Jag tror inte på jantelagen. Jag avfärdar den svenska avundsjukan som en bekväm förklaring för en missunnsamhet som i grunden är baserad på personlig osäkerhet snarare än varande någon sorts kulturellt betingad nationell förekomst. Jag gillar när det går bra för svenskar i filmbranschen, som filmälskare är det få saker som gör mig gladare än att se Max von Sydow casha in åratal av trovärdighetsbyggande med en roll som fadersfigur för Judge Dredd. Ja, OK, det där var väl inte alldeles sant, men ni förstår nog vad jag menar – jag gillar att se svenskar i amerikansk film och TV. På senare tid har Alexaner Skarsgård gjort sig ett namn i HBO-serier som True Blood och Generation Kill, och Joel Kinnaman har fått sitt genombrott i den amerikanska versionen av danska Forbrydelsen (och han förtjänar det, han är grymt bra).
Men en svensk har kommit lite i skymundan. Johan Renck har sakta men säkert byggt sig ett namn som regissör. Han fick in en fot på den amerikanska marknaden när Jonas Åkerlund inte hade tid att ta sig an Madonnas Nothing really matters och rekommenderade att hon skulle använda sig av Johan i stället*. Det är nu över tio år sedan, och sedan dess har han fyra stora regissörs-credits i sin filmografi, alla efter 2008. Jag har personligen inte sett filmdebuten Downloading Nancy, men Mats har recenserat den här på filmforum och gav den ett högt betyg (fast Göran Everdahl sågade den jäms med fotknölarna, så jag vet inte riktigt…).
Det jag har sett däremot, är hans bidrag till TV-serierna Breaking Bad (BB) och The Walking Dead (TWD). Jag har köpt båda två på Blu-ray, har precis avslutat TWD och håller på med andra säsongen av BB. Johan har regisserat fjärde avsnittet av TWD, med titeln ”Vatos”. Jag vill ju inte gå in på spoilers, men se upp lite grand om ni absolut inte vill veta något om serien: I slutet, avsnittets dramatiska höjdpunkt, i en bild som hänvisar tillbaka till avsnittets allra första scen, har en karaktär just drabbats av en väldigt svår förlust. Johan behåller kameran på den karaktärens ansikte, han förlitar sig på att vår historia med karaktären, avsnittets första scen och skådespelarens förmåga att förmedla känslor skall leda oss som tittare till att känna med honom/henne – och det gör vi. En liten detalj som demonstrerar vilken skicklig regissör han är, och med vilket självförtroende han kan ta sig an vad som annars kanske kan avfärdas som ett steg mot fler jobb inom biofilm.
Han har också tagit till sig serien BBs väldigt egna tempo och temperament, och avsnittet ”Breakage” från den andra säsongen, ett avsnitt där dess tre manliga huvudroller (Walt, Jesse och Hank) alla når viktiga vändpunkter, och där Walt tar ytterligare ett stort steg bort ifrån den goda människa han var vid seriens start. Som alltid i den här serien är det mörkt, kompakt ångestfyllt, med små doser av humor som snarare än att lätta upp bara förstärker intrycket av Walts till synes oundvikliga nedåtspiral. Det sägs att TV är författarnas medium i USA, men det är ingen slump att Johan Renck har regisserat några av de bästa avsnitten i ett par av de bästa TV-serierna just nu. Vi kommer att få se mer av honom, det både tror och hoppas jag.
/AKz
*) Det här är hur jag minns att det beskrevs när det begav sig, om det är fel så är vem som helst välkommen att rätta mig.
Solomon Kane är en tidig karaktär från Robert E. Howards penna, mer känd för att ha skrivit historierna om Conan Barbaren. Jag var inte lite positivt överraskad när denna brittisk-fransk-tjeckiska skräckaction visade sig vara bättre än filmerna med Arnold Schwarzenegger.
En legend i Drottning Elizabeths armé stöter för första gången på patrull, när Devil’s Reaper förklarar att djävulen äger hans själ och att han ska till helvetet. Han undviker tillfälligt det lilla bekymret genom att ge sitt ord på att han aldrig ska döda igen och tar tillflykt till ett kloster. När han efter flera år inte längre har en plats där dröjer det inte länge förrän löftet inte längre är hållbart då en djupt kristen familj, som räddat hans liv när han vägrat slåss mot stråtrövare, far illa. Det är den maskerade Overlord och hans män, som på befallning av den minst sagt djävulske trollkarlen Malachi, hinner döda halva familjen och kidnappa dottern Meredith innan Kane sätter ned foten. Fadern ger, innan han somnar in, den återigen förtappade krigaren ett löfte om att Gud kommer rädda Kanes själ om denne räddar hans dotter.
