Larvigt länge. Verkligen larvigt lång tid har gått från det att nästa del i Final Fantasy-sagan utannonserades till dess att det gick att plocka upp i en spelaffär runt hörnet. Larvigt lång tid. Förutom ett Duke Nukem som varit under utveckling de senaste 15 åren är det Gran Turismo 5 som kör på samma linje och vägrar bli klart, men racing i all ära, nu ska vi snacka RPG.
Recensionerna av FFXIII handlar till stor del om det linjära spelandet och avsaknaden av utforskningsmöjligheter. Dessutom meter och åter meter av korridor med närmare 15 timmars spelande för att komma någonstans. Nämnas bör att man får vara glad om ett ”vanligt” spel ej sportspel inkluderat, håller 15 timmar. Det säger en del om Final Fantasys omfattning. Själv tillhör jag den skara människor som upptäckte Final Fantasy i och med del sju och som sedan betat av del åtta, del nio och del tio. Jag skippade elvan och tolvan och har därför förväntansfullt småjoggat på stället när jag räknat ner dagarna. Jag ber att få fördjupa mig i Final Fantasys föregångare en annan dag, nu kollar vi in den första timmen.
Jag vill ogärna spoila något och kommer därför inte att benämna någon handling. Nämnas bör då också att handlingen inte alls är glasklar efter en timme utan presenterar information på information som jag tar förgivet kommer att fördjupas en bit in i spelet. Storslaget är det och vackert, så enormt vackert och mäktigt. Det linjära stör mig inte ett dugg. Jag springer med karaktären Lightning, en stenhård tjej som är avhoppad soldat. Hon tar sig fram bland skjutande soldater och broar som rasar. Det är levande på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Då spelar det ingen roll om det inte går att röra sig helt fritt. Jag är snarare tacksam över att jag får springa rakt på och lära mig stridssystemet medan världen runt omkring rasar. En spelvärld har aldrig sett eller känts maffigare än det här.
Stridssystemet är uppbyggt på liknande sätt som tidigare, men känns ändå mer spännande. Stor vikt läggs vid att länka samman attacker och äntligen sköter sig de datorstyrda medkämparna på egen hand och hittills utan problem. En annan sak är att det inte är turordningsbaserat enligt japanskt recept utan man väntar in en atb-mätare (Active Time Battle) som fylls. När mätaren är fylld kan man utföra olika många attacker beroende på vilken typ av attack man väljer. Förklaringen går att fördjupa, men låt oss stanna vid att det fungerar smidigt och ger en mer direkt fight-känsla än tidigare.
Berättelsen har en timme in i spelet bara börjat, bara skrapat tunt på ytan. Det har hunnit bli känslosamt och man får följa två olika läger. Röstskådespelarna är riktigt bra och det känns som välskrivna repliker som måhända gränsar mot onödigt coola nån gång, men men, det ska flirtas lite med tidigare delar också. Final Fantasy XIII känns hittills som en värld man snarast vill besöka igen och som man gladeligen kommer att ägna timmar åt. Linjärt och härligt, snyggt och actionrikt.
Underbart.
Senaste kommentarer