoo: Hon är med i tre korta scener och gör ett ganska outplånligt intryck, något som driver Mark Zuckerberg genom hela filmen, och som gör att filmens fantastiska sista scen blir både sorglig och hoppfull.
Skådespelarna har naturligtvis ett försprång genom att de har ett fantastiskt tätt och välskrivet manus att arbeta utifrån, men de får verkligen Sorkins kulsprutedialog att leva och i sann Vita Huset-anda handlar varje konversation om minst två saker samtidigt. Det gör att man som publik alltid är engagerad, och trots att det som sagt är pratigt så kommer filmen aldrig i närheten av att vara trist. Min reaktion när eftertexterna kom var ”är det redan slut?” Då hade den pågått i 1 timme och 55 minuter.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Vi börjar med det bästa. Alan Alda som Senator Arnold Vinick gör det kanske mest nyanserade och kraftfulla porträttet av en amerikansk politiker jag sett. Han är uppenbarligen seriens ”skurk” i det att vi ska lockas hålla på hans motståndare Matt Santos (Jimmy Smits). Men samtidigt är han sympatisk även om hans åsikter inte alltid är det. Jag gillar verkligen Alda och den här säsongen är i mina ögon bland hans bästa verk.
Även Jimmy Smits är väldigt bra som Santos och Teri Polo matchar honom perfekt som hans fru. Bradley Whitford får äntligen dra i högsta växeln under den avslutande säsongen. Att Josh Lyman och Donna Moss dessutom äääntligen får till det är för mig en upplösning i klass med ”Ross och Rachel”, med skillnaden att jag faktiskt tror på paret Moss/Lyman.
Även i säsong sju finns ett avsnitt som bryter mot normen. Avsnittet ”The Debate” är utformad som en presidentdebatt och känner man inte till skådespelarna skulle man nästan kunna tro att det är en verklig debatt. Det verkliga anslaget ger både skådespelarnas prestation och deras repliker en extra tyngd. Jag satt och hejadepå de båda kandidaterna, både första och andra gången jag såg avsnittet.
Balansen mellan Vita Huset och valkampanjen tippar över ganska tidigt i säsongen så att nästan allt som av värde utspelar sig i valkampanjen. Det fungerar förstås eftersom att kampanjen i sig är ett väldigt spännande narrativ. Men det är lite tråkigt att Bartlett hamnar lite i skymundan. Lite spännande blir det att följa rättegången mot Toby Ziegler även om den tråden tar slut precis där man förväntar sig.
Mitt största problem med säsong sju är att det är den sista säsongen. Kanske är det för att det ”bara” blev sju säsonger som gjorde att man lyckats hålla kvalitén på så hög nivå serien igenom. Men jag vill trots detta fortsätta att följa den nya administrationen. Speciellt eftersom att man i de sista avsnitten tog tillbaka Rob Lowe! Det sägs att man ska sluta när man är på topp, att man ska gå hem när det är som roligast. Oavsett om det är en bra sak eller inte så är det precis vad Vita Huset gör. Som tur är håller serien för att ses igen, och igen, och igen.
Jag gissar att jag har majoriteten mot mig i det här fallet. Men jag tycker att de sista två säsongerna av Vita Huset är de överlägset bästa. Förmodligen handlar det om att verkligheten och fiktionen flätas samman på ett för mig oemotståndligt sätt i säsong sex, och fortsätter in i den sista säsongen.
Jag åsyftar förstås det faktum att John Spencer, denna fantastiska skådespeler, dog av en hjärtattack under inspelningen av den sjunde säsongen. Men att hans karaktär fick utstå en hjärtattack redan i säsong sex. Med kunskapen om Spencers verkliga öde färskt i minnet blev avsnittet där Leo McGarry faller samman ensam i en dimhöljd skog för mycket för mig. Jag grät som ett barn. Något jag inte gjort tack vare/på grund av en tv-serie sedan Michael J Fox sista avsnitt av Spin City.
Händelsen gör att president Bartletts förhandlingar för att få hållbar fred mellan Israel och Palestina hamnar i skymundan, men ärligt talat är det den segaste delen av serien. Förmodligen för att det för första gången blir lite för mycket ”Hollywood” över Vita Huset. Det känns tyvärr lite för otroligt, vilket i sig är ganska deprimerande.
