Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Veckans biopremiärer (vecka 29)

Då jag inte har någon egen kunskap eller åsikt om veckans biopremiärer snor jag helt enkelt all information och förhandssnack från trådarna i vårt eminenta forum.

Angående den spanska skräckfilmen Julias ögon av Guillem Morales så är medlemmen Bigmouth skeptisk i denna tråd. Han anser att rysare från landet i Sydeuropa i stort sett alltid har något vad han kallar, försonande Sjätte sinnet-drag, över sig. Vid närmare eftertanke plockar han fram [REC] som undantaget som bekräftar regeln. Maria Nyström förstår inte riktigt vad Bigmouth menar med parallellen till Shyamalans film från 1999. Hon gissar dock att han tänker på det lite vemodigt övernaturliga som förenar filmer som The Devil’s Backbone, Barnhemmet, The Others och Pans Labyrint. Maria, som sett och även har en recension av filmen på gång, utlovar ett betydligt mer påtagligt hot än i någon av de filmerna. Visst har filmen små problem, men slutet ska inte alls vara typiskt för spansk skräckfilm. Bigmouth förklarar nu närmare vad det var han menade med sitt utspel: ” Det jag menar är att jag inte gillar när det visar sig att det hemska spöket visar sig vara snällt och bara vill ha upprättelse. Eller nåt sånt.”. Efter Marias löften kommer dock Bigmouth se filmen om den går upp i hans hemstad Malmö, där han ändå ser allt på bio för tillfället. Ja, förutom Transformers 3 och någon fransk film som gick upp i fredags (François Ozons Potiche – En fransk troféfru red. anm.) som han skippar av princip.

Om Paul Feigs komedi Bridesmaids är det också Bigmouth på forumet som i denna tråd slitit bort tejpen från munnen först. Han tror på den lägsta och värsta sortens humor och har även konstaterat att det är den längsta sorten (2h och 5 min enligt SF Bio red. anm.). Han tycker bestämt att de som vill göra filmer på över två timmar ska hålla sig till andra genrer. Han såg trailern till Bridesmaids efter några glas vin och inför visningen av vad som antagligen var Bad Teacher. Han minns att han skrattade men inte riktigt åt vad. Säkerligen åt bruden som ramlar i slutet och troligtvis även åt rapandet och den vita mattan, en scen han ser extra mycket fram emot. Sen tycker han nog ändå inte att man behöver skämmas för att man skrattar då regissören tidigare regisserat avsnitt ur The Office, Weeds och Mad Men. Och Freeks and Geeks lägger användaren Blade Runner till, varpå Bigmouth blir lämnad frågande om den serien är något att se.

Efter denna nyvunna kunskap från det allvetande forumet kan jag nog tänka mig att se båda… på biobesök där jag inte själv får välja film.

Politisk perfektion: Vita Huset säsong 3

Betyg 5/5

Säsong tre börjar med ett fristående avsnitt som inte ska räknas med i övrig kanon. Isaac and Ismael är ett avsnitt som sändes den tredje oktober 2001. Den handlar om rädsla för det okända, om en skör nation och om att terrorist och religiös inte är samma sak. Som en teoretisk diskussion kring ”det muslimska hotet” är den utmärkt. Ett avsnitt som borde visats, med följande debatt, för skolungdomar runt om i hela västvärlden.

När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.

Förutom Silver introduceras även Amy Gardner (Marie-Louise Parker) som en kvinnorättskämpe av rang. Det finns helt klart lite Nancy Botwin från Weeds i hennes rolltolkning. Men här får Parker vara mer bestämd och vinna fler strider, framför allt mot Josh Lyman. En annan karaktär som dyker upp för första gången är Bartlets nya sekreterare Deborah Fiderer (Lily Tomlin). En knasig, lätt medicinerad men mycket kompetent person som egentligen inte vill jobba för presidenten men som övertygas av Charlie Young. I mindre, men inte desto mindre färgstarka, roller ser vi storheter som Hal Holbrook, Josh Brolin, Laura Dern, James Hong, Héctor Elizondo och Ian McShane.

Det är i säsong tre som det privata livet får mer och mer utrymme. Dejtande i Vita Huset är dock inte helt okomplicerat. Josh Lymans personliga sekreterare Donna Moss (Janel Moloney) försöker sig på dejtlivet men prickar en politisk motståndare som granskar presidenten Bartlett. CJ Cregg utsetts för ett hot som tas på större allvar än vanligt. Till CJ:s stora förtret tillkommer även en Secret Service-tjänsteman spelad av Navy CIS-skådisen Mark Harmon. Den omedelbara gnistan mellan de båda är omöjlig att missa och att den skulle tända lågor mellan pressekreteraren och agenten var från början helt självklar. Däremot är sättet som deras relation slutar på lite väl hårt tycker jag.

Precis som i säsong två kan man inte direkt tala om en cliffhanger till säsong fyra. Däremot tas ett beslut i slutet av säsong tre som för mig rimmar illa med både min personliga åsikt och hur jag tycker att Bartlet har porträtterats tidigare. Ser man till avsnittet tas det dessutom alldeles för lättvindigt. Under kommande säsonger så styr man upp detta ”misstag” men för mig är det en liten skönhetsfläck på en annars ypperlig säsong Vita Huset som kan vara en av seriens bästa.