Egentligen slog jag på filmen mest för att hylla Pete Postlethwaite som spelar fadern och glädjande nog kan jag inte se några spår av den cancer som slutligen tog hans liv i hans rolltolkning. Jag blev även glatt förvånad, och frustrerad över att filmen inte nådde svenska biografer, när Max von Sydow dyker upp som Solomon Kanes far. Ett betydligt nyare namn att hålla koll på är Rachel Hurd-Wood som spelar Meredith, efter hennes superroll i Parfymen: Berättelsen om en mördare. Ett roligt återseende är Mackenzie Crook från The Office som en präst och Jason Flemyng är nästan helt oigenkännlig som Malachi. Den som bär filmen är så klart James Purefoy, mest känd från Resident Evil och TV-serien Rome, som Solomon. Han har en omedelbar stjärnaura kring sig och världen har äntligen fått tillbaka en Hugh Jackman som inte gjort Van Helsing.
Mest fantastiskt med filmen är nog monsterdesignen av Patrick Tatopoulos (Silent Hill). Efter Guillermo del Toro anser jag att han är absolut bäst på att uppfinna nyskapande filmvarelser. Här hänförs jag direkt av en 2,5 meter lång version av Döden, i form av Devil’s Reaper, med ett nästan lika långt glödande svärd. Overlord har fått en mycket skrämmande skinnmask som är värdig en franchisemördare av Michael Myers-snitt och Malachis textfyllda ansikte är riktigt genomarbetat. Den enda karaktären som är en besvikelse, då den avslöjar att vi inte talar Hollywood-budget här, är den gigantiska The Fire Demon som inte oväntat även är den enda CGI-karaktären. Jag kommer absolut att följa regissören Michael J. Bassett i framtiden om han fortsätter att ha lika höga ambitioner med lika bra grundmaterial.
Jag tror det här är mitt första inlägg om filmen Thor. Jag tror det. Är inte helt säker.
Även om Thor, för mig, är en riktigt tråkig hjälte att plocka fram från Marvels galleri så såg det hela så lovande ut. Istället för en McG, Ratner eller Kate Beckinsales make så fick vi Kenneth Branagh. Lite ovanligt, tillhöftat men visade på att Marvel hade något på gång. Det regissörsvalet toppade både Favreau (Iron Man), Johnston (Captain America) och Leterrier (Hulk) och castingen av skådisar låg jämsides. Det fanns en vilja och en potential.
Det fanns plötsligt förhoppningar.
Men så kom den där första bilden. Som hämtad ur en leksakstidning. Detta var inte Asgård som jag trodde. Detta var ju ett Asgård tillhörande Brett Ratner. Vart var det Middle Earth-osande landskapet och de stridsmärkta rustningarna?
Alla förhoppningar var borta. Folk pratade om att postproduktionen inte var klar, mycket väl kunde gudarna få en digital uppgradering som i Clash Of The Titans. Tack för den.
Men så kom Comicon med sina trailers, paneler, hype och The Avengers-gruppfoton. Här valde Marvel att visa den första videon från filmen. Varken i Asgård eller på jorden ser det bra eller intressant ut. Och Anthony Hopkins dialog är bara för mycket.
Förhoppningarna ligger kvar på noll. Det vi kommer få är en Flash Gordon för vår generation – dock utan Queen-soundtracket eller Max Von Sydow. Allt ser lika billigt, plastigt och trist ut som i den filmen.
Och lite arg blir jag. The Avengers med sina syskonfilmer kan bli något av det bästa som hänt filmvärlden. Det kan faktiskt det. Det är ett unikt projekt och hela idén om att skapa ett filmuniversum för Marvels karaktär är genialt. Men Thor – ihop med Hulk och Joe Johnston – irriterar. Det gör mig besviken. Gör mig arg. Och Marvel borde inte vilja se mig arg.
Senaste kommentarer