Anledningen till att den sjätte säsongen fått förhållandevis dålig kritik handlar ofta om att serien anses bli väldigt ”splittrad” i och med att man väljer att följa det nästa presidentvalet. För mig är detta raka motsatsen. Jag tycker att man tyngden från händelserna i och kring det Ovala rummet ger valkampanjdelen stabilitet samt att röstfiskandet bidrar med den speciella dynamik som serien varit känd för, men i mina ögon börjat tappa under senare år. Dessutom är både Alan Alda och Jimmy Smits utmärkta tillskott till serien, men mer om det i säsong sju.
Det är val i Vita Huset. Bartlet berättade redan i början av säsong tre att han skulle ställa upp för omval och kampen mot Guvernör Ritchie (James Brolin) upptar ungefär halva säsongen. Men det handlar också om ett val i Californien där den demokratiska kandidaten i ett valdistrikt dör under sin kampanj. Hans kampanjchef Will Bailey (Joshua Malina) vägrar dock att avsluta valkampanjen. Här görs ett monumentalt misstag i serien då man byter ut en av seriens bästa karaktärer, talskrivaren Sam Seaborn (Rob Lowe), mot en av seriens klart tråkigaste. Egentligen är det inget fel på Malina, men Will Bailey fyller aldrig ut Seaborns skor. I verkligheten handlade det om att Seaborn sakta men säkert gått från att ha varit seriens fokus till att bli en karaktär i utkanten. En idé som tydligen kom från NBC och som både seriens skapare Aaron Sorkin och Rob Lowe inte gillade.
I början av säsongen får vi se serien ta sig utanför vita huset då Toby, Josh och Donna missar ett plan från ett valtal i Indiana. Amy Adams dyker upp som bondtjej som hjälper dem att komma hem. Avsnittet tangerar kritiken som serien fått, att Bartlet är en vänsterelitist som inte bryr sig om den arbetande amerikanen. På samma gång försöker man förändra den bilden genom att låta Josh och Toby möta upp med en ”vanlig” människa och inspireras av hans problem. Äventyret är lite krystat men utgör en ”semester” från Washingtons trånga korridorer.
Christian Slater gör ett par avsnitt som Örlogskapten Jack Reese och inleder en flirt med Donna Moss. Men eftersom att serien inte verkar vilja låta Donna få finna kärleken går det förstås åt pepparn. Även Matthew Perry dyker upp och gör ett par avsnitt som republikansk advokat som anställs av Vita Huset. Perry visar att han kan göra mer än bara komedi, något som han fortsatte med i Sorkin-skrivna ”Studio 60 at the Sunset Strip”.
Säsong fyra handlar mycket om hur mycket USA kan och ska lägga sig i konflikter i utlandet. Inhemsk och utländsk terrorism är en del av flera avsnitt. Även om det gör att serien får mer fart känns säsongen mer ojämn än tidigare. Det är också sista säsongen som Aaron Sorkin jobbade med serien. Konflikter med NBC över budgetproblem och manusstrul blev för mycket för seriens skapare.
Slutet på säsongen håller hög klass, men överlag är den fjärde säsongen seriens svagaste överlag. Den känns lite för fragmentarisk och Bartlets omval blev inte så spännande som det hade kunnat bli. Vice-presidentens avgång efter en otrohetsaffär känns väldigt slätstruken. Det enda riktigt gripande avsnittet (undantaget de två sista) är det när vi får följa CJ Creggs resa till sin klassåterträff och hennes möte med sin altzheimersdrabbade far. Där lyser serien som aldrig förr, men tyvärr är det många avsnitt som känns mer som axelryckningar trots att de behandlar potentiellt starka ämnen. Sådan tur att serien rycker upp sig rejält redan i början av den femte säsongen.
Det börjar med en smäll. Vita Huset-medarbetarna utsätts för ett attentat från en vit makt-falang som inte gillar att Charlie Young (Duleé Hill) är ihop med Zoey Bartlet (Elisabet Moss), presidentens dotter. Bland de träffade är presidenten själv och hans vice stabschef Joshua Lyman.
Andra säsongen av Vita Huset är guld.
De två öppnande avsnitten av säsong två är bland de bästa avsnitten i seriens historia. Den minst sagt spännande situationen nyttjas för att genom tillbakablickar berätta hur det kom sig att Bartlet försökte sig på att bli president, hur de olika medlemmarna rekryerades till staben och de svårigheter som valet innebär. På det sättet mjölkar man skickligt spänningen OCH berättar intressant bakgrundsinformation om de viktigaste rollerna i serien. På samma sätt arbetar man i säsongens avslutande avsnitt ”The Two Cathedrals” som också det är riktigt bra.
Det är under säsong två som det uppdagas att Jed Bartlet lider av en lindrig form av Multipel Skleros. Att han har mörkat sin sjukdom för större delen av staben sliter på deras relationer, men skapar också en intressant debatt kring hur mycket en president måste avslöja om sitt privatliv. Något som tas upp vid ett flertal tillfällen i serien under senare säsonger.
Tanken att Vita Huset kan vara en plats där republikaner och demokrater kan samarbeta är något av seriens käpphäst. Idéen manifesterar sig genom den unge intelligenta och vackra Ainsley Haynes republikanen (Emily Procter) som efter att ha sopat mattan med talskrivaren Sam Seaborn i ett politiskt debattprogram anställs till den juridiska enheten i Vita Huset. Hennes karaktär försvinner sedan lite till bakgrunden men gör ett par sköna avsnitt.
Andra säsongen innehåller flera av mina absoluta favoritögonblick. Jed Bartlet läxar upp en radiopratare som anser att homosexualitet är en synd. Genom att citera Bibel-verser kring andra inaktuella frågor trycker presidenten den snipiga damen långt ner i stövelskaften. Det kan vara en av de bästa scenerna i seriens historia. En annan av mina favoriter är när CJ Cregg blir informerad om att världen inte ser ut som den borde och att alla kartor borde bytas ut. Båda scenerna finns tillgängliga (än så länge) på Youtube, här och här.
Vita Huset är tillsammans med Sopranos en stor anledning till att det inte längre ses som en prestigeförlust att ha medverkat i en tv-serie. Även om det är främst i senare säsonger som vi får se riktigt stora namn bjuds vi på storheter som Oliver Platt, Adam Arkin, Ted McGinley (Jefferson i Våra värsta år), David Graf (Polisskolans Tackleberry), Corbin Bernstein, Felicity Huffman, Marlee Matlin, Robert Knepper och Martin Sheens dotter Renee Estevez.
Säsong två avslutas med vad som kan ses som en cliffhanger, om än av betydligt mindre allvarlig karaktär än den som avslutar säsong ett. Har man dock sett hela avsnittet och serien uppmärksamt finns det inga tvivel om hur säsong tre kommer att börja.
Det tog mig till två år efter att Vita huset gjorde sin sista säsong innan jag verkligen engagerade mig i den. När kanal 9 lanserades med Martin Sheen på stora reklamskyltar runt om i stan tänkte jag att ”den serien ska ju vara bra, och de få avsnitt jag sett har ju varit spännande”. Jag hade dessutom precis plöjt den underskattade Studio 60 on the Sunset Strip och hade ett svagt Sorkin-sug i kroppen.
Tyvärr gick det inte så bra att följa serien på Kanal 9, flickvännen delade inte med sig av vår hårddisk-dvd runt programmets sändningstid på kvällen och repriseringen hoppade runt kring tolvslaget på kvällen. Alltför ofta missade jag en kvart i början eller slutet och tappade sugen efter halva första säsongen.
Sen hittade jag erbjudandet på Play.com om att köpa alla säsongerna för knappt 600 bagare. ”Klockrent köp” tänkte jag och väntade ytterligare ett halvår innan jag slog till. I september landade lådan och jag har långsamt njutit av världens bästa tv-serie sedan dess. Det här är mina åsikter om säsong 1:
Första avsnittet, piloten, är en presentation av de flesta av de karaktärer som vi kommer att få träffa under säsongen. Det är tydligt att president Bartlet (Martin Sheen) inte är fokus för programmet. Istället är det hans närmsta medarbetare som står för kärnan. Och det är här som det geniala börjar. För alla rollfigurer känns ovanligt komplicerade. Från huvudrollsinnehavare ner till korta cameos känns det som att det finns en hel bok att skriva om de olika personernas livsöden. När CJ Cregg (Allison Janney) snubblar på sitt löpband efter att ha försökt ragga på en snubbe på gymet så symboliserar fallet hela hennes karaktär. En modig och stark men nervös och lätt förvirrad kvinna som bokstavligt talat faller efter att ha trampat runt på samma ställe för länge. CJ förvandlas under seriens gång till Vita Husets klarast lysande stjärna, men det kommer vi till i senare säsonger.
Första säsongen handlar om hur svårt det är att släppa valkampanjen, om alla kompromisser administrationen måste göra för att de inte vågar förlora några strider. Mot slutet av säsongen sätter dock stabschefen Leo McGarry (John Spencer) ner foten. ”Vi måste låta presidenten kämpa för det han tror på, även om vi förlorar” är ett av Vita Husets motto.
Man tar även upp problematiken med att den amerikanska presidenten kan agera militärt i affekt. När presidentens personliga läkare dör i ett uppdrag i Syrien vill militären svara ”proportionerligt”. Bartlet frågar vad det gör för nytta och undrar varför man inte kan slå till ”oproportionerligt” hårt för att en gång för alla skrämma terroristerna. Sorkin har tidigare tagit upp tankarna i filmen Presidenten och Miss Wade där Michael Douglas president funderar på samma sätt. Jag gillar att serien inte hanterar det hela som en svart-vit fråga och att när avsnittet är slut är det inte helt självklart att vägen som Bartlet är det bästa av två onda saker.
På samma sätt presenteras och behandlas flera frågor; är arbetet för Vita Huset viktigare än ditt äktenskap, hur tungt väger personlig integritet mot administrationens bästa, när är en PR-seger för en motståndare acceptabel för att kunna hantera en fråga på rätt sätt. I alla dessa scenarier så känns det som att det hela tiden finns ett annat alternativ och att det inte alltid är säkert att det alternativet är sämre än det som Bartlet-folket väljer.
En av första säsongens roligaste stunder är när vice stabchef Josh Lyman (Bradley Whitford) och talskrivaren Sam Seaborn (Rob Lowe) kommer på att de har följt efter varandra. De lovar med en skamsen blick att aldrig berätta för någon om misstaget. Detta är en snygg passning till seriens kritiker som ansåg att de långa dialogerna längs maktens korridorer blev lätt parodiska ibland. Jag förstår kritiken, men håller inte riktigt med. Genom att gå och prata skapas en dynamik i kameraarbetet som smittar av sig på skådespelet och handlingen. Trots att det mestadels handlar om amerikansk inrikespolitik lyckas man fånga en känsla av spänning och energi. På samma sätt jobbar man hela tiden med rörliga kameror och annorlunda kameraviklar.
En sak drar ner säsong ett av Vita Huset. Man avslutar nämligen säsong ett med en ganska rejäl om än mycket väl utförd cliffhanger. Det är helt oförlåtligt, även om det inte påverkar mig som har alla säsongerna. En riktigt bra serie ska kunna locka tillbaka sin publik utan att lämna tittaren i limbo på det sättet.
Första säsongen av Vita Huset är riktigt bra, men når inte hela vägen fram. Något som rätas upp i kommande säsonger.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Vi börjar med det bästa. Alan Alda som Senator Arnold Vinick gör det kanske mest nyanserade och kraftfulla porträttet av en amerikansk politiker jag sett. Han är uppenbarligen seriens ”skurk” i det att vi ska lockas hålla på hans motståndare Matt Santos (Jimmy Smits). Men samtidigt är han sympatisk även om hans åsikter inte alltid är det. Jag gillar verkligen Alda och den här säsongen är i mina ögon bland hans bästa verk.
Jag gissar att jag har majoriteten mot mig i det här fallet. Men jag tycker att de sista två säsongerna av Vita Huset är de överlägset bästa. Förmodligen handlar det om att verkligheten och fiktionen flätas samman på ett för mig oemotståndligt sätt i säsong sex, och fortsätter in i den sista säsongen.
Egentligen är det inget fel på Malina, men Will Bailey fyller aldrig ut Seaborns skor. I verkligheten handlade det om att Seaborn sakta men säkert gått från att ha varit seriens fokus till att bli en karaktär i utkanten. En idé som tydligen kom från NBC och som både seriens skapare Aaron Sorkin och Rob Lowe inte gillade.
Senaste kommentarer